Här om dagen kom ett inbjudningskort i brevlådan. Kompisen T fyller 30 och ska ha hemmafest om några veckor. Tänkte inte närmare på det men i förrgår ringde hon. "Tack för inbjudan" sa jag. "Kommer du?" undrade hon. "Det skulle vara kul men kan jag kanske ta med Prinsen?" "Nej!" sa hon med bestämd röst. "Det är inget barnkalas!" Nähä.
Jag accepterar att folk vill ha barnfria fester. Men läget för mig är just nu så här:
Prinsen ammas på kvällen och sover sedan olika bra de första timmarna tills midnatt. Ofta vaknar han. Då sambon försöker med nappen spottar han ut den och fortsätter att vara ledsen. Då jag går in och testar med nappen händer samma sak. Han vill amma. Och han får amma. Jag ser inte detta som ett problem utan tänker att detta kommer att gå över. Antingen av sig själv eller att vi gör en insats för att få bort tuttanden under kvällarna och nätterna. Just nu är Prinsen inne i någon slags period som jag anar är en släng av något som har med separaton att göra. Alltså känns det som att jag inte varken kan och vill lämna hemmet under kvälls- och nattetid just nu.
"Då tror jag tyvärr att inte heller jag kan komma" svarade jag.
I går ringde kompisen T igen. "Jag är jättebesviken och ledsen för att du inte tänker komma när jag fyller 30" sa hon. "Jo det skulle ju vara kul att komma men ni vill ha barnfritt och jag har ett barn. Han ammar på kvällarna så det blir lite svårt"svarade jag. "Men han har ju en pappa" sa hon "Jo det har han, men han kan inte amma så jag vet inte hur det skulle gå till. Prinsen vill inte äta välling heller". "Du har ju aldrig lämnat honom på kvällen" sa hon. "Just därför".
Så lade vi på.
Om jag inte tycker att min situation är ett problem,varför tycker då andra det? De vill inte ha "barnkalas" och jag accepterar det. Så varför kan hon inte acceptera att jag då väljer att inte komma? Jag anser att Prinsen är liten och ammas en relativt kort period,att jag hinner gå på fester och andra tillställningar. Senare. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med att vara hemma. Jag tycker att det är mysigt och skönt. Det kommer andra tider då Prinsen kan vara med endast sin pappa nattetid. Snart säkerligen. Tills dess anpassar jag mig.
Om Prinsen hade fått gått med på festen så hade vi kommit då den började, grattat kompisen T, ätit lite mat och stannat i max två timmar. Det sa jag till henne. Att vi inte skulle bli långrandiga beror på att att jag tycker att blariga människor och hög musik inte är rätt forum för små barn. "Det ska inte bli en sådan fest" sa kompisen T. "Det är bara min familj som ska komma". Jaha. Och jag?!
Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag missar en fest, det tänker jag inte. Visst skulle jag kunna åka några timmar. Men om läget är då som det är nu skulle det kunna bli jobbigt för både Prinsen och hans pappa om jag drog. Eftersom jag vet det skulle jag inte kunna njuta av att stå och äta buffé och småprata med kompisen Ts släktingar. Nej. Jag tror inte att jag är redo att dra på fest. Sedan struntar jag i och Prinsen är si eller så många månader för jag tror inte heller att han är redo. Och det tänker inte jag ha dåligt samvete för. Punkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vi var på 30-årsfest i helgen. Synnerligen barnförbjuden. Men självklart var Lillkatten ändå välkommen.
Han är liksom Prinsen för liten för att lämnas bort eftersom han fortfarande ammas. Och jag räknar faktiskt honom som ett bihang till mig fortfarande. Ungefär som att den som har festen skulle be en gravid att lämna bort magen innan hon kom. Lillkatten stör ingen eftersom han inte springer omkring själv, och skulle han (för första gången i så fall) vara skrikig så går jag förstås iväg med honom.
Jag skulle inte heller ha kommit på festen om jag inte fick ta mitt bihang med mig.
Vi hade barnfritt på vårt bröllop, med undantag för amningsbebisar. Man kan inte begära att de ska lämnas bort, tycker jag.
Å andra sidan vet jag inte om jag hade velat ha bebisar på kalas för ett år sedan...
Skum fest.Barnförbjuden - men en ammande gäst bjuden(förutom hennes fam).Anar en klämmande sko någonstans. Är kompisen ofrivilligt barnlös?
Solkatten:Jag vet ju själv hur det är att vara ofrivilligt barnlös och att ha stora gråtklumpen i magen då man träffar bebisar.Tror dock inte att de är i samma sits som vi har varit.Men helt säker kan man ju aldrig vara.
Storken Flyger: Jag har självklart också tänkt tanken att de skulle vara ofrivilligt barnlösa.Egentligen kan man ju inte veta helt säkert men jag tror inte det i detta fall.Tänker på hur jag själv skulle ha tänkt då jag inte orkade med barn på kalas: "Så du kan inte komma utan din bebis. Synd." Typ mer så. Men denna tjej håller ju på att propsa på att jag ska komma i alla fall. Antar att hon vill att det ska vara på ett speciellt sätt,att hon har någon slags bild av hur festen ska vara och att bebisar inte är med i denna bild.Sambon tror att hon är rädd att Prinsen ska sno all uppmärksamhet...Nå väl.Som sagt får man visa hänsyn från bägge hållen tycker jag.
Jag fick, när Lilla My var typ fyra månader, ett förslag om att vi skulle gå ut och träffas, vi IVF-tjejer från samma stad. Just då var kvällarna som jobbigast och jag sa som det var att kvällarna funkar dåligt just nu.
"Bäbisar kan ligga i vagnen och sova medan vi äter middag" tyckte den tjejen då. Och jag blev riktigt irriterad. Det var som om hon sa åt mig att inte vara så fånig.
Självklart skulle inte Lilla My ha legat i vagnen och sovit, hon skulle ha legat vid bröstet precis hela tiden, alternativt hade jag behövt gå omkring och bära henne konstant. Inte vill man vara på restaurang då. Och jag kunde absolut inte gå iväg och lämna henne till pappan. Inte njutbart för någon av oss.
Vissa sådana förslag verkar mer vara grundade på att man ska visa sitt oberoende och inte vara feg att lämna barnet till pappan... Som att feghet hade med saken att göra. Det är ju bara att inse att livet förändras när man får barn och varför ska ens kompisar försöka få en till att leva som om det inte gjorde det?
Skicka en kommentar