Ja bebisen rökte faktiskt! För hans eller hennes mamma gick och blossade för fullt och bokstavligen talat sket i att hon var höggravid. Jag mår illa. ILLA!
Det var i går jag såg det. En höggravid tjej som kom och promenerade på gatan. Hon var högggavid och gick och rökte en cigarett. Jag vet att det är ett beroende, att det kan vara svårt att sluta men det duger inte som ursäkt. Hur ska man kunna skydda sitt barn när det kommer ut i världen om man inte ens kan göra det när det ligger inne i ens kropp? Hur svårt kan det vara att visa sitt barn respekt?
Vid första anblicken ville jag köra ner ciggen i halsen på henne och skaka om henne. När jag lugnat mig ett par minuter tänkte jag på hur jag skulle formulera mig för att få henne att fatta. Borde jag bry mig? Det är väl hennes ensak? Eller inte. Barnet i magen har ingen talan. Då jag tänkt färdigt var hon borta.
Vilket hån att gå där och blossa i godan ro. När man fått chansen att bli gravid. När man har ett liv där inne. När man vet att rökning skadar. Nej. Jag kan inte skriva mer om det. Blir tokig då jag tänker på det. Helt rikstokig inombords.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Gaaahhhh!
Det är då man vill rycka fram vattenpistolen och peppra henne.
Usch och fy så fruktansvärt själviskt.
Det är ju ta mig tusan inte klokt!!!! Det finns ingen ursäkt för att man beter sig så mot sitt ofödda barn!!! Och här kämpar man år efter år för att bli med barn själv, och så finns det sådana människor... Åh, jag blir så arg!
Du förresten, hur gick det med breven och grannen?
Hej Loj och thindran och välkomna till hit till min blogg!
thindran: Så du har följt dramatiken med min granne;) Jag skrev ännu ett brev då det hade gått en vecka efter händelsen. Bara lite kort att jag hade försökt nå henne och att jag undrade om brevet hade kommit fram. Jag har inte hört ett ljud. Hon har inte ringt, hon har inte lagt en lapp i vår brevlåda och jag har inte stött på henne i trappen. Tycker att det är lite jobigt att tänka på att stöta ihop med henne. Det är aldrig kul då folk är arga på en. Men som sagt,jag gjorde en tabbe, hörde av mig och sa förlåt och det är ju det enda jag kan göra. Hon verkar sur och ja, då får det väl vara så liksom. Känns skönt att vi flyttar om en månad så jag slipper ha en pappåse på huvudet varje gång jag går ut;)
Skicka en kommentar