Jag minns första IVF:en vi gjorde. Det var på Sophiahemmet för fyra år sedan. Allt var så magiskt. Vid själva återinföringen satt sambon och strök mig över håret. Det kändes som att vi gjorde barn där och då, ja alltså på "vårt" sätt. Så var det inte.
Nu har åren gått, vi har fått vårt efterlängtade barn och är på gång i IVF-svängen igen. Vi har blivit luttrade, vana att vara i denna bransch, att ständigt ha IVF som en del i livet. Igår när jag berättade för sambon att det blir Linné på måndag sa han "Bilen är på service hela dagen och jag kan inte följa med. Jag måste jobba och någon måste hämta Prinsen." Ok, det är klart. Jag får åka solo, köra någon lånad bil och kommer förmodligen hitta till Uppsala på något sätt. Jag behöver ingen som är med mig vid ett FET, det är annat vid ett äggplock. Men på något sätt känns det lite tråkigt att man varit med i svängen så länge att man blivit lite avtrubbad inför det man ska gå igenom, att man liksom "Ok då var det dax igen och jag vågar inte hoppas som vanligt". Däremot är det skönt att förväntningarna inför det hela inte är lika stora som första gången man gjorde det, då man inte visste bättre och trodde att det skulle gå vägen vid första försöket. Men det är klart, våndan är ju ett helvete vilken gång i raden det än är. Så är det ju.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kommenterade i en annan blogg att hopp och förtvivlan vandrar nära hand i hand, och när jag läste ditt inlägg kände jag att jag ville kommentera samma sak till dig. Så här kommer det nu:
Hopp och förtvivlan vandrar nära hand i hand Våga hoppas! Det har ju fungerat en gång, så vad säger att det inte fungerar igen? Kanske låter naivt men jag hoppas för er :)
Synd bara att du måste åka iväg till Uppsala själv, men det fixar ju du starka tjejen :)
Jag hoppas massor för din skull. Lycka till i Uppsala!
Skicka en kommentar