Amma länge

Visst är det oförargligt med amning, larvigt att bli upprörd av att en kvinna tar fram bröstet för att en bebis behöver mat. Jag tycker att amning är en självklar grej, inget märkvärdigt alls. Ändå känns det inte ok när en treåring berättar för mig att hon tuttar på mammas bröst, att hon suger på tuttarna på natten. Jag kan inte alls förstå varför man väljer att amma sin treåring. Inte alls faktiskt.

Måndag

Måndag i korthet:

Vaknade och trodde att klockan var 6.30 när den i själva verket var 7.30. Vi brukar cykla hemifrån vid 7.45. Välling, fixa i ordning oss, cykla och lämna Prinsen. Den lille mannen var samarbetsvillig och jag hann i tid till jobbet. Svettig dock.

Gjorde andra delen av hälsoundersökningen som jobbet erbjuder. Cyklade till fel vårdcentral och var tvungen att cykla i tio minuter extra (i motvind) för att hamna rätt. Direkt när jag kom till väntrummet fick jag komma in och hann inte vila som det rekommenderades Sköterskan som gjorde testet tyckte att jag hade hög puls,100. Fick sedan svar på några prover och cykla på en motionshoj i sex minuter. Efter syrrans uträkningar hade jag ingen vidare kondis och jag blev fundersam trots att jag inte tränar nu, men jag går och cyklar faktiskt. Hon talade om att testet kan visa fel "om man är tunn och även om man har hög puls vid testetsstart." Blodsockret och blodtrycket var bra men lite lågt. Jag ljög när hon frågade hur jag fick veta att jag har kronisk inflammation i sköldkörteln. Sa inte att det var vid en ferilitetsutredning utan av en slump.

På eftermiddagen tog jag bilen till Friskis och köpte ett årskort. Det finns inga ursäkter längre. På onsdag kör jag igång.

Lagom tjocka mamma

Prinsen skuttar runt i vardagsrummet och sjunger. "Mamma, mamma, världens bästa mamma. Vackra, snälla, lagom tjocka mamma."

Samtalet

Så ringde Doktor O. Vi pratade i en halvtimme och det var ett bra samtal. Han lyssnade, informerade och diskuterade. Han anser att vi fortfarande har väldigt goda chanser. Allt ser bra ut, äggkvalité osv. och jag räknas som ung. Han tycker att resultatet av våra sammanlagda 10 behandlingar är positiva, ett barn och två missfall men lade till att han förstår att det enda som räknas för oss är ett barn. Vi pratade om det här med två embryon och ett tag lät det som att han trodde att vi inte ville göra vår tänkta behandling om vi inte fick två. Jag hoppas att han förstod att vi absolut tänker göra de vi har betalat för och de som finns kvar i frysen hur som helst. Han såg ingen anledning till att vi inte skulle kunna få tillbaka två. "Om man känner att det är viktigt att få tillbaka två går det. Det finns inga lagar som säger att vi inte får sätta tillbaka två. Det som finns är rekommendationer från Socialstyrelsen." Så talade jag om att jag tycker att det närmar sig slutet med våra behandlingar och jag förstod att han inte alls såg det så. Han påminde mig om att vi faktiskt har ett helt försök till + två i frysen kvar. SMen jag vågar inte hoppas och sa att "Egentligen är vi ju inte där än, men om det inte fungerar med behandlingarna hos er då bör det inte funka efter det heller?" Han sa att det inte alls behöver vara så, att det absolut kunde fungera även senare, men jag förstod att han tyckte att det var att gå händelserna i förväg. Men på något sätt vill man i sitt inre planera och bearbeta det som komma skall innan man egentligen vet utgången. Kanske är det bra att försöka leva mer i nuet? Ja jag är nöjd med samtalet men jag kan inte återberätta det helt varken för er eller för sambon. Det var så mycket som sades. Summan av kardemumman är att vi kan få tillbaka två embryon vid nästa behandling, att han anser att våra chanser fortfarande är goda och att det är upp till mig om jag vill göra den korta eller den långa behandlingen. Jag är glad att jag valde att prata med O och ingen annan.

Två

Ja jag har fått en hang up på att sätta in två embryon vid nästa försök. Inför det senaste försöket sa läkaren att det var otänkbart för att vi har goda chanser. Vi hade 42 % chans att lyckas och att sätta in två hade bara ökar graviditetschansen med 6 %, fråga mig inte hur de gör sina uträkningar. Själv tänker jag att det borde vara större chans om det finns två där inne, det är ju liksom dubbelt så många och jag tycker att det känns onödigt att frysa in embryon som ändå inte klarar upptiningen. Då kan man väl lika gärna få tillbaka dem, eller? Och om det inte skulle vara större graviditetschans när man sätter in två, varför erbjudas då vissa det som exempelvis har gjort många behandlingar utan resultat?

I det ena andetaget pratade läkaren jag pratade med på Linné om att det inte alls är större chans att man blir gravid med två, att det är en myt och i andra andetaget att det är stor risk (ja de säger risk) för ketchupeffekt och att det blir två. Han pratade om ökad risk för cp-skador och vet ni, att jag fick mest känslan av att de är livrädda att få socialstyrelsen på sig om de har för många par som får tillbaka två embryon istället för ett.

Sambon vill inte ha tvillingar säger han. Men jag känner bara att om två skulle dyka upp är det bara att säga "Hej och välkomna!" och han skulle absolut tycka att det var jättebra i så fall, det tror jag verkligen. Känns egentligen onödigt från min sida sett att ens skriva om det här. För det kanske inte blir något till barn alls och att tänka på två när vi nekas det hela tiden är som att ta vatten över huvudet och önska för mycket.

Idag ringer alltså en annan läkare från Linné till mig. Det ska bli intressant att höra vad han har att säga. Förmodligen inget som jag inte redan vet.

Läkarsamtal

I morgon ska läkaren från Linné ringa. Så vad ska jag säga? Vad tycker ni förrutom detta?

- Jag ska berätta att detta är vårt sista försök, att jag känner mig rätt desperat.

- Jag ska informera om vår historia, tala om hur många gånger vi gjort behandlngar, för de verkar inte ha framkommit.

- Jag ska fråga om det är mest lämpligt att göra den korta eller den långa behandlingen, nu när jag har testat båda.

- Jag ska säga att önskemålet om att sätta tillbaka två embryon kvarstår, är det möjligt eller fortfarande tvärkört?

- Jag ska fråga hur många behandlingar man kan göra och det fortfarande räknas som att man har goda chanser.

Osmidig. Bara en kommentar i raden.

I personalrummet förra veckan:
Efter en kvarts prat om gamla amningsminnen de emellan tittar en kollega på mig som sitter och läser en gratistidning och säger:" Men Anna-Bell, du ska väl ha fler barn?"
"Inte vet jag, får se" svarar jag.
"Men det är väl klart att du ska. Prinsen behöver det!"

Jag hade lust att väsa, att täppa till truten på henne men bullen hon höll i handen. Jag kämpar som ett djur för att Prinsen ska få ett syskon, åker till Uppsala med 39 i feber eller med en magsjuk tvååring i bilen. Jag tar mina mediciner, strävar på trots nederlag, pröjsar en akupunktör och stressar dit sju vardagskvällar. Jag försöker göra barn, fatta.
Jag hatar folks kommentarer ibland.

Finaste

"Mamma vet du..." Prinsen tittar intensivt på mig med sina stora bruna ögon. Han har stannat upp i leken med de små gubbarna som föreställer Pippi, Tommy och Annika.
"...jag älskar dig. Hela tiden."

Trött

Det skulle ha kunnat vara så att det gått en månad sedan det senaste misslyckade försöket. Eller två månader. Jag har liksom inget tidsbegrepp. Just nu är jag bara väldigt trött. Fortfarande är det brist på ork och det är som att allt liksom sackar efter. Jag vaknar på morgonen men tanken "Prinsen kommer inte att få något syskon" som att hjärnan går på högvarv för att prenta in och bearbeta. Jo vi har ett helt försök kvar och två små i frysen men för mig känns det som att slutet på alla behandlingar är nära, tyvärr är det så. Jag är så rädd för att Prinsen inte kommer att få ett syskon. Vad är det som är så hemskt med det i mina tankar? Jag vill att han ska ha någon att dela sin barndom med, en syster eller bror. Fan vad jag vill det. Förr, när jag var ofrivilligt barnlös, tänkte jag att jag ville ha ett barn. Nu har jag det och fokuset ligger inte på att jag vill ha ett barn till, utan att jag vill ge mitt barn ett syskon. Förstår ni hur jag menar? Jag vill bli tvåbarnsmor men nästan ännu mer vill jag att Prinsen inte ska vara ensambarn, så är det. Jag tänker på Prinsen i första hand och visst blir jag väldigt ledsen om jag inte får bli mamma åt ett barn till, men mitt hjärta skulle blöda ännu mer för att jag inte lyckades ge min älskade son ett syskon.

Jag känner mig besviken på läkarna på Linné. Jag ville ha två embryon och de ville inte tillmötesgå det. Våra chanser är för goda sa de. Hur jäkla goda är de när det inte blir en graviditet? På fredag har jag en tid för samtal med en av de läkare på Linné som jag känner mest förtroende för. Jag vill prata av mig, få veta om det finns en möjlighet till två den sista gången. Vad mer finns att fråga? Tar gärna emot förslag.

För övrigt rullar det på. Mycket på jobbet, renovering hemma, en prins som trotsar för fullt, dåligt samvete för att jag inte skriver på mitt projekt som jag lovade mig själv, en trötthet som gör att jag somnar inrullad i en filt på soffan varje
kväll. Ungefär så ser det ut.

Matt

Har du blödit samtidigt som du tagit crinone nångång, sett att det påminner om en grynig äcklig chokladkaka i trosskyddet?

Nej det fungerade inte denna gång heller och jag är avmätt. Ledsen och trött efter fem syskonförsök som gått åt skogen. Rädd för att vi närmar oss den sista behandlingen och skraj för att det aldrig kommer att fungera. Ledsen för att jag så gärna vill att Prinsen ska få ett syskon.

Jag är förbannad på läkaren som pratar om goda chanser, så goda att det är otänkbart att vi får tillbaka två embryon som vi önskar. Detta trots att vi misslyckas gång på gång. Vad krävs för att man ska få tillbaka två? Att man är 40 år och har tio misslyckade behandlingar bakom sig?

Jag är irriterad på Nålmannen och att jag trodde på hans tjafs. Nej akupunktur funkar inte. Hade jag fått nålar innan Prinsen hade jag trott på det. Nu är läget annorlunda. Klart folk tror om det plötsligt fungerar, men ingen kan bevisa att det just är nålarna som gör skillnaden. Jag hade kunnat dra till en varm strand för mina 3700 med facit i hand.

Jag är trött på att höra om graviditeter och små bebisar, om folks flerbarnslycka, om ett skjut som vips blev en bebis, om en endaste liten behandling som gick vägen direkt. Pallar inte det just nu. Kalla mig missunsam och bitter om du vill.

Jag är lycklig för att jag har fått turen att bli mamma till Prinsen. För varje misslyckad behandling tänker jag på att det är ett under att han kom till oss. Han ger mig styrka och mod. Utan honom hade jag förmodligen varit på närmsta psykklinik.

Jag har ingen lust att ta den sista IVF:en nu. Vill bara leva lite utan att tänka på att boka in läkarbesök. Måste pausa ett par månader.

Jag har förstått att vi har något väldigt starkt ihop, jag och sambon. Vi tacklar inte saker lika men han finns för mig och jag för honom. Vet att det är vi mot världen, han, Prinsen och jag.

Blir matt på folk som klagar på att småbarnsåren är så jobbiga. Fattar ingenting. Det jobbiga skulle vara att vara utan dem. Själv undrar jag vad man gör hela dagarna om man inte bor i ett renoveringsobjekt och IVF:ar hela tiden.

Jag är less på att blogga, har inget att säga. Vi ses en annan gång. Sedan om det blir om två dagar eller om två veckor, det vet jag inte.

Statistik på ruvardag 10

Familjen Anna-Bells IVF-statistik:

IVF nr. 1: Blod på dag 16 (Sophiahemmet 2004)

FET nr. 1: Blod på dag 11 (Sophiahemmet 2004)

IVF nr. 2: Positivt test dag 17. Tidigt missfall. (Huddinge 2005)

FET nr. 2: Blod dag på 11. (Huddinge 2005)

FET nr. 3: Positivt test dag 16. Min älskade prins blev till!! (Huddinge 2005)

FET nr. 4: Blod på dag 11. (Huddinge 2008)

FET nr. 5: Positivt test dag 18. Tidigt missfall. (Huddinge 2008)

IVF nr 3: Blod på dag 11. (Linné 2008)

FET nr. 6: Blod på dag 12. (Linné 2008)

IVF nr 4: ????????????????????? (Linné 2009)

Kan det inte få funka nu? Jag säger som Caroline Af Ugglas: Snälla, snälla, snälla, snälla!

Ruvardag 9

Status: Inget särskilt förutom att det ilar lite när jag sätter mig ner. Misstänker att det hänger kvar från äggplocket. Idag ska det bli en bra dag. Det är första lördagen på tre veckor som alla tre i familjen är friska. Sambon och jag ska åka och välja tapeter till det rum som nu renoveras. Prinsen ska leka med mormor och hennes man. Inget blod i dag tack. Och inte i morgon eller på måndag. Inget blod alls please, kan man besälla det?

I detta finns inget mellanting. Det är svart eller vitt, glädje eller sorg. Kört eller bingo. Det finns inget halvbra. Shit vad jag hoppas på denna tionde behandling.

Flydde

Arbetsdagen började med att ett barn på min avdelningen kräktes på golvet samtidigt som hon bajsade på sig. En kollega var med henne och jag var ute med de andra. Tog med de andra barnen till den andra avdelningen för att äta där medan det sanerades. Arbetsdagen fortsatte med att ett annat barn på den andra avdelningen (där vi åt) kräktes. Mina kollegor var snälla och lät mig slippa vistas i närheten av det mest smittsamma. De fattar att jag inte pallar mer magsjuka nu. Åtgärderna blev att skriva lappar och påminna föräldrarna om 48-timmarsregeln. Hoppas att alla följer det och att epidemin uteblir.

Kassa bilförare

Låg i soffan och zappade igår och tittade lite på Sveriges värsta bilförare. Programmet handlar om en bunt kärringar och folk i 20-årsåldern som inte har någon som helst aning om hur man kör bil fastän de har körtkort. Men allvarligt, jag blir rädd. Det är ju bara att för polisen att åka och plocka korten. Dessa okunniga, egotrippade och kassa bilförare vill inte jag träffa på vägarna.

Lunkar på

En vecka har gått sedan vi fick tillbaka den lilla fina fyrcelliga. Hoppas så att den mår fin där inne och delar sig för fullt.

Äntligen!

Visst kronprinsessan ska gifta sig, men sorry Vickan och Danne här kommer en nyhet med riktig tyngd; Prinsen har bajsat en korv efter elva dagar med magsjuka. Det ni. Jag är lycklig!

Final hos Nålmannen

I morgon är det förmodligen sista gången jag går till Nålmannen. Funkar inte denna IVF så kommer jag inte mer gå dit. Går detta vägen kanske jag möjligtvis gör ett återbesök om jag tycker att det känns bra att få nålar som gravid. Hoppas så att jag ska få möjligheten att ge Nålmannen ett foto på en ljuvlig bebis som han kan sätta bland de andra fotona. Hoppas så att akupunkturen har gjort susen.

Nicke käkar onyttigt

Igår på kvällen tog jag bilen till den stora affären i grannkommunen. Affären som har typ allt. Gick och strosade lite och kollade på bokrean. Är det något jag köper rätt mycket av till Prinsen så är det böcker. Jag älskar barnböcker. Igår blev det bland annat en bok om Nicke Nyfiken. Man får lära sig om olika teman som former, färger, i lekparken och årstider. Det är en jättefin bok med många bilder, en bok som ger tillfällen att diskutera. Idag tittade vi i boken. När vi kom till sidan som handlade om måltider började jag undra lite. Vad gillar ni Nickes meny?

Frulle: Ägg och bacon, pannkakor och marmelad.

Lunch: Pizza och chips.

Mellis: Ost och kex, kakor.

Middag: Hamburgare och pommes.

Efterrätt: Glass

Ok det fanns några nyttigare alternativ också och jag menar inte att Nicke behöver käka linsgryta och böngroddar men någon stil måste det väl vara. Kan det möjligtvis var så att Nicke Nyfiken är en amerikan? ;)

Låda

Nu har jag gjort det, beställt en Ekolåda. Vi har pratat om det ett tag och nu har jag gjort slag i saken. Tog en liten låda med endast grönsaker och den blir leverered på fredag. Spännande värre.

Gympa

Prinsen går runt på vardagsrumsgolvet med något svart litet avlångt tygstycke. Han har lindat det runt foten och drar för fullt i det med båda armarna.

Jag: Vad gör du?

Prinsen: Jag har gympa.

Jag: Men vad är det där? (Pekar på det svarta tvinnade tyget.)

Prinsen: Bandage.

Jag: Men det är ju...mina trosor.

Less

Idag är jag less, så förbannat trött på magsjuka. Less på att vara inspärrad i huset, på att ingen kan komma hit och vi inte kan träffa folk. Prinsen är Herr Tvärtemot och jag känner mig återigen som den trötta mamman med tålamod noll. Jag ska göra allt och inget är bra. Gnäll och skrik. Antar att även Prinsen tycker att läget suger.

Prinsen är fortfarande väldigt risig i magen och än är inte skiten (i dubbel bemärkelse) över. Vi är nu inne på fjärde sjukveckan totalt i detta hus.

Känner mig bara jävligt sur och grinig idag, missunsam för andras räkmackor, tjurskallig och hemsk. Gråtfärdig och förbannad. Trött och frustrerad.

Söndag

Söndag när familjen Anna-Bell smet ut på stan och kollade tapeter till nya rummet, när Prinsen somnade i vagnen och sambon och jag kunde sätta oss på ett fik med en varsin macka och en latte/te. Söndag när sambon lagade ricottafyllda pastarullar, när sambons totalt onojiga kompis kom med sin 2 1/2-åriga son trots att Prinsen är risig i magen ännu. Söndag när Prinsen fick leka med en kompis, vilket han inte gjort på länge, när de lyssnade på musik och lekte med bilarna och verktygen.
Söndag, en bra dag.