Så där

Nu i kväll känner jag mig så där. Det är asrörigt i huset som jag tidigare sagt. Vi har ingen belysning i vardagsrummet om man bortser från en vrålstark bygglampa. Det är liksom inget mysigt hemma. Och jag har varit mycket hemma denna vecka. Magen är så där också. Jag är inte typen som kan gå och kasta i mig en pizza efter en magsjuka. Min mage och hela min kropp är ruckad på något vis. Det tar några dagar innan jag äter vad som helst, innan jag är hungrig på riktigt och jag ta stora porioner som vanligt. Jag är inte där än. Nojig är jag också. För den förbannade svininfluensan som media spyr ut information om dagligen. Jag är i riskgruppen. Nej jag är inte gravid som någon frågade på jobbet. Jag har astma. Är rädd för svinis och rädd för vaccinet. En hare är jag. En katastrofmänniska som ser mig själv med en sån där låtsaslunga för att jag velade så länge med att ta vaccinet att jag hann få sjukan innan. Fan, peppar peppar det får inte hända. Dessa två veckor kunde jag i vilket fall inte ta vaccinet eftersom jag var förkyld förra och magsjuk denna. Nojar över Prinsen också. För att jag inte vill att han ska få svinis. För att jag inte vill vaccinera honom. För att jag tänker på att han har astmaliknande symptom varje gång han är förkyld men inte har någon diagnos. Trött är jag också. Som fan. Jag anar att det är sviter sedan kräkningarna men vad vet jag. I helgen drar vi igen, Prinsen och jag. Till kompisar för att lämna sambon med renoveringen. För tredje helgen på raken. Kanske den sista innan målarna kommer.

Mammig

Prinsen har alltid varit mammig. Med det menar jag att han ofta föredrar mig om jag finns till hands. Nu ikväll skulle han lägga sig med sin pappa och ville helst sova med mig. Det gick bra sedan med pappa (som var stött och kändes sig som ett andrahandsval.)Jag förstår att det är trist att som förälder komma på andra plats, men just nu är det väl inte så underligt. Två helger på raken har Prinsen och jag sovit borta när sambon renoverar. Jag har vabbat tre dagar förra veckan och snart har Prinsen varit hemma tre dagar denna vecka med mig. I kväll spelade Prinsen och jag memory (fatta jag har ett barn som man kan spela sällskapsspel med!) medan sambon kollade på fotboll. Är det då konstigt att Prinsen vrålar efter mig? Jag tycker inte det.

Dagens outfit

Rosa-och vitrandiga mysbyxor, grön smurftröja, tofs med bubblor, vit fejja med blå ringar runt ögonen. Det är jag idag. Glad över att det inte är idag målaren kommer. Glad över att magsjukan är bättre. Och nej, jag bjuder inte på någon bild på dagens outfit.

Urk

I helgen kajkade vi runt igen, Prinsen och jag. Sambon har renoverat mer. Lördagen tillbringade vi hos mamma med man och söndagen hos vännen G. Det var på söndag eftermiddag som det började kännas skumt i magen. Det ilade, körde runt och jag mådde illa. Efter att ha legat en timme på G:s soffa började jag kräkas inne på toa. Magsjukan var ett faktum. Efter att ha legat i ytterligare en timme, fast denna gång på G:s badrumsgolv med en filt över mig samlade jag krafter att åka hem. Prinsen är envis som en gris och detta har bland annat resulterat i att han, en treåring, igår lyckades knäppa sin dragkedja alldeles själv. Detta skulle han promt göra innan vi drog hem igår från G och jag satt på trappen och väntade på honom, hyperventilerande. Jag lyckades köra de fyra milen utan att behöva använda spypåsarna. Idag har Prinsen och jag kollat på tv i flera timmar. Jag har varit helt däckad. Nu väntar jag bara på att Prinsen ska åka på det. Men hoppas så klart att han klarar sig denna gång.

Torsdagskväll

I vardagsrummet: Sladdar, bjälkar, ett stort tygtak som hänger taket. Inga möbler, kalt på väggarna och en sambo iförd arbetströja och kalsonger, spelandes tv-spel i den maskerade soffan. I dubbelsängen på övervåningen: Prinsen som sover med fem nallar. Han somnade efter att ha hört sagan om bebisen. Den börjar så här: "Det var en gång en mamma och pappa som så gärna ville ha en bebis. Men det kom ingen bebis. De var så ledsna. Mamman längtade, pappan väntade men det kom ingen bebis. Men vet du att vips en dag så låg det en liten, liten bebis i mammans mage. Den var mindre än en ärta..."
Och här sitter jag i gästrummet. I fönstret en massa blommor som annars är utspridda över hela nerevåningen, på golvet ett stort badlakan. På det badlakanet har vi ätit middag i kväll igen. Det är inte så tokigt att ha picknick inne.

Tre syrror

Hur kan tre sjuksyrror inte veta om det är vattkoppor som Prinsen har? Jag kunde inte göra bedömningen själv utan traskade iväg till vårdcentralen. Efter att varit där och visat upp Prinsen är jag i alla fall inte klokare. Vad kan det annars vara, de fyra prickarna han har? Ps: Det går vattkoppor hos dagmamman.

Städat

Jag har facebook. För någon vecka sedan fick jag en förfrågan att bli vän med en person. Jag kände inte igen namnet och personen hade ingen bild, men jag tänkte i min enfald att det kanske var någon gammal klasspolare eller något. Idag tryckte jag "bekräfta" på hans förfrågan och ca tre sekunder eter det dyker människan upp på chatten. "Hej, läget?"undrade han. Jag frågade vem han var och fick svaret att han var en kille bara, som sett mig på nätet och jag såg fin ut och bla bla bla. "Lägg ner!" sa jag och fick tilbaka ett "Ok." Sedan blockerade jag honom, gjorde min sida endast tillgänglig för mina vänner och raderade alla gamla klasspolare och annat löst folk som jag ändå egentligen struntar i. Kvar finns dock mina riktiga kompisar och fina bloggtjejer, bland annat.

Inlägg till E

Hej E,

Tack för ditt mail. (Pinsamt att jag inte kollat av mailen på två månader.) Kul att du gillar min blogg. Välkommen hit föresten! Hoppas att du har det på G, det du önskar dig så hett. Lycka till!
Kram /Anna-Bell

Brev

I dag har jag knåpat ihop ett brev till läkaren O på Linné. Jag försökte att vara saklig, inte så mycket "jag tänker" och "jag känner". Det resulterade i att jag blev som en ångvält istället. Det var så mycket jag hade inom mig,svek, ilska. Allt bara bubblade upp och gjorde mig varm i ansiktet. Fingrarna skuttade över tangentbordet och Prinsen sov för länge. Han håller nog låda halva natten. Skit samma. Brevet är skrivet och nu ska jag bara fila lite mer på det. Får se om jag vågar lägga det här.

VAB

En trotsig som inte ville klä på sig och absolut inte ville gå till affären och handla. En halvtrött mamma. "Då får vi ingen lunch" sa jag och Prinsen kastade av sig kläderna och galopperade naken över den smutsiga parketten. "Men pappa renoverar. Det är smutsigt. Sätt på dig strumporna i alla fall" hojtade jag med trist röst. "Vill inte, jag ska simma" tjoade Prinsen och lade sig ner och krålade runt. "Men vi har ingen mat hemma, kom nu!" Sedan grinade och skrikande från hans sida. Och tjat och ännu mera tråkig röst från min. För att han var trött med en näsa som rinner konstant. För att jag var trött efter att själv ha hostat halva natten. Efter det kramar och glada miner. Tillsammans byggande med lego och långa banor Brioräls med tunnlar. Sedan lunch på ett badlakan på golvet, liksom picknick eftersom det inte finns något bord. Jag tog rester från igår. Prinsen ville ha blodpudding. Lingonsylten var slut men det gick bra med hallon också sa han. "Jättegod mat mamma" sa han efter att ha slukat tre skivor. I morgon är vi hemma också. För att snoret rinner konstant, för att han ser lite hängig ut på ögonen Men kopporna vet jag inte med, de är fortfarande fyra till antalet och inte vet jag hur snabbt de bör föröka sig. Jätte känns det som. Finns det myggor i självaste oktober?! Jag fattar ingenting.

Prickar och renovering

Vi köpte vårt hus för två år sedan och sambon har renoverat sedan dess i olika tempo. Nu har turen kommit till vårt kök och vardagsrum med öppen planlösning. I helgen utrymde Prinsen och jag och drog til mamma och hennes man. Kom hem idag och det var ingen snygg syn som mötte mig. Flera köksskåp nedrivna, glas och porslin över hela bänkarna. Bjälkar och stöttande pelare, överallt ett fint fint damm. Det gamla tygtaket var till hälften nedrivet och hängde som en stor gardin över halva rummet. Valvet var rivet till hälften, flera väggar saknades och en stor spricka i parketten visade husets grund. Ja det kommer att bli bra. Men det sker inte över en natt. Sambon kommer att slava som ett djur. Jag kommer att ta hand om Prinsen och försöka skapa ordning i kaoset, leva på som vanligt med tvättning och matlagning trots att vi inte ens har något bord att äta vid. Mest kämpigt är det med oredan och dammet. Damm är ingen höjdare när man är dammallergiker och har astma.

Som pricken över i:t har Prinsen fått vattkoppor. Det var i morse jag upptäckte det. Fyra stycken poppade upp idag. Får se om de försökar sig under natten.

Suck

I personalrummet igår:

Köksan: "Nu för tiden får homosexuella kvinnor insimineras på sjukhus i Sverige."

Jag: "Jag vet och det är ju bra."

Köksan: "Jag bryr mig inte vad de gör faktiskt, det kan vara ok. Jag känner så här, att bara de ger fan i min gubbe och mig."

????!!!!????!!!!

Som att någon flata skulle hoppa på henne, eller vad? Fattar inte kommentaren över huvudtaget, förutom att jag anser att hon är homofob. Suck. För hon menade väl inte att hon och hennes gubbe skulle tvångsinsimineras, hö hö?

Veckan som kommer

Förrförra veckan var asjobbig med möten tre kvällar och andra saker. Denna vecka var också kämpig med bryt hos både andra och mig själv på jobbet. Undrar vad kommande vecka har att erbjuda. Detta har jag i alla fall inplanerat:

- Liten kurs på två timmar. (Detta är utanför jobbet och ska bli kul!)
- Pappa har födelsedagsmiddag.
- Massage (Gång nummer två hos knådaren Karin. Underbart.)
- Barnkalas hos rara vänner.
- Kompdag (Favorit i repris. Ska till Aquaria med Prinsen.)
- Mingel med kompis på en bokklubb.(Måste tyvärr dra en vit på jobbet eftersom jag hade glömt att vi har möte. Men roligt måste komma före måste i detta fall.)

rabalder

I går fick jag och kollegan J ett ryck. Vi möblerade om. I morse var det andra som inte var där på eftermiddagen som fick frispel. För att det är som att vi i arbetslaget indelade i två små grupper. Bromsklossarna och framåtsträvarna om du frågar mig. Jag är givetvis med i det sistnämnda gänget. Klossarna gillar inte förändringar, anser sig ha rätt att säga nej men strunta i att motivera varför eller komma med andra förslag. Det blev ett smärre kaos vilket kan låta konstigt för en utomstående. Vår arbetsgrupp är i gungnig, vi drar år olika håll. Meningsskiljaktigheterna som blev tydliga återigen genom vår ommöblering resulterade i att två personer grät i två olika omgångar (inte jag), två ringde chefen som inte har sin arbetsplats i huset (jag var en av dem) och en mailade chefen. Jorå. Det händer grejer minsann. Dramat fortsätter nästa vecka. Men nej, jag bryr mig faktiskt inte så himla mycket. Jag har uppbackning uppifrån och det känns skönt.

Idag kom mensen, prick på dag 30 vilket var bra. Tänk att jag hade glömt att jag skulle få den. Ännu en bidragande orsak till att jag var i uppror på jobbet här om dagen.

By the way så ringde Doktor L till mig i dag. Hon talade om att alla mina prover, inklusive kromosomanalysen var helt normala. Nej, de hittade inget som jag förstod.
Nästa månad tror jag att vi ska köra på igen. OM (jag säger det igen) det finns någon/några som klarar upptiningen.

Uppmjukad

I dag på lunchrasten stack jag till massören. Hon knådade mig och vänstar sidan av ryggen var spänd som attan. "Det är som en hård bulle här. Jag förstår att du har spänningshuvudvärk av detta" sa hon och borrade ner sina fingrar så att det ilade i hela kroppen. Efter behandlingen var jag lättad. Jag kände mig dåsig och lugn. Nästa vecka ska jag på ännu en omgång.

Jag hämtade Prinsen från dagmamman i dag, vi turas om sambon och jag. Solen sken och vi tog god tid på oss. Länge plockade vi kastanjer som nu ligger i en stor vid vas på köksbordet. Vi handlade mat, gick och småpratade. Kände mig så himla lung ännu.

Kom hem och åt en pastasallad med fetaost och soltorkade tomater. Vi middagen kollade sambon på mig. "När är de där kromosomtesterna klara? Prinsen är tre nu, jag vill inte att det ska var åtta år mellan. Så är jag så trött på detta, jag vill bara lägga det bakom mig. Men jag vet att du kan köra på länge." Ja Prinsen är tre och hade jag kunnat så hade jag lagt in en order för ett tag sedan, så att det kunde vara tre år mellan barnen. Så perfekt! Ja testerna är det nu sex veckor sedan vi tog och det kan ta tid med svaren, det sa Doktor L. Jag är också trött på att vara i denna IVF-karusell men ja, det stämmer att jag kan köra på längre men det är en diskussion som inte kan tas upp för då blir vi osams. "Jag hoppas att testernas svar kommer snart så att vi kan påbörja behandling om kanske en månad eller något." Typ så sa jag. Men inom mig kom ledsamheten igen. Och stressen, inte bara över att befinna mig i detta läge, utan över att vi inte är överens.

Baksmälla

Det var inget stort bryt på jobbet idag. Jag grinade några tårar med några personer. Det värsta med mig är att jag inte kan sluta när jag väl satt igång. När jag skärpt mig och det kommer någon annan som ser att jag ser mosig ut och går vänligt fram och frågar mig eller ger mig en kram, då är det klippt igen.

På eftermiddagen hade jag en rätt ny kompis, R, här på fika. Det var mysigt. Vi kom in på snack om jobbet och helt plötsligt sat hon och pratade om en kollega som får bryt och grinar på jobbet. Så professionellt sa min nya vän, så gör man inte om man är stark, privata gejer gör man hemma och man biter ihop och jag kände mig dum. Hon har delvis rätt. Man tjurar inte på jobbet. Vad är det som gör att jag är så jävla känslosam, att jag inte kan kontrollera mig själv utan låter det sippra ut? Är det för att jag har för mycket samlat på hög?

Så läste jag tidningen Mama och kände mig ännu sämre efter flera sidors artikel om Lotta Vimmelmamman Gray. Hon har cancer, jag sitter här och bölar över lite stress på jobbet och för att jag inte verkar kunna ge ett syskon till min son. Vad fan, kom igen.

Idag var det bryt och nu känns det som en smärre bakfylla. Som att det är lite pinigt att gå till jobbet, som att jag varit för påverkad och gjort bort mig. I morgon är det fotografering. Vaknar jag med spänningshuvudvärk liknande den jag hade i morse finns det bara en sak att göra: Ta fram mitt supertäckstift från Face och måla över ringarna under ögonen för att slippa se ut som en koalabjörn på fotot.

Bryt

Japp. Jag har fått ännu ett bryt på jobbet.

Dagen började med ilande huvudvärk i pannan så snart jag slog upp ögonen. Petade i mig ett par alvedon och gick till jobbet. Det lunkade på. Promenad med barnen, lunch och rast. Det är meningen att vi i personalgruppen ska ha en halvtimmes friskvård i veckan och eftersom vi aldrig har tid att ta ut den finns det numer ett annat alternativ, att ta halvtimmen utspridda över tre dagar. Denna dag gick jag istället för att dricka te i personalrummet iväg på en promenad. De resterande tio minuterna tänkte jag fika på. Drog iväg själv. Det var skönt att komma ut. Solen lyste på trädens gula löv. När jag kom tillbaka till jobbet kollade kollegan V på mig "Då går jag på rast." Talade om att jag för första gången tänkte ta en sån där rast på 40 minuter och då utbrister kollegan J "Jaha men det kan man ju typ aldrig." Och jag snetände direkt, surnade ur och sa "Men skit i det då. Konstigt att andra kan men inte jag". J brukar nämligen ta dessa extra tio ibland. Störtade iväg till plåsterskåpet och fixade till mina skavsår. Tillbaka till avdelningen, mer lugn. "Men det var inte riktat till dig" sa J (som jag för övrigt gillar) och gav mig en bamsekram. Och jag började gråta och berätta om min frustration, stress och min huvudvärk som är inne på tredje veckan. Sedan kunde jag inte sluta grina. Det var som att allt bara bubblade upp. Så nu sitter jag här. Hemma efter att ha gått från jobbet två timmar tidigare.

"Men vad är du stressad för" sa sambon senast i morse. När han säger så framstår jag som ett freak, en ostresstålig person som behöver lugn. Det är inte så. Det är nog bara så att vissa saker gör att det blir lätt för bägaren att rinna över. Som att jag är frustrerad på jobbet. Att vissa verkar tycka att man behöver ha ett möte och diskutera huruvida man ska flytta en viss byrå eller inte. Som att jag vill ha ett till barn, har varit nära längtan och frustrationen rätt länge nu. Besvikelsen finns också kvar som ett skavande sår, över att jag är beroende av läkarna på Linné, att de lovade två embryon vid två olika tillfällen och struntade i det. Kan de förstå vilken stress och även här frustration som deras ouppfyllda löften ger? Jag måste förstås skriva och kräva ett skriftligt svar på att vi vid nästa försök får två tillbaka. Om det blir en nästa gång. Detta brev kommer upp i tankarna varje dag, olika formuleringar svischar förbi och lämnar även de stress.

Ja vänner, så är läget just nu. Skriver här ner en åtgärdsplan för mig själv, saker som jag kanske bör tänka på för att minska stressen. Fler förslag mottages tacksamt.

- Skriva ett brev till Linné snarast för att få det ur världen.

- Skita i att ha dåligt samvete över att jag inte drar till gymet. Gå promenader på kvällarna istället. Det är bra för kroppen och knoppen. (Nördigt rim.)

- Strunta i att andra är veliga på jobbet. Vara mer styrande och köra med röstning. Majoriteten vinner, det fattar ju alla.

- Inte boka upp mig på en massa stressande saker, se till att ha luckor på helgerna. Denna lördag ska jag bara påta i trädgården med Prinsen och hans kompis.

- Gå och lägga mig senast 22.00 på vardagarna och släcka lampan 22.30. Huvudvärken blir inte bättre när jag sitter uppe till tolv.

- Göra saker som är nice, typ umgås med folk jag gillar, promenera och fika.

- Ge fan i att bli stressad över att det är sand i hallen eller dammtussar under sängen. Vi överlever det några dagar.

- Så till det sista. Har precis kommit på att jag ska handla alla julklappar på nätet i år. För att slippa julhandel, all rusch och kunna lägga krutet på det roliga; Baka julgodis, dricka glögg och göra snölyktor.

Puh, vilken pärs.

Ja jag kom inte på något lämpligare namn på detta på pricken åttahundrade inläggen på min blogg.

Så här är det:

I cirka tre veckor har jag varit trött i ögonen, eller liksom mer över pannan där ögonbrynen sitter. Det är som att pannan liksom ska ramla ner över ögonen, jag vet det låter askonstigt. Har haft lite tankar på vad det hela kan bero på och har kommit fram till dessa:
- Något virus
- Jag behöver glasögon
- Stress

Så i fredags gick jag till Synsam. Efter en halvtimmes undersökning konstaterade optikern att jag inte behöver några glasögon. Det i sig var ju skönt men symptomen kvarstår.

I söndags upptäckte jag att mitt recept på levaxin var borta. Det jag trodde fanns var inte där samma dag som jag tog sista pillret i burken. Ringde till endokrinologen på Sophiahemmet som inte svarade, så klart. Pratade desperat in ett meddelande på svararen i vilket fall trots att det var söndag.

Imorse terrade jag läkaren igen men ingen svarade. Gjorde ett försök att få min husläkare att skriva ut medicinen och det fungerade. Så skönt att ha det ur världen.

Så till mitt samtal idag. Ringde samtidigt som sambon lagade mat, han hade handlat färsk odlad torsk och kokade ägg till såsen. J visste redan innan hon svarade att det var jag. Kanske blev hon förvånad, jag ringer nästan aldrig henne. Jag talade om att jag att Prinsen tror att hon inte gillar honom. "Va?" sa hon. "Han har vid flera tillfällen sagt att du inte tycker om honom när han skriker." Så talade hon om att det måste gälla den där gången förra veckan, när jag lämnade honom och han skrek och hon sa åt honom att sluta för han hade inte slagit sig, när han larvade sig, så sa hon. "Men jag tänker på det där med att man ska fokusera på handlingen, ja du vet" försökte jag. "Men han slutade skrika jättesnabbt. Jag sa att nu får du sluta, ingen tycker om ett barn som skriker så där." Jag försökte igen, att prata om att barn skriker ibland, om att det måste vara ok att få bli arg men hon förstod inte. Vi talade olika språk. Hon började tala om att min lämning var för lång den morgonen, att man inte ska dra ut på det. Jag vet. Jag trodde ändå i min enfald att jag skulle kunna snacka Prinsen till rätta. "Så det blev pajkastning, så fint!" fnös sambon när jag återberättade det hela.

Jag är glad att jag ringde. Jag lyssnade på mitt barn och på min magkänsla, klev över hindret, min rädsla att trampa på tårna. Tack fina kollegan M och vännen G för pepp. J har ingen pedagogisk utbildning liknande min. Det finns kulturella faktorer som kan spela in vad gäller hennes barnsyn. J är inte ansvarig över Prinsens förskolegång. Detta kommer inte att påverka hans sätt att utvecklas. Det som har hänt är ingen karastrof. Men det var fan så skönt att få ur sig det som gnagde, så nödvändigt att stå bakom Prinsen och föra hans talan.

Pratade med mamma när sambon fixade med redningen till såsen. Om ditten och datten. Ganske länge. Plötsligt ringde mobilen ute i köket. Lade luren med mamma kvar på bordet i arbetsrummet. Det var läkaren från Sophiahemmet. Samtalet från min sida lät ungeför så här:

"Hej, jag jag har visst slarvat bort receptet men det ordnade sig. Min husläkare skrev ut levaxin så det är klart."

(Paus)

"I maj ja, då blev det missfall. Vårt tredje."

(Paus)

"Utredning ja. Vi har fått alla svar utom kromosomanalyserna."

(Paus)

"Men de hittar förmodligen inget. Ja jag ringer dig när vi ska IVF:a igen. Ok, hej då."
Vi lägger på.

Såg att såsen på spisen stormkokar. Ropade på sambon som kom rusandes och konstaterade att såsen har bränt fast rejält. Denna svartvita osande sås hällde han rakt ner i slasken och gick sedan och lade sig på mage i soffan. Jag gick mot toa och fick på vägen syn på luren som låg av. Mamma. Lyfte på den och hörde att hon var kvar, sa att jag ringer senare. Åt kall torsk med mosad potatis tillsammans med Prinsen. Sambon låg kvar på mage i soffan.

Fan. Mamma vet inte att vi har gjort/håller på med IVF och det finns flera anledningar till det. Jag vill inte att hon ska veta. Vill inte, vill inte. Nu kanske hon vet. Men jag har ingen aning. Jag luskade lite när jag ringde upp, talade om att såsen bränt vid och hon började prata om aluminiumkastruller. "Jag glömde dig i luren, hörde du att jag pratade med någon annan?" sa jag. "Ja?" sa hon och jag bytte ämne. Sedan lade vi på och jag ringde polaren P som fick läggas av i luren på samma ställe. Jag gick sedan till köket och ställde mig vid diskbänken och pratade, sedan kom jag tillbaka till luren för att fråga P om han hört vad jag sagt.

Jag är trött idag. När mitt dagmammedilemma var ur världen kom en ny grej att fundera över. Men det går ju inte att backa bandet. Jag tänker inte prata med mamma om det. Tar hon upp något, så fine. Annars får det vara.

Nu känns det som att pannan ska ramla ner över ögonen igen. Sa någon stress? Ja det är förmodligen så.

Ta upp

Jag måste ta upp en grej. Med Prinsens extradagmamma J. Hon som är stand in när den vanliga dagmamman behöver en vikarie. Måste innan jag kommer till själva dilemmat tala om att Prinsen träffar J nästan dagligen eftersom dagmammorna arbetar ihop.

Så här:

Prinsen gråter aldrig när jag lämnar honom till en vanliga dagmamman. Han gråter ofta när jag lämnar till J, vilket händer någon gång per månad. Jag vet inte vad det är, om det är så att han är hårt knuten till den vanliga. Anar att det är det. Förra veckan lämnade jag till J och det var gråt. Senare ringde hon och talade om att han tystnat snart efter att jag gått. Så klart. Jag jobbar ju själv med detta. Med barn som är små. Som är ledsna ibland. Men. Prinsen har vid flera gånger denna vecka sagt till mig att "J säger att hon inte tycker om mig när jag skriker." Det är inte ok. Jag vet, han är tre år. Visserligen väldigt verbal, men who knows om detta är sanning. Jag kan ändå inte förbise detta.

Det är ok att säga" Jag tycker inte när du skriker." Det fokuseras på handlingen. Att säga "Jag tycker inte om dig när du skriker" blir något helt annat.

Jag är inte en fläckfri pedagog, absolut inte. Jag är långt ifrån perfekt. Det finns saker jag ångrar, som jag vill glömma. Inga stora saker, men mindre bra ur ett proffisionellt perspektiv. Och känner föräldrar till barn på avdelningen där jag jobbar som jag gör nu vill jag att de ska komma till mig och prata. För det skulle inte vara min mening om jag sagt något som sårar. Och det är inte Js mening heller, det förstår jag verkligen.

Men. Jag tycker inte om dig när du skriker. För att bli omtyckt måste du alltså hålla truten. Vara glad. Rätta dig i ledet. Detta gnager inom mig och känns fel. Jag måste ta upp det. Och det känns jobbigt.