Så där

Nu i kväll känner jag mig så där. Det är asrörigt i huset som jag tidigare sagt. Vi har ingen belysning i vardagsrummet om man bortser från en vrålstark bygglampa. Det är liksom inget mysigt hemma. Och jag har varit mycket hemma denna vecka. Magen är så där också. Jag är inte typen som kan gå och kasta i mig en pizza efter en magsjuka. Min mage och hela min kropp är ruckad på något vis. Det tar några dagar innan jag äter vad som helst, innan jag är hungrig på riktigt och jag ta stora porioner som vanligt. Jag är inte där än. Nojig är jag också. För den förbannade svininfluensan som media spyr ut information om dagligen. Jag är i riskgruppen. Nej jag är inte gravid som någon frågade på jobbet. Jag har astma. Är rädd för svinis och rädd för vaccinet. En hare är jag. En katastrofmänniska som ser mig själv med en sån där låtsaslunga för att jag velade så länge med att ta vaccinet att jag hann få sjukan innan. Fan, peppar peppar det får inte hända. Dessa två veckor kunde jag i vilket fall inte ta vaccinet eftersom jag var förkyld förra och magsjuk denna. Nojar över Prinsen också. För att jag inte vill att han ska få svinis. För att jag inte vill vaccinera honom. För att jag tänker på att han har astmaliknande symptom varje gång han är förkyld men inte har någon diagnos. Trött är jag också. Som fan. Jag anar att det är sviter sedan kräkningarna men vad vet jag. I helgen drar vi igen, Prinsen och jag. Till kompisar för att lämna sambon med renoveringen. För tredje helgen på raken. Kanske den sista innan målarna kommer.