Puh, vilken pärs.

Ja jag kom inte på något lämpligare namn på detta på pricken åttahundrade inläggen på min blogg.

Så här är det:

I cirka tre veckor har jag varit trött i ögonen, eller liksom mer över pannan där ögonbrynen sitter. Det är som att pannan liksom ska ramla ner över ögonen, jag vet det låter askonstigt. Har haft lite tankar på vad det hela kan bero på och har kommit fram till dessa:
- Något virus
- Jag behöver glasögon
- Stress

Så i fredags gick jag till Synsam. Efter en halvtimmes undersökning konstaterade optikern att jag inte behöver några glasögon. Det i sig var ju skönt men symptomen kvarstår.

I söndags upptäckte jag att mitt recept på levaxin var borta. Det jag trodde fanns var inte där samma dag som jag tog sista pillret i burken. Ringde till endokrinologen på Sophiahemmet som inte svarade, så klart. Pratade desperat in ett meddelande på svararen i vilket fall trots att det var söndag.

Imorse terrade jag läkaren igen men ingen svarade. Gjorde ett försök att få min husläkare att skriva ut medicinen och det fungerade. Så skönt att ha det ur världen.

Så till mitt samtal idag. Ringde samtidigt som sambon lagade mat, han hade handlat färsk odlad torsk och kokade ägg till såsen. J visste redan innan hon svarade att det var jag. Kanske blev hon förvånad, jag ringer nästan aldrig henne. Jag talade om att jag att Prinsen tror att hon inte gillar honom. "Va?" sa hon. "Han har vid flera tillfällen sagt att du inte tycker om honom när han skriker." Så talade hon om att det måste gälla den där gången förra veckan, när jag lämnade honom och han skrek och hon sa åt honom att sluta för han hade inte slagit sig, när han larvade sig, så sa hon. "Men jag tänker på det där med att man ska fokusera på handlingen, ja du vet" försökte jag. "Men han slutade skrika jättesnabbt. Jag sa att nu får du sluta, ingen tycker om ett barn som skriker så där." Jag försökte igen, att prata om att barn skriker ibland, om att det måste vara ok att få bli arg men hon förstod inte. Vi talade olika språk. Hon började tala om att min lämning var för lång den morgonen, att man inte ska dra ut på det. Jag vet. Jag trodde ändå i min enfald att jag skulle kunna snacka Prinsen till rätta. "Så det blev pajkastning, så fint!" fnös sambon när jag återberättade det hela.

Jag är glad att jag ringde. Jag lyssnade på mitt barn och på min magkänsla, klev över hindret, min rädsla att trampa på tårna. Tack fina kollegan M och vännen G för pepp. J har ingen pedagogisk utbildning liknande min. Det finns kulturella faktorer som kan spela in vad gäller hennes barnsyn. J är inte ansvarig över Prinsens förskolegång. Detta kommer inte att påverka hans sätt att utvecklas. Det som har hänt är ingen karastrof. Men det var fan så skönt att få ur sig det som gnagde, så nödvändigt att stå bakom Prinsen och föra hans talan.

Pratade med mamma när sambon fixade med redningen till såsen. Om ditten och datten. Ganske länge. Plötsligt ringde mobilen ute i köket. Lade luren med mamma kvar på bordet i arbetsrummet. Det var läkaren från Sophiahemmet. Samtalet från min sida lät ungeför så här:

"Hej, jag jag har visst slarvat bort receptet men det ordnade sig. Min husläkare skrev ut levaxin så det är klart."

(Paus)

"I maj ja, då blev det missfall. Vårt tredje."

(Paus)

"Utredning ja. Vi har fått alla svar utom kromosomanalyserna."

(Paus)

"Men de hittar förmodligen inget. Ja jag ringer dig när vi ska IVF:a igen. Ok, hej då."
Vi lägger på.

Såg att såsen på spisen stormkokar. Ropade på sambon som kom rusandes och konstaterade att såsen har bränt fast rejält. Denna svartvita osande sås hällde han rakt ner i slasken och gick sedan och lade sig på mage i soffan. Jag gick mot toa och fick på vägen syn på luren som låg av. Mamma. Lyfte på den och hörde att hon var kvar, sa att jag ringer senare. Åt kall torsk med mosad potatis tillsammans med Prinsen. Sambon låg kvar på mage i soffan.

Fan. Mamma vet inte att vi har gjort/håller på med IVF och det finns flera anledningar till det. Jag vill inte att hon ska veta. Vill inte, vill inte. Nu kanske hon vet. Men jag har ingen aning. Jag luskade lite när jag ringde upp, talade om att såsen bränt vid och hon började prata om aluminiumkastruller. "Jag glömde dig i luren, hörde du att jag pratade med någon annan?" sa jag. "Ja?" sa hon och jag bytte ämne. Sedan lade vi på och jag ringde polaren P som fick läggas av i luren på samma ställe. Jag gick sedan till köket och ställde mig vid diskbänken och pratade, sedan kom jag tillbaka till luren för att fråga P om han hört vad jag sagt.

Jag är trött idag. När mitt dagmammedilemma var ur världen kom en ny grej att fundera över. Men det går ju inte att backa bandet. Jag tänker inte prata med mamma om det. Tar hon upp något, så fine. Annars får det vara.

Nu känns det som att pannan ska ramla ner över ögonen igen. Sa någon stress? Ja det är förmodligen så.