Det var inget stort bryt på jobbet idag. Jag grinade några tårar med några personer. Det värsta med mig är att jag inte kan sluta när jag väl satt igång. När jag skärpt mig och det kommer någon annan som ser att jag ser mosig ut och går vänligt fram och frågar mig eller ger mig en kram, då är det klippt igen.
På eftermiddagen hade jag en rätt ny kompis, R, här på fika. Det var mysigt. Vi kom in på snack om jobbet och helt plötsligt sat hon och pratade om en kollega som får bryt och grinar på jobbet. Så professionellt sa min nya vän, så gör man inte om man är stark, privata gejer gör man hemma och man biter ihop och jag kände mig dum. Hon har delvis rätt. Man tjurar inte på jobbet. Vad är det som gör att jag är så jävla känslosam, att jag inte kan kontrollera mig själv utan låter det sippra ut? Är det för att jag har för mycket samlat på hög?
Så läste jag tidningen Mama och kände mig ännu sämre efter flera sidors artikel om Lotta Vimmelmamman Gray. Hon har cancer, jag sitter här och bölar över lite stress på jobbet och för att jag inte verkar kunna ge ett syskon till min son. Vad fan, kom igen.
Idag var det bryt och nu känns det som en smärre bakfylla. Som att det är lite pinigt att gå till jobbet, som att jag varit för påverkad och gjort bort mig. I morgon är det fotografering. Vaknar jag med spänningshuvudvärk liknande den jag hade i morse finns det bara en sak att göra: Ta fram mitt supertäckstift från Face och måla över ringarna under ögonen för att slippa se ut som en koalabjörn på fotot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Käraste Anna-Bell. Jag håller inte med din nya vän. Att gråta inför andra är bland det starkaste man kan göra. Att våga visa känslor är något som är så otroligt viktigt. Vad blir det för förändringar om alla biter ihop och gråter ut hemma i ensamhet?
Att du sen inte mår bra går inte att jämföra med andras sorg. Det du genomlever nu är din verklighet och även om det är bra att få lite perspektiv genom att läsa och höra om andras liv så förändrar det inte din situation nu. Det finns alltid nån annan som har det värre.
Jag hoppas du hittar ett sätt att komma ur din stress - både privat och professionellt.
Varma kramar
Äh, det är lätt att säga att det är oproffesionellt att visa känslor om man själv mår ok. Och som Uniflora skriver går det inte att jämföra sorg. Bara för att någon annan har det värre så innebär det inte att du inte får vara ledsen.
Jag håller med Uniflora i ALLT hon skriver. Du är STARK som vågar vara svag, jag är för feg för att våga konfrontera som du gör och vara öppen med dina känslor!
Tio poäng till dig, fina Anna-Bell och minns att din sorg är din, det är därför den känns störst.
Jättekram.
P.S. Berätta mer om supertäckstiftet från Face!!
bönar och ber en annan koalabjörn..
Jag håller med de visa kvinnorna som redan kommenterat. Det är så stort att våga vara liten. Varma kramar.
Skicka en kommentar