Rullar på

Det rullar på. Jobba, söka nytt jobb, renovera, samla pengar till nytt frysförsök, vara med Prinsen, jobba mera. Det är så det ser ut just nu.

Härjad

Här om dagen undrade ju en kollega (D 60+plus)var den snygga Anna-Bell höll hus. I förrgår var hon på mig igen. Hon tittade på mig och sa: "Du ser verkligen härjad ut!" "Men nu får du sluta!" sa jag. "Här om dagen såg jag ful ut och nu härjad. Ja jag har haft spänningshuvudvärk hela dagen" "Ja det syns. Men jag menade inte så. Så här höll jag på med Anna som jobbade här också och då sa hon sluta." "Ja sluta och jag är ingen Anna!"

Jag läser i ordboken. "Härjad - Vars utseende vittnar om ett hårt och påfrestande liv i form av sjukdom, utsvävningar. Den gamle festprissens ansikte." Låter det som mig eller? Nästa gång lackar jag hårt.

Det sipprar

En kollega på jobbet idag: Mamman till Anna och Emma klagade på att det är så jobbigt att vi har utelämningar på morgonen och storbarnsavdelningen har innelämning. Den lilla blir svettig i hallen när syrran lämnas.

Jag: Kan inte den lilla som ska vara ute lämnas först?

Kollegan: Vem har sagt att det ska vara lätt att ha två barn?

Jag: Ibland verkar det så jobbigt för folk. Inte var det nog heller någon som höll kniven mot strupen på henne så att hon kände sig tvungen att ha barn.

Åter igen sipprade något grumligt, skitigt ur min mun. Något jag inte alls planerat att säga till just den kollegan. Något som inte alls lät bra. Klart att folk får gnälla över att det är jobbigt att ha barn, att det är svårt med livspusslet (ett ord som jag personligen ogillar.) Det bör inte jag lägga mig i. Men det sitter så hårt i mig. Att jag ska vara tacksam. Att barn inte är något att ta för givet. Att man inte "får" tycka att det är så himla jobbigt. Att jag nog inte får fler. Och förmodligen var det nog det där "Att ha TVÅ barn" som brände till i mig.
Fan att jag inte kan vara en sån där go-o-gla-kexchokla-tjej.

Medicin

Jag är en person som inte är störtförtjust i att ta medicin i onödan. Men jag gör ju det om jag måste och även dagligen då jag har både astma och en kronisk inflammation i sköldkörteln. Jag vet inte vad det är men jag är rädd för biverkningar, att kroppen blir konstig. Klart att jag tar penicillin om jag behöver, det är inte det. Men jag brukar borra i tänderna utan bedövning om jag har hål nångång. För jag tycker att det är värre att inte ha koll, att gå och bita sig själv efter en bedövning, att inte ha känsel i munnen än att ta lite smärta. Men visst, jag tog smärtlindring vid min förlossning, så hur mycket som helt tar jag inte. Allt är en avvägning.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med mitt babblande. Det som ligger och ältas och gror i bakhuvudet är nog det där med mediciner och IVF. Jag har nojat för (och gör fortfarande) hur farligt/dåligt det är för kroppen att göra många IVF. Jag har läst på IVF-klinikers olika hemsidor och har pratat med min husläkre. Vad jag förstår finns det inget som tyder på att IVF är farligt och kan ge allvarliga sjukdomar framöver. Jag hopps verkligen att det är så, som de säger. Men nej jag hade inte gjort annorlunda. Jag har min underbara son. Det hade jag aldrig fått utan IVF. Men jag tänker på det som Storken skrev, att "TNF-alfa är en skum grej och behövs i kroppen för att den hämmar cancertumörer. Om man sänker tnf-alfa för mycket kan man alltså som biverkan få cancer OM jag fattat det rätt." Det är sånt som gör mig rädd. Att man laborerar, kör på till vilket pris som helst. Jag vill ha ett till barn. Men jag är inte beredd att betala vad som helst. Jag har ett barn och jag vill inte på något sätt äventyra min hälsa för att få ett barn till. Jag har honom, han har mig och så måste det få vara. Jag är lite hyppo, jag har karastroftankar, jag älskar inte att peta i min medicin i onödan utan försöker avväga. Det är det jag tänker på nu. Förstår ni? Det är inte så att jag ens ska kolla upp nåt TNF-alfa, för ingen är beredd att göra det. Varken läkaren på Linné, Doktor L eller min husläkare. Och jag sitter och surfar runt och blir inte klokare för det, för jag kan inte läsa ut vad det står i alla texter jag kommer över. Så här är jag nu och det läkaren vill ge mig är endast Trombyl och det är kanske bäst att prova det, eller ska jag propsa på annat? Och jag håller på att bli galen av allt ältande. Det är så det är.

Kortison igen...

Tack snälla för era svar! Det är verkligen så att jag blir helt förundrad över vilka kunskaper som många av er besitter. Vissa som är/har varit i IVF-svängen tvingas nästan bli läkare på kuppen.

Prednisolon låter ju som en grej för mig då alltså, trots att inte läkaren på Linné tyckte det. Vilka argument bör jag ha när jag sätter igång min kampanj för att övertala honom att testa? Finns det biverkningar på kortisonet? Tar man det i tablettform? Ni som har testat, var det läkaren eller ni själva som tog initiativet till att få kortison? Finns det några av er som fått det på iVF-klinik här i Sverige? Var i så fall?

Många frågor. Tackar för svar.

Prednisolon

Finns det någon som har erfarenhet av prednisolon (kortison) och vet varför det skulle vara bra att ta vid IVF? Jag har läst lite om det men undrar om detta är något som ges i Sverige. Så här svarade läkaren på Linné när jag undrade om prednisolon var något för mig:

"Till störningar i immunförsvaret räknas tex antifosfolipidsyndrom (har tex pos kardiolipin a-k). Man har även på teoretiska grunder provat behandling med immunglobulin (typ ”gammaglobulin”) och att ”immunisera” med blodkroppar från mannen. Det finns gott om evidens för att det inte hjälper. Samma sak gäller kortison, som tex prednisolon, som snarare visat sig göra mer skada än ev nytta."

Är så trött på att bara köra på, vänta in, lädra upp stålarna och misslyckas. Gång på gång. Men vad fan det har ju gått förr så varför skulle det inte gå igen? Är mina ägg ruttna? Har kroppen fått ett fullständig frispel eller vad är problemet?! Kommer detta att gå vägen någon gång?

Nån som sett snygga Anna-Bell?

Det ser ut som fan i huset. Vi renoverar som aldrig förr. Damm överallt. Som äter sig in. Inga saker på sina rätta platser.

Jag känner min lite låg efter brevet från Linné. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Men det känns som att detta bara är ett lotteri vilket förstås inte är någon nyhet. Hur skulle detta någonsin kunna funka?

Sambon och jag kör på i våra hjulspår, men vi måste för att överleva denna renovering och allt det andra. Jag hoppas att vi kommer ut i våren hand i hand med ett jävligt snyggt kök. Inget är dåligt mellan oss men det finns inget utrymme för att hinna umgås. Inte alls.

Det är lite trist på jobbet. Men jag har bestämt mig och jag har talat med chefen. Jag ska byta jobb i höst. Bara att sätta igång att söka. Det känns både läskigt och skönt att ha tagit beslutet.

Idag sa en kollega till mig förrsten: "Men vart är den snygga Anna-Bell?"
"Inte vet jag. Det kanske är den fula idag eller vad menar du?" Hon mumlade något ohörbart. Säger man så?

Svar

Igår fick jag svar från läkaren på Linné. Han skrev att det inte är nödvändig att jag tar fler prover än de som gjordes vid missfallsutredningen, att kortison inte är något att prova för att det snarare förstör än hjälper men att jag får trombyl om jag vill, och att det då är för att jag önskar det och inte för att han tror att det gör varken från eller till. Om våra chanser till graviditet skrev han så här:


"Era chanser är svåra att ange precist. Då ni först kom hit bedömdes er chans till graviditet till ca 1/3 på en beh vilket inom 3 behandlingar ger en total chans på ca 65%. Tyvärr kommer alltid en med ökande ålder ökad missfallsrisk på detta vilket innebär att chansen till barn ligger något under. Att ni har barn sedan tidigare är förstås positivt. Jag skulle vilja uttrycka det som att er prognos troligen är god men mer exakt än så kan jag inte säga. Även bland dem som haft upprepade missfall får i slutändan mellan 60 och 85 % barn."

Ja jag fattar att han inte kan säga något mer. Han är läkare inte Gud. Men att höra att vi troooligen har goda chanser låter för mig så där i ärlighetens namn. Han kan inget säga så klart. Men jag greppar efter halmstrån.

Söndagen som var

Söndag igår och Prinsen och jag vaknade hos min pappa. Sambon fixade med huset, har flytspacklat inför att det nya köket ska komma. Nej jag hjälper inte till. Jag tar Prinsen och drar. Vi har löst det så. Var i lekparken klockan nio, vid havet, i blåsten. Hälsade på sambons bästa kompis som fått barn. Söt bebis. Tänkte inte på mitt men i bilen hem pratade Prinsen om bebisar. "Om vi får en bebis mamma, då ska han få sitta i en vagn och jag kan dra honom." Älskade, min fina prins. Han skulle bli en så fin storebror. Det gör ont att inte kunna leverera en syster eller bror. "Vi får se om vi kan få en bebis någongång, min vän." "Får jag hålla honom då?" "Så klart att du får. Det lovar jag. Om vi får en bebis. Det är inte säkert." Bebben som vi hälsade på blev till samtidigt som vi fick plus på stickan. Fan att vi fick missfall och inte sambon fick chans att rulla barnvagn med bästa kompisan. Men vi har Prinsen, vår älskade och det tackar jag min lyckliga stjärna för varje dag.

När vi kom hem halkade jag på isen på tomten och slog i båda knäna och fick ett blödande sår i handen. Det gjorde ont och jag började smågrina där jag satt. Egentligen för andra saker också. För att jag var trött (just fått mens), hungrig och annat. Prinsen öppnade ytterdörren och ropade "Pappa, mamma behöver plåster. Hon blöder i handen." Så haltade jag in i badrummet och plåstrade om mig. Prinsen kom in och sa "Mamma jag vill gråta när du ramlar för då blir jag rädd att du ska dö. Alla kan dö" och jag ville bara gråta mer men bet ihop. "Det är ingen fara älskling. Mamma ramlade bara och jag tänker inte dö på väldigt, väldigt länge. Mamma måste bli en jättegammal tant först. Ok."

Middagen intogs på Bästa Pizzerian. Tycker sambon och jag. Prinsen åt mycket men fick surläpp när han hade frågat servitören om en klubba och fått ett nej. "Dumma, fula restaurang. De har inga klubbor" sa Prinsen och höll på att börja gråta. Vad snabbt det går att lära sig, pizzeria=klubba efter maten.

Inget svar har jag fått på mitt mail som jag skickade till Linné och det har gått två veckor idag. Ska ringa så snart telefontiden börjar.

Ingen sammanställning av min hemmastudie kring sambandet mellan långa pekfingrar och bra spermier har kunnat göras. Men vad jag förstår av de svar som inkommit så stämmer inte påståendet alls. Skönt.

Ha en bra måndag alla!

Hjälp till med studie!

Läste en artikel i Aftonbladet här om dagen. (Är lite kass på att länka så det blir ingen länk tyvärr.) Där stod det att det gjorts en ny studie som tyder på att pojkar som blivit till via ICSI för att pappan har risiga spermier (som i vårt fall) löper risk att ärva svårigheten att få barn. Jag vet hur jäkligt det kan vara att inte få barn när man vill. Jag vill min sons bästa. Så klart kan jag inte göra något för att påverka detta. Så klart hade jag velat göra ICSI i fall jag läst det här redan då. Men ändå blir jag lite oroad. Men jag försöker att tänka att den dagen Prinsen vill ha barn (om han vill det) har tekniken gått framåt ytterligare förhoppningsvis. Och det är ju inte ens säkert att han ärvt sin fars mindre bra simmare, hoppas inte. Forskningen gjordes i London på 200 barn i sexårsåldern genom att mäta deras fingrar, för fingerlängden anses säga något om spermieproduktionen. I artikeln kan man läsa deta: "Män vars pekfinger är lika långt som ringfingret har ofta färre spermier. Mer fertila män har oftare ett längre pekfinger." Ok, är man singeltjej och vill ha barn bör man alltså kolla detta på krogen. Men det jag nu vill veta är:

- Hur ser det ut på era män? Stämmer det överens med det som står i artikeln?

Snälla, hjälp till med denna lilla hemmastudie!

Bilring

Jag börjde på streetdance för en tid sedan. Och slutade efter en vecka. Jag blev snål och ville lägga den där tusenlappen till syskonkassan istället och jag tyckte heller inte att jag blev svettig. Så nu gör jag ingenting istället. Sitter på min röv och åker till dagmamman. Brumbrum. Vidare till jobbet och sedan hem. På helgen tar jag bilen och mina många och långra promenader har uteblivit. Jag tittar ut genom fönstret, ser att det är kallt och återvänder till soffan. Inte alls likt mig. Så jag känner mig inte i fint trim. Alls. Jag gillar inte att ha en stor bilring. Folk tror att jag är smal, visst jag är absolut inte överviktig. Men jag är dallrig, har överhäng både här och där vid brallorna. Så nu måste jag ta mig till gymmet. Ska försöka pallra mig dit denna vecka. Måste.

Väntar

Jag har kommit ut ur IVF-garderoben för kompisen L med samma problem. Det är bra. Det går inget bra för dem. Vi satt i hennes soffa och pratade om en annan kompis till oss. Denna vän är svår att få tag på. "Hon är hemlig" sa L. "Jag är hemlig" sa jag. Det var så det blev. L hade aldrig kunnat gissa. Nu vet hon och det känns fint att delge henne. Jag kan en hel del om den värld där hon är ny.

Jag har skrivit brev till läkaren B på Linné. Jag skrev lite om kommande behandling, om vilka chanser vi har, att jag är nöjd med hans bemötande, om missfallsutredningen. Det var en vecka sedan och nu väntar jag på svar.

Sorgligt

Emil Forselius är död. 35 år gammal. Emil som jobbade med film och teater. Emil som fina vännen G hade ihop det med när de var fjortisar, som hon hånglade vilt med i ett badrum så hon tappade sin ring bakom badkaret. 35 år och död för att han tog sitt liv. Varför blir det så? Ung, snygg, med sambo, bebis och karriär. Jag kände honom inte alls men jag blir alltid berörd. När unga försvinner. När människor mår så jäkla dåligt att de gör slut på allt själva. När jag tänker på anhöriga. Fan vad svårt att stå där med en bebis på fyra månader själv, att försöka förklara när barnet blir äldre. Han är borta. Han ville inte mer. Men han älskade oss.
Fy fan vad svårt och vad sorgligt.

Pojkar i kjol?

Jag träffade kompisen W här om dagen. W som är lite som Pippi Långstrump. Hipp som happ. Inte med allt men med kläder. Hon talade om att hon kan ha samma kläder på sig i flera dagar, bara de luktar bra. För hon bryr sig inte sa hon, skiter fullständigt i vad hon har på sig och samma verkar det vara med de två barnen. En kvinnosakskvinna är hon, som slåss verbalt för att rätt ska vara rätt. All cred till henne. Så pratade vi vad man sätter på barnen. Rosa har hennes pojke och nästan bara andra hand. Det ska vara varmt och praktiskt. Jag är med henne. Men jag bryr mig vad Prinsen har på sig. Jag är ingen märkessnobb, verkligen inte. I Prinsen finns allt från HM och beggat till Polarn och Katvig. Han har inga hårda byxor, bara mjuka grejer. Så frågade hon om jag klär Prinsen i kjol. Jag svarade att jag inte gör det och undrade varför jag skulle göra det. Hon menade att de ska få chans att välja. Visst. Prinsen har dockor hemma, han har tillgång till klänningar att klä ut sig i hemma men jag klär inte på honom klänning när vi ska ut eller till dagmamman. I vårt samhälle har inte killar kjol. Varför ska jag ta till Prinsen för att försöka ändra på det?

Ja jag arbetar med barn och med genus. Ja jag tycker att det är befängt att klä på sin son kjol för att visa för omvärlden att han minsann får val. (I alla fall när det är JAG som har valt och inte han.)

Vad tycker du?!

Förvirrad

I lördags var jag med vännen G och våra barn på Ica Maxi. Jag körde vår volvo dit och vi gick in och handlade. När vi kom ut i snöslasket var bilen borta. Vi letade i tio minuter och G frågade en karl på parkeringen hur lätt det är att sno en bil. Jag nojade om att jag kanske glömt att låsa. Vi visste med säkerhet att vi ställde bilen vid skjulet med kundvagnarna där vi nu stod bredvid en tom ruta. "Om man kan sin sak kan man nog ta en bil" svarade karln som G pratade med samtidigt som jag fick syn på vår bil långt långt borta. Vid ett annat skjul med kundvagnar. Jag får nog lägga in mig snart.