En kollega på jobbet idag: Mamman till Anna och Emma klagade på att det är så jobbigt att vi har utelämningar på morgonen och storbarnsavdelningen har innelämning. Den lilla blir svettig i hallen när syrran lämnas.
Jag: Kan inte den lilla som ska vara ute lämnas först?
Kollegan: Vem har sagt att det ska vara lätt att ha två barn?
Jag: Ibland verkar det så jobbigt för folk. Inte var det nog heller någon som höll kniven mot strupen på henne så att hon kände sig tvungen att ha barn.
Åter igen sipprade något grumligt, skitigt ur min mun. Något jag inte alls planerat att säga till just den kollegan. Något som inte alls lät bra. Klart att folk får gnälla över att det är jobbigt att ha barn, att det är svårt med livspusslet (ett ord som jag personligen ogillar.) Det bör inte jag lägga mig i. Men det sitter så hårt i mig. Att jag ska vara tacksam. Att barn inte är något att ta för givet. Att man inte "får" tycka att det är så himla jobbigt. Att jag nog inte får fler. Och förmodligen var det nog det där "Att ha TVÅ barn" som brände till i mig.
Fan att jag inte kan vara en sån där go-o-gla-kexchokla-tjej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar