Igår när jag kom till dagmamman med Prinsen berättade dagmamman att lilla A som går där har blivit storasyster.
Dagmamman: Tänk vad de kommer att ha att göra! En treåring, en på två och så en bebis. Och A som är så envis med sitt humör. Det blir tufft.
Jag säger: Jaha.
Jag tänker: Men det är väl ingen som har knivhotat dem att skaffa tre barn så tätt? Och förresten vet jag vad som är tuffare. Att kämpa på i år och dar och inte få något barn alls, det är jobbigt! Att ha fått tre gåvor i form av barn är väl inget.
När ska jag sluta att tänka dessa tankar? När ska jag kunna ärligt kunna hålla med och sluta jämföra med folk i barnlöshetskarusellen? Aldrig eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag misstänker att man är märkt för livet. Fan också, men samtidigt försöker jag tänka att om jag inte hade fått kämpa som ett djur för att få Toppis så tror jag faktiskt, ja jag gör det, att jag inte hade uppskattat att vara mamma lika mycket.
Vet att detta provocerar en del människor men när jag berättade det för en superfertil irl-kompis sa hon att "Det väl inte alls är konstigt om det är så."
Vi infertila har ju levt med hotet om barnlöshet om strupen så när barnet väl komer gläds man även undermedvetet åt att slippa det liv som man fruktade. Det som jag kände helt meningslösa liv utan barn. Ja det låter dramatiskt och det ÄR fucking dramatiskt. Att ha barnlöshetsångest alltså.
Instämmer med Storken. Jag tror att vi som fått kämpa är - om så bara en gnutta - mer ödmjuka inför föräldraskapet. Det är det positiva. Det jävliga är, precis som du skriver, att man ständigt är där och jämför och avundas. Tveksam till om det någonsin "går över". Jag har svårt att släppa min dröm om tre barn, även om jag inser att inte lär hända. Om det skulle visa sig att mina (fertila) vänner i slutändan sitter där med tre knoddar var kommer det onekligen att kännas bittert. Krasst sett är man väl "barnlös" tills dess man har fått det antal barn man önskar?
Åh! Jag blir också så jävla provocerad av folk som SOM FÖRSTA SAK poängterar hur tungt det är med dittan och dattan med barn.
Fast man har barn - det måtte vara ett eller sju stycken - har man naturligtvis rätt att tycka att det inte är fantastiskt HELA TIDEN, men när man, som dagmamman du nämner, BÖRJAR med att fokusera på hur eländigt hemskt det måtte vara, stackars, stackars dom liksom.
MORR.
.. och jag är ju inte överhuvudtaget PK eller diplomatisk, ej heller så där väldans opartisk. Höh.
Men Paprika -
"Krasst sett är man väl "barnlös" tills dess man har fått det antal barn man önskar?", skriver du och jag håller inte med. Alls.
Barnlös är man när man inte fått något barn alls.
Att det är en sorg att vara sekundärt barnlös är en annan diskussion, som jag absolut inser att är verklighet!
Ting: Barnlös är fel ord. Vad jag ville få fram är det är ofrivilligt och därmed en sorg.
Ja, det är ju klart! Men det lilla ordet "sekundär" hör absolut till framför ordet barnlös då, annars blir bemärkelsen något helt annat. Blir inte provocerad, bara mån om att poängtera skillnaden.
Skicka en kommentar