Tiden

Tiden sniglar sig fram. Jag är fruktansvärt trött på jobbet och kan inte förstå hur jag ska stå ut i en och en halv vecka till innan jag har semester. Jag tar dag för dag och det finns ingen dag som jag slipper undan oron. I morse såg jag att det i trosan (proggisar och flytningar) hade en annan färg, som ljusa strimmor. Nu är jag rädd igen. Livrädd är jag och jag vet inte vad jag ska göra för att hantera min rädsla. Jag är skraj att det ska skita sig så klart och jag vet att samtidigt som det är skönt att dagarna går så blir fallet allt högre. Jag hade ju en tid för VUL på fredag men eftersom jag var på gynakuten på midsommarafton så bokade jag av tiden. "Jag tycker inte att du ska hålla på och kolla igen, att stoppa in en ultraljudsstav en gång till innan det stora ultraljudet" sa syrran på ulrtaljudsmottagningen."Låt den vara ifred där inne." Nu har jag en tid inbokat i augusti. Det är 6 1/2 vecka dit. En evighet alltså.

Fråga om proggisar

Jag har nu tagit progesterron sedan ET den sista april, två gånger om dagen. På söndag har jag gått tolv fulla veckor och vill sluta med proggisar. Hur gör jag? Trappar jag ner på något vis eller? På Linné har de sommarstängt så jag kunde inte fråga där.

Tacksam för svar från kloka tjejer.

Midsommar 2010

Det hela började med lunch hos oss. Mamma med man skulle komma till halv tolv. Klockan elva var jag på toa och upptäckte lite blod i trosorna. Jag blev så klart jätterädd. Mamma med man kom och vi åt lunch. De drog hem efter ett par timmar och sambon och jag cyklade med Prinsen till midsommarstången. Efter lite dans (ca en sekund sedan ville inte Prinsen dansa mer), glassätande, lotterier och fiskdamm hojade vi hem igen. Jag tog bilen till gynakuten och checkade in klockan 17.15. Sedan väntade jag. Inget mer blod syntes till men livrädd var jag. Var tvungen att lyssna till skrikande bebisar, tjutande fotbollstutor på tv och en tant som flåsade, höll sig för magen och gick av och an i korridorerna En syrra tog lite prover på mig och upptäckte att jag hade 38 i temp. Jag pratade men sambon på mobilen som var på midsommarfest med Prinsen. Prinsen lekte för fullt men hade fått en trägrej till ett kubbspel i huvudet. Efter sex timmar, klockan 23.15, fick jag komma in. Så nervös jag jag var när jag hoppade upp i gynstolen. Efter några sekunder vände läkaren skärmen till mig och jag såg Den lilla fara runt. H*n snurrade, guppade, vred sig fullt och jag grät av lättnad. Blödningen kom förmodligen från livmodertappen trodde läkaren. Febern visste hon inte men tyckte inte att jag kändes varm och jag höll med henne. Mitt urin skickades till lab för att kolla bla urinvägsinfektion.

På midsommarnatten åkte jag till festen. Trött men lycklig. Jag pratade lite med folk i någon timme innan jag tog med mig Prinsen hem. Sambon stannade kvar ett tag till. Väl hemma stack jag örontempen i örat. Ingen feber alls. Skumt.

I går hade Prinsen en jättebula i pannan efter kubbträt. Barnet som slog honom var en 2 1/2-åring som gjorde det helt oprovocerat. I morse när vi vaknade hade svullnaden gått ner över ögat och ena Prinsens öga var helt igenmurat. Jag blev jätterädd, ledsen och förbannad. Ringde till sjukvårdrådgivningen där en kvinna sa att det kan bli så. Det är inte alls rationellt att svära över ett litet barn men i morse var jag förbannad. För att ett annat barn gjort så där med min lilla kille, Prinsen som dessuton aldrig pucklat på en enda unge själv. Jag tyckte så synd om honom och det värkte i mammahjärtat. Prinsen själv har varit tapper hela dagen, pigg och lekt trots att han knappt sett ut genom springan från det ena ögat. Hoppas svullnaden har lagt sig i morgon.

Japp så har helgen varit ungefär.

Tid

Jag har fått en tid för ultraljud. Det är nästa fredag och nu längtar jag bara dit. Vill se att Den lilla lever, rör sig och verkar må bra.

Hyppo

Ja jag är lite hyppo och det erkänner jag. I går hittade jag en annan sak att oroa mig för än "endast" att Den lilla ska växa och må bra. Jag har hittat ett födelsemärke som jag tycker ser lite skumt ut. Jag kliade mig genom tröjan i går och på upptäckte att det var på den pricken. I dag är pricken liksom upphöjd och ser lite mysko ut, liksom att det är en liten svart sårskorpa där i. Jag hoppas så klart att allt är bra men kan liksom inte släppa det. I morgon kan min kära husläkare förvänta sig ett samtal.

Som grädde på moset går både svinkoppor och löss på jobbet. Brr.

Svar från restaurangen

Hej Anna-Bell!

Tack för ditt brev. Det var mycket tråkigt att höra vad som hänt dig. Självklart tar vi mycket allvarligt på allergier men misslyckades helt klart med att fullfölja er middag på ett korrekt sätt. Vi beklagar verkligen detta och skäms över att ingen bad om ursäkt ordentligt på plats och tog hand om dig bättre (utan märkliga uttalanden som vi förskräcks över att höra talas om).

Ditt brev har samtliga i vår personal fått ta del av direkt och kommer hjälpa oss bli mycket noggrannare då något liknande inte får hända. Vi ber återigen om ursäkt.

Skulle vi kunna få din adress så vi kan skicka en glad sommarhälsning?!

Allra vänligast,

XX

Tillbaks

Idag när jag var på Söder kom det med kraft. Illamåendet. Det knöt sig i magen så att det gjorde ont. Jag gick böjd som en ostkrok över Prinsens vagn, hyperventilerade och höll på att kräkas utanför 7 Eleven. Och jag blev glad. För jag hade ju undrat vart symptomen hade tagit vägen. Men de var visst bara vid Nytorget denna soliga söndag.

Brev till restaurangen

Hej,

Förra fredagen, 11/6, var min man och jag hos Er på Lux. Vi hade fått ett presentkort och hade länge sett fram emot att få komma till Er restaurang. Jag har själv arbetat många år som kallskänka på en hel del krogar i stan och både min man och jag är roade av att gå ut och äta en bit god mat. Vi har hört mycket gott om Er verksamhet men tyvärr hände en incident som var så allvarlig att detta överskuggade helhetsintrycket av vistelsen hos Er.

Jag har en del födoämnesallergier och detta informerade jag en servitör/hovmästare om så snart jag fick möjlighet. Det är nötter, mandel, kokos och skaldjur som jag inte kan äta. Vi beställde in för- och varmrätter och innan det drack vi champange och smakade på de små rätter som kom som överraskningar från köket. Efter att ha avslutat varmrätterna beställde vi desserter. En personal kom in med en liten kokott med någon form av dessert i, ännu en surprice från köket.
"En cheececake med rabarber" sa hon som serverade och lämnade sedan bordet. Jag tog en tugga och fick någon form av intuition då jag snabbt upptäckte att jag hade en bit mandel i munnen. Min man frågade någon i restaurangen om det kunde stämma och fick svaret "Det är mandel i." Då jag påpekade att jag ju inte tål det gick han ut i köket och kom snabbt tillbaka. "Det är bara lite mandel i" talade han om samtidigt som jag letade efter mina adrenalinsprutor i handväskan. Detta gick lyckligtvis bra eftersom jag själv upptäckte mandeln och därför hann spotta ut tuggan och gå och skölja munnen. Efter ytterligare en stund såg vi en personal i restaurangen. "Nu beger vi oss till Italien" sa han till paret vid bordet bredvid. Sedan kom han till vårt bord, tittade på mig och sa:" Har vi tagit död på dig än?"

Att det går till på det här sättet är naturligtvis inte ok. Detta borde inte hända på en restaurang som Lux. Vart gick det fel? Var det han som tog vår beställning som borde ha informerat de andra? För "de andra" var väldigt många. Det var ju inte bara en eller två som verkade ha stationen utan en hel massa människor kom till bordet titt som tätt. Kanske är det därför det brister? För att det viktiga informationen försvinner på vägen? För att krutet läggs på att kula små glassar och strö rosenblad på dukarna? Borde jag ha frågat innan varje liten rätt, "Är det nötter eller skaldjur i detta?" Vem hade trott att det inte hade uppmärksammats, då jag redan hade sagt till? Att det bara var lite mandel i var ett konstigt konstaterande. Man undrar hur mycket kunskaper det krävs av personalen då man får höra kommentarer som denna. Bara lite nötter eller något annat kan få en människa med allergi att svullna upp i halsen på nolltid. Att personalen tar allergier på allvar räknar man med när man går på en bättre restaurang. Dessutom undrar jag vad Ni ser för likheter mellan cheececake och ostkaka? Hade hon som serverade oss sagt att det var ostkaka hade jag förstått att det var mandel i, men detta brukar man vanligvis inte ha i en cheececake.

Jag förstår att det kan hända saker, att den mänskliga faktorn spelar in ibland. Men det jag nog tycker är mest dåligt är att jag inte fick någon ursäkt. Inget "Detta får verkligen inte hända vi ber så mycket om ursäkt. Självklart bjuder vi på desserten." Inte ens detta simpla. Det vet alla som jobbar på restaurang att man försöker ställa till rätta om något blir galet, så att gästen blir nöjd. Detta försökte ingen av personalen göra denna kväll. Varför? Det vill jag veta. Varför, när man betalar så pass mycket pengar för att ha en trevlig kväll och äta god mat, fanns ingen som tog detta på allvar och ens försökte?

Jag är tacksam för svar.

Anna-Bell Svensson

Minskat

Helt plötsligt har mitt illamående minskat och jag blir så klart orolig att något är galet. Googlar och kan läsa att det kan vara så i vecka tio-tolv att illamåendet försvinner men kvar finns ändå oron. Idag har jag gått 10 fulla veckor. I morgon ska jag till barnmorskan och ta några blodprov. Jag skulle vilja träffa den damen varje vecka för lugnande ord men det är förstås inte möjligt.

Hoppade

På kvällen i torsdags langade jag fram papprena om KUB till sambon. Jag bad honom läsa och ta ställning till vad han tycker och vill göra. Han läste och sa sedan: "Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kommer att få ett friskt barn men jag tycker att du ska få bestämma hur vi ska göra. Det blir bra för mig för jag vet inte." Jag kom fram till att jag inte vill göra KUB-testet. Jag hoppade det. För att jag inte vet vad jag ska göra med informationen. För att jag inte på rak arm kan säga att jag skulle ta bort ett barn med DS. För att jag skulle gå och oroa mig om siffran blev mindre bra. För att jag blir stressad bara av att tänka på momentet som sådant. Igår var jag hos läkaren på Mödravården. "Jag har bestämt mig för att inte göra något KUB-test" sa jag. Han började prata om att "Om man får en siffra på 1 av 50 blir de allra flesta oroliga, det skulle jag också ha blivit." "Ja men det är ju bara en riskbedömning och inget ja eller nej och jag vill inte göra fostervattensprov i annat fall än om man ser verkligt stora skador på barnet." Jag upplevde att han var tvetydig men då jag undrade om han skulle råda mig att göra testet sa han nej. "Du har precis fyllt 35 år. Om du hade varit över 40 hade jag gett dig ett annat svar."

I förrgår när jag var på Mödravården och pratade med barnmorskan sa hon då jag frågade att jag kan få göra ett vanligt ultraljud om jag väljer bort KUB. "Vi brukar inte låta folk göra extra ultraljud men du är lite av ett specialfall med din historia" sa hon. Jag vill se att det fortfarande finns ett hjärta som slår och se att det verkar som att Den lilla mår bra. "Jag förstår att du är orolig..." sa barnmorskan "...och om ett ultraljud kan göra dig lugnare så ska du få det."

I går när jag var hos läkaren tog jag upp det eftersom det är han som skriver remisser. "Oro är ingen anledning till att få ett extra ultraljud. Det finns vissa saker som har visat sig där man har gjort många tidiga ultraljud. Vänsterhänthet till exempel". "Men det sa ju barnmorskan jag pratade med igår..." sa jag. Så läste han vidare i min journal. "Ett barn -06. Missfall ja. Fyra, senast i januari -10.IVF... Åtta för att få till det här barnet, tretton sammanlagt. Men du, jag skriver det i en remiss till SÖS." Och så hade han ändrat sig. Vänsterhäntheten var visst ingen katasrof längre. Jag blir rätt många gånger förundrad över att läkare inte verkar läsa sina patienters journaler innan de (patienterna) kommer innanför dörren. Varför? Glad i alla fall över att jag verkar få min vilja igenom.

Hjälp med KUB-fråga

Så i morse var jag där. På MVC. Kvinnan jag träffade var väldigt trevlig, gav sig tid och besöket varade i 70 minuter. Jag grinade två gånger. När jag skulle prata om tiden som varit, om alla missfall och kämpandet. Sedan kom tårarna när jag talade om min oro, när jag berättade att jag är jätterädd att något ska gå snett. Hon lyssnade, sa att hon förstod.

Vi har blivit erbjudna att göra ett KUB-test. Man ska i så fall mäta fostrets vätskespalt i nacken genom ultraljud och ta ett blodprov på mig. Sedan räknas det på hur stor risk det är att barnet har Downs syndrom. Jag fattar, det är bra att få möjligheten. Jag önskar mig ett friskt barn av hela mitt hjärta. Men vad ska jag göra med informationen? Det är ju liksom inget ja eller nej. Vad ska jag göra om det är stor sannorlighet att barnet har Downs? Göra ett fostervattensprov som medför en risk för missfall? Gå och noja ändå mer resten av graviditeten?

När jag var gravid med Prinsen tackade jag nej till detta. Jag var då 31 år. I morgon ska jag träffa en läkare på MVC och ska då lämna besked om hurivida vi vill göra KUB eller ej. Sambon säger att jag får välja men jag vet inte om jag ska eller inte. Hur resonerar ni och vad tycker ni att jag ska göra? Råd mig snälla!

Tvåsiffrigt

Jag är nu i vecka 10. Idag är det premiär på mödravårdcentralen.

Proggisar

Fråga till någon klok människa:

Hur länge bör jag ta proggisar? Har proggisar för kanske en vecka till här hemma men hittade ett recept på ytterligare en omgång, ett gammalt recept. Bör jag ta ut dem och fortsätta eller ska jag sluta nu? Hur hade du gjort?

Nu är det klippt

Jag klippte ju lugg för ett tag sedan. Trivs bra med den. När luggen har blivit för lång har jag lyckats bra med att kapa till den själv. Här om dagen när jag duschat och borstat håret märkte jag att luggen växt sig för lång igen. Spontan som jag är tog jag nagelsaxen som fanns i hyllan framför mig. Jag tog en hårslinga mellan fingrarna och klippte så där snett som frisörerna gör, ni vet. Och det blev jättekort. Var tvungen att försöka fixa till helheten men det blev katastrof. Nu mer när jag vaknar på morgonen står min typ tre centimeter korta lugg rakt upp och påminner mig om min spretlugg i sjuan. Kör hårspänne i luggen tills den har växt ut igen. Någon på jobbet frågade om jag har AdHd. Kanske kan vara så.

Finmiddagen var väl trevlig men det hela kändes en smula överdrivet. "Och här kommer en liten smak från köket!" sa servitrisen och serverade små grejer som vi inte hade beställt. Rå lax som jag i detta tillstånd inte vill äta, något ägg med anjovis som jag inte gillar. Jag hade klart och tydligt talat om att jag inte tål nötter och ändå kommer de ut innan desserten och säger "En liten cheescake fraån köket" och serverar en ostkaka med mandel i. Jag fick någon intuition direkt när jag stoppade in skeden i munnen och spottade ut tuggan i servetten. "Det här känns som mandel" sa jag. Den snofsiga servitören sa att det var mandel och jag påpekade att jag ju inte tål det. "Men det är bara lite" sa människan samtidigt som jag letade i väskan efter mina adrenalinsprutor. Inget hände för jag svalde inte ner någonting och gick genast på toaletten och skjölde munnen. Men inget ursäkta. Inget "Förlåt misstaget, vi bjuder självklart på desserten." Detta är långt ifrån ok och de kan förvänta sig ett mail från mig denna vecka. Med en nota på 2200 (där endast en av två har druckit ett par glas vin) kan man förvänta sig bättre kunskaper. Morr.

Så nära

Ett föräldrapar på jobbet har sitt lilla barn hos oss. Mamman är jättegullig, väldigt öppen och också gravid. Här om dagen kom hon till mig och pratade. De hade varit på ultraljud och barnet i magen mår inte bra. De måste ta bort det. Hon är i vecka 20. Hon har tjock mage. Nästa vecka ska hon föda fram den. Bebisen. Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Några andra på jobbet fick nyligen ett syskon till barnet som går hos oss. Bebisen föddes i vecka 23. Vecka 20 och 23. Två förlossningar men ändå så olika. Liv och död. Så långt ifrån men ändå så nära. Jag ber en bön.

Sagt

Samtal med chefen och jag sa som det var. Hon kunde liksom inte annars fatta varför jag inte söker förskollärartjänsten som är i skolan i samma organisation. Roligt tyckte hon. "Men det är tidigt och jag vågar inte prata om det. Jag hoppas verkligen att detta går bra för jag har tidigare varit med om missfall" sa jag. Innan mitt samtal kom kollegan sam drog skämtet i förrgår ut från chefens kontor. Hon hade gråtit. Jag är inte hårdhudad men jag kan inte tänka på det. Hon gjorde fel. Jag kan inte ansvara för vad andra gör. Hoppas att stämningen snart är bra och att folk snart slutar att snacka skit.

Du har rätt Tudorienne. Fram med grejerna och ur vägen för nu ska Anna-Bell grilla!

Torsdag

Grillkväll med jobbet ikväll. Får se om jag bangar. Idag kommer kollegan att vara på jobbet, hon som hittade på att jag sökt chefstjänsten. Igår var hon ledig och jag ringde upp henne och sa ett och annat. Jag är inte nervös för att träffa henne men jag vet inte om jag är upplagd för en grillfest ikväll. Får se. Idag ska chefen prata med de tre som babblade om mig i personalrumet i förrgår. Fortsättning följer.

Skulle ha bakat till helgen igår. Prinsen hade inte sovit middag för tredje dagen på raken och var fallfärdig när jag hämtade honom. Fick muta honom med tuggummi för att överhuvudtaget ha en chans att kunna handla middag. Sedan däckade han klockan 17, sov i två timmar och var pigg resten av kvällen. Även vid halv elva när jag ville sova. Får se hur det blir med baket. Kommer inte att stressa ihjäl mig för det.

Har beställt smörgåstårta till helgen av syrran som har en restaurang. Inte med skaldjur (som jag är allergisk mot) utan med ost och skinka. Nu nojar jag över att de ska ha i någon slags mögelost men det brukar man väl inte ha i sådana saker va?

Klockan är åtta och jag börjar om två timmar, så himla skönt. Jag älskar att ha sovmorgon. Idag har jag förresten ett samtal med min chef. Hon ska ju som sagt sluta och vill prata med oss anställda innan. Hon är nyfiken på jobbet som jag fick, men tackade nej till. Hon var referens för det och undrade igår hur det gick med jag sa att vi kan ta det på samtalet imorgon. Den ena sanningen är att jag inte vill gå ner i lön. Den andra att jag är gravid. Vet inte om jag vågar säga det sistnämnda. Chefen har tystnadsplikt, jag litar på henne. Det är inte det. Jag har bara så svårt att tala om det. På något konstigt sätt är det som att jag tror att allt ska skita sig bara jag nämner det. Får se hur jag gör.

Olika

Doktor L sa i vilken vecka jag var när jag var där. I dag pratade jag med Linné som sa att jag var tre dagar längre fram än Doktor L hade sagt. Jag fick tre dagar gratis. Tack för det. I dag är det 8+3. Jag är alltså i mitten av vecka 9. Hoppas att Den lilla mår bra där inne!

Tagit snack

Är hemma på lunchen igen. Hade ingen lust att sitta i fikarummet efter dagens händelser. Dessutom fyller jag år i helgen och tänkte handla efter jobbet när jag hämtat Prinsen. Vi ska baka i eftermiddag.

Jodå. Jag har pratat med de tre jag nämnde i inlägget nedan. Så jävla skönt. Talade om för köksan att hon har någon slags pondus och att folk verkar rädda för henne och hon såg frågande ut. "Varför har ingen sagt det?" "Just därför" sa jag och pratade om hennes attityd, om att jag inte tolererar att få skit över att jag missat några riskorn i köket. Jag är förskollärare och prioriterar barnen. Till lustigkurren som drog det trista skämtet sa jag att jag var arg och ledsen, att hon inte ska blanda in mig i sådana saker. Hon verkade oförstående och försökte lägga över det hela på mig genom att säga "Det bara flög ur mig, jag ville bara sätta dit dem. Jag trodde inte att du skulle reagera så..." "Men hur fan ska jag reagera då? Du ska inte säga sådana saker, ok!" ,inte babbla. Jag spydde ur mig men var konkret och talade också om att jag skulle ta upp det med vår chef. Detta gjorde jag lite senare och chefen är på min sida så klart. Alla tre kommer att var för sig ha samtal med chefen imorgon.

Klappar mig själv på axeln.

På krigsstigen

I går i personalrummet när inte jag var där:
(Folk satt och pratade om att vår biträdande rektor ska sluta och det spekulerades i vem som ska ta över.)

Kollega A: "Har ni inte hört vem som är den hetaste kandidaten? Anna-Bell!"

Kollega B: "Va?!"

Köksan: "Över min döda kropp!"

Så satt de där och pratade om hur hemskt det skulle vara om jag fick tjänsten.

Nummer 1: Jag har inte kompetens nog att arbeta som biträdande rektor.

Nummer 2: Jag skulle aldrig ens vilja det om jag hade en chans.

Nummer 3: Kollega 3 talade om allt för mig och tyckte att det var ett kul skämt. Hon ville "reta de andra". Förmodligen eftersom vi inte går så bra ihop, jag och de två nämnda.

Nummer 4: Igår var jag ledsen över kollegans dåliga skämt. Idag är jag fly förbannad. För att hon tog sig friheten att prata om mig och starta något. För att det inte är ok att sitta och prata så där om mig bakom ryggen. Köksan har någon slags pondus och ingen på jobbet vågar säga til henne, knappt ens öppna en mjölk utan hennes vetskap. Idag ska jag ifrågasätta henne fastän jag kommer få skit tilbaka. Det är bara döda fiskar som simmar med strömmen.

Sa jag att jag är less på alla kärringar på jobbet?!

Nojig dag

Är orolig idag. Sov dåligt och hade en massa trista drömmar som att det sket sig och att nära vänner gjorde slut. På morgonen sprang Prinsen runt och höll sig för pannan och sa att han hade ont i huvudet, det brukar han aldrig ha. Bara en liten stund senare sa han att han var bra och att han visst kunde gå till dagmamman. Jag blir alltid så nojig om det är någon med Prinsen även om jag förstår att han kanske är på väg att bli förkyld eller något. Har redan ringt till dagmamman en gång på förmiddagen för att kolla läget. Hönsmamma är jag.

Nu är jag hemma på rast. Skulle ringa till mödravården (konstigt namn) men de hade visst bara telefontid en timme om dagen. Lite snävt kan jag tycka. Har mensvärk som bara den och är orolig för det med. Vet att det blir så när det växer där inne men kan inte låta bli att noja ändå.

Sitter nu och käkar kolasnören och fattar att jag tyvärr måste lämna hemmet och dra till jobbet igen.
Tjing.

Helgen

Jag har njutit över att äntligen vara gravid, nojat över att något ska gå fel. Jag har varit i stan och hemma i förorten. Har varit på Nytorget med kompisen C och Prinsen, ätit favvosaffransglassen. Har fixat altanen på baksidan. Jag har lackat på sambon och han på mig. Fick lock i båda öronen och tänkte lägga ut karln på Blocket när han sopade igen bildörren så att jag fick lock i båda öronen. Jag är tjatig, han hetsig. Det blev en krock. Jag har gosat med Prinsen, har varit på middag med vänner. Nu busar sambon med Prinsen i hängmattan. Ingen har sagt förlåt. Jag ska säga ett och annat senare. I morgon är det måndag igen.

Dagen igår

Jobbade till tre och räknade hela tiden ner till tiden hos Doktor L. Körde in till stan snabbt efter avslutad arbetsdag och stegade in i väntrummet. Fick vänta en jättekort stund innan Doktor L ropade in mig. Inte många ord sades innan jag gick in bakom skynket och tog av mig. "Vi har en ny ultraljudsapparat" sa hon "Så vår barnmorska kommer att vara med också." Visst sa jag och satte mig i stolen. Så fick jag se den. Den lilla fina. Den efterlängtade med ett litet hjärtat som slog. Grinade där jag låg. Så lycklig över att det är något där inne. Som lever. Som har växt så mycket som man ska i denna vecka. Doktor L talade om att jag har gått sju hela veckor och att jag alltså idag går in i vecka åtta. Fick två bilder med mig. Bilder på något litet men så vackert. Sedan drog jag till Vår Ruset. Promenerade sträckan på fem kilometer. För jag vill inte ta ut mig utan softa just nu. Jag gick så söligt att vi inte hann äta picknicken innan bussen gick. Maten åt vi hemma istället, där bussen stannade.
Idag är jag lycklig. För att jag har fått se den lilla. Men tyvärr ännu orolig. "Är inte brösten helt oömma nu eller har jag vant mig vid att de är större?" Ja ni vet hur jag håller på. Men när jag kommer igång och analyserar mina symptom ska jag ta fram bilderna, titta på dem och tänka att jag faktiskt har sett den. Den lilla fina. På riktigt.

Tack alla underbara som tänker på mig och håller tummarna! Det betyder mycket!

Dagen D

Idag ska jag till Doktor L och kolla till Den lilla, se om det finns någon där inne som lever. Jag är nervös.

Presenter

Förra gången sambon och jag fyllde år (vi fyller väldigt nära varandra) fick vi ett presentkort. Vi fick det av några nära vänner som vi aldrig tidigare bytt presenter med på så sätt. Ett presentkort. På en restaurang. En finkrog. På tusen spänn. Vi blev glada men tyckte att det skapade något som vi inte ville vara med i. Att ge varandra svindyra presenter. Jag tycker om presenter men tycker att tanken ska räknas, inte att det måste vara dyrt. Vi har, för att vi tyckte att det blev lite jobbigt, liksom stoppat huvudet i sanden. Inte gett något dyrt tillbaka. Inte utnyttjat presentkortet. Och snart har det gått ett helt år och prenentkortet går ut. Jag har kollat på hemsidan. Det finns fyra varmrätter. Aborre, gös(dessa två ska man inte äta när man är gravid om jag har förstått det hela rätt),fläsksida och kalvbiff. 400 pix för en av dessa. Idag ska jag ringa och boka bord på finkrogen. Jag hoppas att de har ett bord för två det datum jag har bokat barnvakt.