torsdag 17 juni 2010

Hjälp med KUB-fråga

Så i morse var jag där. På MVC. Kvinnan jag träffade var väldigt trevlig, gav sig tid och besöket varade i 70 minuter. Jag grinade två gånger. När jag skulle prata om tiden som varit, om alla missfall och kämpandet. Sedan kom tårarna när jag talade om min oro, när jag berättade att jag är jätterädd att något ska gå snett. Hon lyssnade, sa att hon förstod.

Vi har blivit erbjudna att göra ett KUB-test. Man ska i så fall mäta fostrets vätskespalt i nacken genom ultraljud och ta ett blodprov på mig. Sedan räknas det på hur stor risk det är att barnet har Downs syndrom. Jag fattar, det är bra att få möjligheten. Jag önskar mig ett friskt barn av hela mitt hjärta. Men vad ska jag göra med informationen? Det är ju liksom inget ja eller nej. Vad ska jag göra om det är stor sannorlighet att barnet har Downs? Göra ett fostervattensprov som medför en risk för missfall? Gå och noja ändå mer resten av graviditeten?

När jag var gravid med Prinsen tackade jag nej till detta. Jag var då 31 år. I morgon ska jag träffa en läkare på MVC och ska då lämna besked om hurivida vi vill göra KUB eller ej. Sambon säger att jag får välja men jag vet inte om jag ska eller inte. Hur resonerar ni och vad tycker ni att jag ska göra? Råd mig snälla!

9 kommentarer:

Fertilitetsturist sa...

Skönt att barnmorskan verkade bra :-)
När det gäller KUB så valde jag att göra det, för jag ville ha så mycket information som möjligt. Jag resonerade som så, att om jag fått en risksiffra som var betydligt större än grundrisken för min ålder (38 då, nästan 39) så ville jag gå vidare med fostervattensprov eller moderkaksprov.
Jag var inte helt klar över vad jag sedan hade velat göra, om jag hade fått besked att barnet inte var friskt, men jag var helt säker på att OM så var fallet så ville jag vara så förberedd som det i så fall bara var möjligt...
Men det är ett svårt beslut det där... Det blev magkänslan som bestämde åt mig.
Lycka till med ditt beslut, och grattis till dubbelsiffrigt nu!!!

Sara sa...

Från den som är på andra sidan sitsen, den som ska ge beskedet tror man måste vara klar över vad de olika alternativ innebär, innan man är där. Att vara tydlig, lista upp varför och varför inte. Inte bara nu för kubb testet men vidare efter det. Skulle kubb testet tråkigt nog indikera åt fel håll: Vad gör vi? Om det i sin tur visar på t.ex down syndrom. Innebär det att jag gör abort eller inte? Innebär det i sin tur abort eller inte. Om inte är det värt att gå en hel graviditet och vara orolig, oroa sig gör man ändå, vill man spä på den. Kan man någonsin förbereda sig? Eller tänker man att man vill vara så förbereda som går att vara.

Men som sagt, magkänslan brukar ju vara det som blir bäst.

Hoppas på det bästa för er! Måste ju bara bli bra nu, tycker det är dags :)

paprika sa...

Jag gjorde KUB när jag väntade Filur, trots att jag inte tillhörde "riskgruppen". Är ganska säker på att jag kommer att göra samma val, om det blir aktuellt, och att jag skulle gå vidare med fostervattenprov om det skulle behövas.

Anonym sa...

Hej!
Jag följer din blogg för jag har varit i nästan samma sits som dig, förutom att första barnet kom naturligt. Då gjorde jag KUB, fast hade inte alls tänkt igenom vad jag skulle göra med resultatet. Som tur är fick jag bra siffror då.
Nu väntar jag barn nr 2 efter 3 års ofrivillig, sekundär barnlöshet, IVF x flera samt missfall.
Den här gången bestämde vi oss för att INTE göra KUB. KUB är en riskberäkning. Rent krasst får du bara en siffra som du själv ska förhålla dig till. Är du över 35 blir åldersrisken ju högre för varje år exponentiellt.
Jag arbetar numera även med KUB, och säger som Sara, man bör ha tänkt igenom NOGA vad man ska göra med en hög risksiffra. (Dvs allt över 1/250, då man rekommenderar fostervattenprov).
Vi kom fram till att vi inte vill riskera detta efterlängtade barn på något sätt. Vi tar ev problem när de kommer.
KUB anger dessutom bara risken för trisomi 21,13 och 18 och vid de svåra trisomierna ser man oftast även organavikelser eller sk "soft markers" vid rutinUL.
Prata igenom det hela och försök bestämma er för om ni vill göra abort eller inte vid ev kromosomavvikelse. Om inte, varför riskera ett missfall?
Jag har i mitt yrke träffat kvinnor med missfall efter invasiv fosterdiagnostik där kromosomanalysen i efterhand visade sig normal, och även en kvinna som fick ett barn med DS trots en låg risk på 1:4000.

Lycka till, bra att du tänker över det hela!!!

Mary sa...

Jag skulle inte göra det, helt enkelt för att jag aldrig skulle göra abort pga downs syndrom.

Det där med att vilja förbereda sig kan jag förstå, men testet ger ju inte säkert besked. Om jag fick hög sannolikhet för downs skulle jag väl i så fall få gå vidare med fvp för att veta, och det skulle jag inte våga. Dessutom finns det ju så mycket annat än downs; det är ju inte så att fvp ger några garantier för ett "friskt" barn heller.

Inser i och för sig att mina kunskaper inte är jättebra: om det finns kromosomavvikelser som är oförenliga med liv, och som kan spåras genom KUB men inte ses på ultraljud, då skulle jag kanske göra KUB. Övervägde det dock aldrig då jag var gravid, men då var jag 30.

Anonym sa...

Jag gjorde inga test när jag väntade mitt efterlängtade barn - just för att det var min enda chans och jag var inte beredd att riskera ett friskt barns hälsa. Sjukt eller friskt så var det det barnet jag skulle få. Han blev till genom äggdonation utomlands och jag var 46 så min situation var speciell. Men är inte din det efter alla misslyckade syskonförsök? Jag tyckte det var enklast psykologisk utan test - det är ju så mycket som kan gå fel ayy man blir knäpp om man tänker för mycket på det. För mig funkade det att tänka på ödet - det som sker sker...
Ktamar Lisa

Maja Gräddnos sa...

Uppe hos oss finns inte möjligheten att göra KUB - man får åka ner till Sthlm och bekosta det själv. Så där gjordes valet åt mig.

Men jag tror inte jag skulle ha gjort KUB faktiskt, även om möjligheten funnits. Jag hade aldrig kunnat ta bort ett barn med Downs, så det finns ingen anledning att ta reda på om barnet har det innan. Jag har nog blivit lite fatalist av allt som hänt de senaste åren. Det som sker, det sker. Ingen anledning att oroa sig i förskott, det blir ändå inte som man tror.

Linha sa...

Jag har inte lämnat någon kommentar i dlogg innnan men har följt dig länge. Så först ett stort grattis till graviditeten! Jag har själv två barn som kommit till oss genom ICSI.

Vi har två gånger tackat nej till KUB/NUPP eftersom vi inte ville gå och oroa oss en hel graviditet. Vi hade aldrig gått vidare med fvp och ev abort och om man ändå inte tänker göra det så tycker jag personligen inte att man ska göra testet. Men många väljer ju att göra det bara för att så se fostret ännu en gång. Inte helt lätt val men hoppas att du hittar ett svar som känns rätt i magen.

Anonym sa...

Jag resonerade som fertilitetsturisten och gjorde också KUB. Men vetifam om jag hade gjort FP om siffrorna var dåliga. Grejen är att de var ganska dåliga jämfört med alla jag hört. De flesta tycks få 1/ 20 000 och mindre risk men jag hade 1/ 314 om jag ej minns galet.

FY vad svårt. Men frågan är kanske vilken oro som är värst. Att göra FP och frukta misfall (som man dessutom indirekt orsakat själv) eller oroa sig för att få ett barn med 47 kromosomer.... svårt. Mycket svårt.

Och sedan kommer nästa fråga: Gör man abort om barnet har DS? Jag läste om en kvinna som gjorde det och sedan kunde hon ej bli gravid med egna ägg igen. Efter ett par år fick hon barn via ÄD. Undrar alltid om hon skulle gjort abort den gången också om det barnet också haft DS....Vet att det skulle varit osannolikt men änddock....