Avmätt

Min kompis R är gravid. Hon har gått halva tiden och har mått väldigt illa hela tiden. Här om dagen var jag hemma hos henne. Gittan var med. Jag vet att jag borde vara förstående. Men efter min visit känner jag mig både irriterad och lite ledsen.

Min kompis är allid gullig och så, bryr sig också om mina barn. Prinsen och hennes son på fem år leker förresten väldigt bra. Men denna gång var R inte sig själv. Hon var kort och stingslig. Avmätt.

Ja jag borde förstå att det är tortyr att må illa i flera månader. Jag fattar det. Men när hennes son på 20 kilo sprang rakt över Gittan på 8 kilo blev jag rädd. Gittan som kröp på golvet började gråta på ett sätt så att jag inte visste om hon var rädd eller hade ont. Min vän R tittade bara när jag lyfte upp min lilla, tröstade och sa att "Oj, han sprang visst rakt över henne" lite skraj på rösten. Inget "Men ta det lite lugnt, Gittan är liten och kryper på golvet" till sonen. Inget "Hur gick det?" R bara tittade. Och jag brann inombords men blev lättad när jag förstod att det gått bra med Gittan.

Det är så känsligt med sitt eget. Jag vet det. Gittan hade veckan innan vi var hos R just lärt sig gå. På en ettårings vis tultade hon runt i huset. "Vad vingligt hon går!" kommenterade R och jag blev stött. På hennes sätt att observera. På att missa att Gittan just lärt sig ett av de stora. Att kunna gå alldeles själv. "Hon har just lärt sig att gå. Så här mycket som hon har gått här har hon aldrig tidigare gått."

Hur avmätt får man vara när man är gravid (och illamående)? Är det jag som är överkänslig?