Träna

I kväll ska vi träna. Sambon på att lägga Gittan. Gittan på att vara med enbart pappa (och prinsen förstås) på kvällen. Jag på att göra något på kvällsid utanför hemmet. Det ska bli gott med restaurangmat.

Endokrinologen, ja.

Hej Anonym, (och ni andra)!

När vi hade försökt att få barn i ca ett år gjordes det en utredning. Både Sambon och jag lämnade en massa prover av olika slag. Det kom då fram att jag har en kronisk inflammation i sköldkörteln. Om detta värde (TSH) inte är bra (Jag hade förhöjda värden) kan man få symptom som bland annat övervikt och risigt hår. En annan grej är minskad fertilitet. Det är lätt att åtgärda med tabletter, en medicin som heter Levaxin. Under våra fertilitetsbehandlingar har jag gått till endokrinologen för att kolla att mina värden är bra. Under graviditeten gick jag var sjätte vecka. Jag går där ännu, fast glesare, även om vi inte kommer att göra någon mer IVF.

Tråkigt att ni kämpar på i syskonsvängen utan resultat. Har ni gjort en fertilitetsbehandling? I så fall lär detta ha kollats upp. I annat fall, kräv det!

/Anna-Bell

Tankar om barn, när man är barn

Prinsen funderar.

P: Mamma, om man vill ha ett barn, får man det då?

Jag: Hur menar du?

P: Ni ville ju ha Gittan och så kom hon.

Jag: Nej det funkar inte så. Vi önskade Gittan men det tog lång tid innan hon kom. En del som vill ha barn får inte det i sin mage. Kommer du ihåg att vi har pratat om adoption, att man kan adoptera ett barn?

P: Ja. Men vad händer om alla adopteringsbarn tar slut? Och tänk om man får ett barn fast man inte vill ha det, kan det bli så?

Jag: Jag tror inte att barnen tar slut och hoppas att alla som vill bli föräldrar ska bli det. Jag tror att alla vill ha sitt barn när det kommer. Pappa och jag ville ha Gittan och dig väldigt mycket. Det vet du väl?

P: Ja.

Kalas

Jag var med Prinsen på kalas igår. Man skulle vara utklädd och Prinsen gick iväg som Spindelmannen. Inredningen gick i rosa och födelsedagsbarnet hade sjöjungfrudräkt och sminkade ögon. Det bjöds på korv, hamburgare, chips, ostbågar, godis, juice och läsk. Fiskdammspåsarna var proppfulla med godis och innehöll en varsin leksak. Flickorna fick en rosa legosak och pojkarna en actiongubbe i miniatyr. På kvällen hade Prinsen ont i magen. Förmodligen av alla godsakerna.

Jag tänker på det där med genus. Jag hade aldrig frågat bakom skynket vid fiskdammen "Är det en kille eller en tjej som fiskar?" utan kört samma leksak. Jag hade heller aldrig sminkat min femåring (med annat än teatersmink.) Men vill min son vara Spindelmannen så får han det. Och vi har alternativ hemma, typ Pippikläder.

Förväntningar

Är det strongt eller idioti att prins Daniel endast tre timmar efter förlossningen möter pressen i kostym? Hade inte det kunnat vänta? Och för vår skull, som någon anonym bloggläsare skriver nedan? Vår?! Inte då för min skull. För jag hade gott kunnat vänta.

Jag ogillar inte Vickan och Danne som personer, för jag känner inte dem. Jag önskar dem all lycka med sitt barn, så som jag gör till andra nyblivna föräldrar. Jag tycker bara att det är för mycket och att det är förlegat att man föds in i rollen.

Namnet då. Vilket rabalder. Jag tänkte först att det var ett namn man kunde ha tippat. För när jag lyssnade på radion, sa programledaren att barnet skulle heta Ester. Eller, det lät som Ester för hon uttalade Estelle så, med den språkmelodin. Ett gammalt, fint namn tänkte jag. Estelle, var däremot otippat tycker jag. Men jag fattar inte hur folk kan bry sig så mycket faktiskt.

Bilden som släpptes då, när Vickan och Danne håller i ett babyskydd. Fräsch hon ser ut då, säger vissa. Så kort efter en förlossning. Ja men fatta pressen. Förväntningarna. Stressen och trycket. Inte fan skulle man själv ha velat lämna BB-bubbla så snart. Vaggat iväg med ett sargat underliv eller ett brännande snittsår. Bitit ihop och istället sminkat sig och bli fotad för att hamna i pressen.

Det känns inte sunt.

Intervju nummer ett

Jag har varit på intervju. Svårt att säga hur det gick. Jag är pratar på och ibland blir det bra, andra gånger tänker jag att jag säger för mycket eller misstolkas. Det är en ny förskola. På gott och ont. På gott för att ingenting sitter i väggarna. På ont för att inget alls är inarbetat. Lokalerna var fina men trista. Fräscht men ocharmigt. Barnen hade märkeskläder och bodde förmodligen i de stora nybyggda parhusen precis bredvid. Jag kan inte precis sätta fingret på vad det var, men det är inte där jag ska jobba. Så jag söker vidare.


Veckan har varit rätt intensiv. Det började med att jag drog till gymmet i måndags. För att Gittan och sambon skulle vara själva. För att han skulle lägga henne. Passet började 18.30 och jag åkte tio minuter innan. Det var danspass och rätt kul. Jag höll ställningarna helt ok fastän det var första gången. Jag har tränat på många olika gym genom åren. Bland annat World Class och Sats. Friskis är verkligen helt ok, men absolut något annat. Det är liksom så mycket "plocka äpplen" på vissa pass, så många svettband i lokalen. Och det var faktiskt där, på danspasset i måndags som jag såg det för första gången. Någon som hade tagit på sig tangoskorna med klack på passet. Är det dans så är det tydligen. En sak jag undrar med Friskis är varför folk alltid tar av sig skorna när man stretchar. Den vanan har då inte jag.

Hur som helst kom jag hem från passet 19.40. Då hade jag just läst ett sms från Sambon att jag inte alls kunde åka och handla efter gymbesöket. Gittan hade skrikit sedan jag åkte, i 45 minuter. När jag kom hem stod Sambon i köket med Gittan på armen. När hon fick se mig log hon brett. Både Sambon och Gittan var helt förstörda och det slutade med att jag nattade Gittan. Hon somnade inom tio minuter.

Prinsen har inte varit hos dagmamman på hela veckan. För att hans kompis har varit sjuk, för att han inte ville gå och för att det har härjat magsjuka. Det är svårt att stimulera en femåring och en ettåring samtidigt. Jag vaknar klockan sex och sedan är det i ett tills klockan nio på kvällen när Prinsen somnar. Då har jag en timme (som nu) innan jag själv däckar. Det är fantastiskt så klart, tro inget annat, att umgås med sina barn. Men det är klart att jag känner mig otillräcklig. För det funkar inte att göra Prinsens favoritsaker när Gittan är vaken. Att bygga lego och spela spel. Så han får sysselsätta sig själv och blir uttråkad, vilket slutar med att han vill titta på tv. Och att jag sedan avbryter tv-tittandet och får en sur prins. Nästa vecka SKA han till dagmamman, det bara är så.

I dag kom det ett brev om att Prinsen har fått en plats, i augusti, på den skola vi har sökt. Coolt! Jag har ett skolbarn om några månader. Jag berättade för Prinsen att det är öppet hus på fritidset i vår och han undrade då om man fick provleka, hjärtat.

Jag tycker att jag har häcken rätt full om man säger så. Ändå har jag fått för mig att jag ska börja måla. Eller i alla fall att jag ska få ihop en tavla. Jag har någon tanke om att det skulle vara kul. Får se vad det blir. Förmodligen kommer det se ut som att en tioåring har gjort den.

Cirkus

Jag är inte royalist. Jag tycker att det är galet att en man som blivit pappa för tre timmar sedan drar på sig kavajen för att möta en cirkus. Lik förbannat sitter jag med ett leende på läpparna och tårar i ögonen. För jag förstår lyckan. Grattis Vickan och Danne!

Blodlämning och intervju

Jag vill lämna blod. För att jag själv har fått blod. För att det är en bra insatts. I dag var jag där, låg med ärmen uppdragen. Fick precis innan sticket veta att det är bäst att jag väntar. För att min dos av Levaxin precis ändrades. För att jag ska på återbesök hos endokrinologen. Detta trots att jag förra vekan, innan jag åkte till stället där man lämnar blod, ringde och sa just detta.

Jag blev faktiskt lite sur, även om det egentligen inte var hela världen. Men jag hade liksom stressat på morgonen. Packat väska med blöjor, vattenflaskor och frukt, matlåda till Gittan. Jag hade packat ner vagnen i bilen, hämtat upp en bekant, D, som skulle passa Prinsen och Gittan i väntrummet när jag gjorde proverna. Jag sprang inte bara över på lunchen, utan hade planerat efter detta. Och så blev det inget. Så snopet.

Jag ska på intervju imorgon. För jobbet som lät så bra i annonsen. Som att de ropade efter mig. Hoppas att jag fortfarande vill ha det imorgon. Hoppas att de vill ha mig.

Fläskkotlett

Jag var hos endokrinologen här om dagen. Det var till honom jag började gå 2004 när de under vår fertilitetsutredning märkte att jag har en kronisk inflammation i sköldkörteln. S har under alla år varit rätt stiff men på senare dagar har han mjuknat. Kul! Båda barnen var med under läkarbesöket och det blev som en utflykt. Vi käkade på grillen och Gittan fick sin första varmkorv i korvkiosk. Det var poppis! Satt och kollade in byggjobbare på gatuköket och andra folk utanför. Förundrades som vanligt över att så många Östermalmssnubbar FORTFARANDE kammar sig med en fläskkotlett.

Har haft möte med dagmamman i veckan också. Det gick skitbra. Grinade en skvätt då jag blev så upprörd när jag pratade om J. Dagmamman förstod mig till punkt och pricka. Dessvärre berättade hon själv ett par anekdoter som fick mig att bli ännu mer rasande. Det gällde J och hennes klumpiga sätt att vara. J kommer inte att ha något som helst ansvar över Gittan. Nu är det bestämt.

Alla Hjärtans

Det är möjligt att Alla Hjärtans Dag är tramsig och till för att handeln ska tjäna pengar. Att man känner sig tvingad att fira. Men när Sambon kom hem med en bukett blommor blev jag glad i alla fall.

Jobb

Helt spontant började jag i dag kolla på jobb och fila på min CV. Det slutade med att jag skickade in en ansökan. Det kändes liksom att det var mig de sökte. Får nu se vad som händer.

Möte i morgon

Det har rullat på snabbt den senaste tiden. Prinsen har varit hemma från dagmamman igen, men för att han har varit sjuk. För ett par veckor sedan var det magsjuka och i söndags fick han ont i örat. När han var knappt två år fick han rör i sina öron och har sedan dess inte haft någom öroninflammation. Förrän nu.

Förrsten var det svinstruligt. Först stod jag i kö jättelänge, både till Sjukvårdrådgivningen och sedan till Närakuten. Halv tre fick vi en tid och åkte dit hela familjen. Läkaren, en trevlig kvinna, sa att om man har rör i öronen ska man få örondroppar istället för antibiotika. Efter en halvtimme stod vi på Apoteket men fick inte ut medicinen. För den hade förvunit från sortimentet för jättelänge sedan. Han på Apoteket kunde inte erbjuda något likvärdigt. Jag ringde genast tillbaka till Närakuten som sa att läkaren nu hade gått hem men att de nu hade en annan läkare på plats. De skulle tala med honom och återkomma. När ingen hade ring efter en timme hörde jag av mig igen. "Han har en patient. Vi har inte hunnit prata. Jag återkommer." Efter två timmar ringde sköterskan, sa att läkaren hade mejlat in ett recept på antibiotika. Klockan halv nio på kvällen tog jag mig åter till ett Apotek (tur att man inte bor i bygden!) för att hämta ut medicinen. När jag frågade mannen på Apoteket hur länge Prinsen skulle ta medicinen sa han att man brukar ta den fem, sju eller tio dagar men att han skulle kolla vad läkaren hade skrivit. Nada. Inget alls om hur länge. Jag var alltså tvungen att åter igen ringa Närakuten. Samma kvinna som jag talat med både live och i telefonen flertalet gånger svarade. "Det är inte dig jag är sur på, men hur FAN svårt kan det vara?!" undrade jag.

Äntligen kom jag hem med medicinen. När ens barn har ett värkande och rinnande öra känns det ju liksom bra att komma igång med behandlingen. Frid och fröjd, men efter någon dag blev Prinsen risig i magen. "Ah, tänkte jag. Jag måste kolla biverkningarna. För visst måste det vara av medicinen?" Tog fram antibiotikan men kom på att jag inte hade fått medicinen i en kartong med medföljande bipcksedel med information om medicinen. Fick alltså stå i kö till Sjukvårdsrådgivningen igen. Och ja, man kan få risig mage av antibiotika.

Nej det kanske inte var så farligt, hela grejen. Men alltså, jag tänker bara på de som inte har någon bil att ta sig till vårdcentralen och Apoteket med. Som tvingas kajka kommunalt. På de ensamstående som måste ta med sig barnen, om man har fler,(både det sjuka och det friska) för att ta sig till Apotek, då det inte gick att få ut medicinen vid första tillfället. Så tänker jag. Att det blir ett himla meck. Nu är Prinsen bättre, peppar, peppar och örat har slutat att rinna.

Sambon då förresten undrar någon kanske. Det är som vanligt. Rätt coolt och bra stämning. För det är lite så med mig, att jag bygger på och sedan lackar ur. Efter det blir jag lugn (nåja, relativt i alla fall) och kör på igen. Och jag har sett vissa små förändringar. Han är gullig och har tar mer. Men han har inte läst min blogg (han brukar inte det) och jag har inte talat om att jag har en köplats i bostadskön. Nej vi kommer inte att separera nu, inte heller att gå i familjerådgivning precis i detta nu. Men jag kommer att ta med plats själv och låta honom styra skutan solo mycket mer än nu. Absolut.

Imorgon ska Prinsen till dagmamman. Ja han är för liten för att helt välja själv om han ska vara hemma eller inte, men när han blåvägrar har jag så svårt att tvinga honom. För jag är ju hemma. Vi har pratat, Prinsen och jag. Har bestämt att han ska gå I:s tider. I är Prinsens kompis hos dagmamman, killen som är ett år yngre. De leker bra och gillar varann. I:s mamma hämtar redan vid halv tre och Prinsen och jag har bestämt att Prinsen också kan gå hem då. Och sedan kommer jag att hålla den linjen. "Kommer du ihåg vad vi bestämde, Prinsen. (Han känner sig förmodligen delaktig i att han faktiskt valde i samråd med mig.) Du går samma tider som I och sedan hämtar jag dig." (Han har en kompis på plats hela dagmammevistelsen.)

En annan grej som är kul är när bloggläsare presenterar sig. Jag säger bara "Hej Anneli! Så kul att du har läst min blogg länge och att du nu skrev en kommentar!" GILLA som man säger på FB. (Det minns jag ju fastän jag ju gjort slut med Fejjan.)

Jaha. Då är klockan tjugo i tio på kvällen och jag ska sova om tjugo minuter. Det har jag i alla fall bestämt i samråd med mig själv men skiter i det. Och ja, det resulterar i att jag är astrött när Gittan vaknar på morgonen. Men men.

I morgon ska jag på möte med dagmamman. Jag ska ta upp följande två punkter:

1. Skolstarten. Hur gör man med överlämningen? Går dagmamman med Prinsen på skolbesök? Hur många och när?

2: Dagmamman J. Jag respekterar J som människa, att prata med henne. Jag är inte arg på henne, jag pratar inte skit på stan om henne. Hon är snäll och pigg. Jag fattar om andra är nöjda med henne, för folk är olika. Men. Hon har inte samma barnsyn som mig. Jag har inget förtroende för henne som yrkeskvinna och det funkar inte att Gittan är där själv hos henne om vår dagmamma exempelvis ska till läkaren. Så. Jag är nervös över samtalet. För att jag ska bli känslosam och börja gråta. För att vår dagmamma inte alls kommer att förstå mig.

Wish me luck.

Relationen

Som sagt, tack så hemskt mycket för era kloka kommentarer!

Det är fan inte lätt att leva i ett förhållande, det är det inte. Så här. Sambon sa jag något dumt till mig så att Prinsen hörde. Jag tyckte inte att Sambon bad om ursäkt tillräckligt och dagen efter var jag låg. Prinsen är just nu inne i någon form av testarperiod. Om jag säger att vi ska äta ris säger han potatis. Om jag säger att vi ska leka ute vill han vara inne. Ja, ni fattar. Men jag bestämmer även om jag försöker låta honom ha medbestämmanderätt i vissa frågor. Det brast den där dagen jag var låg. Till sist grät jag så att det droppade ner i lunchen och för att inte ge Prinsen dåligt samvete sa jag att "det är inte ditt fel att mamma är ledsen. Jag är bara trött och fortfarande lite ledsen för att pappa sa så dumt igår." På kvällen kom Sambon hem och sa förlåt till mig inför Prinsen så som jag hade önskat. Frid och fröjd.

Som jag tidigare skrev så har Sambon ett eget företag. Om vi skulle separera skulle han vara tvungen att lägga ner firman, för det skulle inte fungera. Jag vet att han skulle ha svårt att vara föräldraledig men jag ska ännu en gång ta upp frågan.(Han har tidigare sagt att det inte fungerar.) Möjligt att han kan ta en månad och Gittans inskolning i alla fall. Om han skulle vara hemma handlar det inte om en ekonomisk uppoffring, några månadslöner. Utan om hela det företag Sambon rätt nyligen har startat och fått snurr på. Det skulle inte gå att lägga på is. Kan inte gå in på det mer i detalj här, men så är det.

Ja vi har nog rätt låsta roller. Jag är som sagt projektledaren och det är som bekant rätt vanligt att man uppfattas (av sin partner) som den där tjatiga griniga. Det är jag som håller koll, driver på och tar fram piskan mellan varven. För annars blir inget gjort enligt mig. Han är en utförare, men jag vet faktiskt inte vilken roll han skulle anta ifall jag bara lade mig platt på sofflocket och var passiv. Det är liksom inte min grej. Jag är mer: "Vad händer idag? Vad är planen? Om vi skulle ta och fixa det här."

Man kan se det som att vi lever parallella liv. Eller i varje fall att vi gjorde det tidigare. Sambon och jag har aldrig varit det där paret som gör allt tillsammans. Det har varit mer att vi har gjort något tillsammans exempelvis på helgen och något på varsina håll. Han har haft sina intressen för sig själv och jag mina. Det är bara det att det mesta gör, kan man göra med barn. Alltså har Prinsen nästan jämt hängt med mig. När Prinsen var under ett år köpte vi ett hus. Sambon renoverade och jag höll mig borta med Prinsen. Jag minns att en del (av mina kompisar) frågade vad jag bidrog med i husrenoveringen. Som att det inte räknades att jag tog hand om vår son. Det var slitigt att renovera. Inte bara för Sambon som hämtade Prinsen hos dagmamman, lagade middag och sedan tog på sig blåbyxorna igen. Det var jobbigt för mig med. Att det var så dammigt. Att vi inte hade tillgång till hela huset. Att Prinsen och jag sov borta nästan varje helg i perioder(för att Sambon skulle få jobba ifred i allt dammande som jag inte ville utsätta Prinsen och mig själv som har astma för.) Jag gillade aldrig att diska i handfatet i badrummet eller att ha alla kläderna travade i trådbackar. Vi gjorde en utförlig renovering, det handlade inte bara om några lister eller ett par tapetvåder. Sambon fick mycket beröm. Det jag hade gjort, stått ut med skiten och även tagit hand om vårt barn berömdes aldrig av folk.

Det var jag som ville ha ett till barn. Sambon med kanske men inte lika mycket. Han var aldrig drivande. Han vågade inte tro att det skulle fungera, sa han. Man kan säga att jag drog syskonskaffarlasset själv, ja. Jag kunde inte släppa tanken på ett till barn. Som jag längtade och ville. Vi gjorde åtta behandlingar för att få henne. De två sista resorna till Uppsala åkte jag ensam. Jag betalade från min lön (även om våra pengar är rätt gemensamma) och jag kände mig ganska ensam i processen. Jag var på tre av fyra ultraljud ensam och jag var själv med vår nyfödda dotter på BB i fyra dygn, det sistnämnda ett gemensamt beslut. Vi tyckte att det var bäst för Prinsen att han fick vara hemma med pappa. Ja Maja Gräddnos, det var ju Anna-Bell som ville ha fler barn...Där satte du huvudet på spiken. Som du känner mig! Lite så kanske jag känner vissa gånger. Om Sambon gör det vill ja inte ens veta, för det skulle göra mig galen. En annan grej som är påtaglig är också den där tacksamhetsmanteln. Den hänger på mig och kommer alltid att göra det. Jag har varit mamma i 5 1/2 år och aldrig sagt att det är jobbigt. Möjligtvis har jag beskrivit en situation som gjort att folk har förstått att det har varit kämpigt. Men jag har aldrig uttalat orden. För jag är så jävla tacksam att jag blev mamma till dessa två barn, att jag inte kan. Hur skulle jag kunna klaga? Säga att livet med barn är jobbigt, det som jag så hett längtade efter. Det går bara inte. För då tänker jag på Gonal-F-tiden och de fyra gånger jag fick tidiga missfall. Även på de andra gångerna det gick åt skogen. Småbarnstiden är en kakbit om man jämför. Sambon däremot kan pusta och få mig att veta att det är jobbigt med en massa skrik efter tio timmar på jobbet. Jag klarar inte av att säga själv att det är jobbigt. Hur ska jag kunna ta att han tycker det. Han som också borde vara så himelskt tacksam, om ni frågar mig. "Är det jobbigt?" det är en fråga som även min mamma ställer rätt ofta. Och jag blir vansinnig inombords, för den kommer ofta när Gittan är trött eller Prinsen arg. Eller kanske vid en kombo, när båda barnen skriker i kör. "Nej det är inte jobbigt. Jag tar det här för det är mina barn och det blir inte bättre om jag pustar att det är jobbigt." Ja jag vet att man måste få säga att det är körigt även om man har gjort åtskilliga IVF och vissa gånger kanske manteln håller på att strypa mig. Men nej, det går bara inte.

Sambon åker 06.00 på morgnarna. Han kommer hem 17.00 nästan varje eftermiddag och då står maten på bordet. Vi äter tillsammans hela familjen. Jag vet en del som låter barnen äta först och sedan går de och lägger sig. Där de vuxna käkar ihop på kvällen när barnen sover. Jag vill att måltiderna ska vara gemensamma. Efter maten är det duka av, plocka in i diskmaskinen och sanera för Gittan kladdar en en del på både väggar och golv. Pyjamaser på och 19.00 är det välling för Gittan. Vi hjälps åt med racet och sedan lägger jag Gittan och Sambon läser för Prinsen. På kvällen är det några timmar vi är vakna, när barnen sover. Jag hamnar här, vid datorn, och Sambon vid tv:n eller med en bunt papper till jobbet. Han har en himla massa att göra kvällstid, beställningar och Gud vet vad.

I kväll skulle jag handla tänkte jag. "Jag drar till Ica" sa jag och Sambon svarade att "Är det inte bra om jag gör det. Det lär bli skrik." Han tittade på Gittan. "Nej jag åker" sa jag. "Prinsen och Gittan är hemma med dig." När det är handling på kvällstid brukar Sambon handla. För att jag tycker att det är skönt att slippa dra iväg, för att båda tycker att det är smidigast med tanke på barnen, eller i alla fall Gittan. (De gamla rollerna igen.) Nej jag drar fan ikväll, tänkte jag och Prinsen ville genast med. "Men stanna hemma med pappa" sa jag. Prinsen vägrade och efter en dust med en russinask och efter att han hade tagit på sig alla utekläder åkte vi, Prinsen och jag. Gittan skrek som besatt när jag åkte, drog mig i benet och var jätteledsen. Jag åkte i alla fall. Tyvärr var jag tvungen att vända på Icas parkering för jag visste inte hur man låste Sambons (enorma) jobbarbil. (Den jag brukar köra är på verkstad efter krocken) och jag hade ingen mobil. Jag var alltså tvungen att åka hem igen. Efter att ha varit borta i tjugo minuter kikade jag in i hallen. Gittan grät ännu lika mycket. Då gav jag upp och bara "Åk du då" till Sambon. "Då stannar jag hemma med dig mamma" sa Prinsen. "Men du kan åka med pappa" sa jag. "Nej jag vill vara med dig" svarade han.
Efter tjugo minuter hade jag gett Gittan välling och fått båda barnen att somna i vår dubbelsäng.

Händelsen är så signifikativ för vår situation tycker jag. Att jag är mamman som är hemma, som alltid är med barnen, som är nummer ett. "Vi har ett problem" sa jag till Sambon när han kom hem från Ica. "Jag kan ju inte ens dra en timme utan att de gråter. Du måste satsa mer på er relation, vara mer med barnen." "Jag kan inte sluta jobba!" sa han och verkade inte fatta hur jag menar. Hur han ska kunna ge mer, han som redan är hemma varje eftermiddag, är slut efter att ha varit hemifrån elva timmar. "Du får se själv när du börjar jobba" sa han. "Och då kommer det att lösa sig av sig självt, när vi båda är hemma lika mycket och jag hämtar lika ofta på skolan och hos dagmamman. Jag orkar inte analysera som du." Så sa han och tittade vidare på Adam Live.

"Boka in saker för dig själv, gör det. Det har jag aldrig sagt något om." Och det har han aldrig. Det är bara att jag inte gör det i alla fall. Det jag har gjort utan (ett eller två barn) sedan Gittan kom kan jag räkna på min högra hand. Och då finns det med att gå till Frissan. Men i lördags var jag på Friskis och i helgen kör jag igen. Det blir en bra början.

Att inte vilja

Tack rara ni för givande kommentarer igår på inlägget om separation. Förstås har ni rätt på många punkter. Ämnet och era kommentarer kommer jag att återkomma till inom en snar framtid. Men nu känner jag att jag bara måste få ur mig en annan grej.

Den senaste tiden har inte Prinsen velat gå till dagmamman. Han säger att han inte har lust. Att han inte gillar den andra dagmamman J och att det är för få barn hos dagmamman.

Är det ett problem då? Att Prinsen inte vill vara hos dagmamman? Det är det jag tänker. Men ja, jag vill ändå påstå att jag inte är helt fine med det. För jag blir rädd. Rädd för att någon har varit dum. Att han är understimulerad. Att han på något sätt inte mår bra. De senaste veckorna har han endast varit där ett fåtal gånger. Vi har pratat om det så klart. Jag är mamman som snarare pratar för mycket än för lite. "Men varför vill du inte" säger jag. "Har någon sagt eller gjort något dumt?" "Mår du dåligt på något sätt, har ont eller är ledsen?" Men jag får bara till svar att "Nej, men jag vill inte. För det är inte kul."

Jag har alltid varit så himla nöjd med dagmamma. Det är den lilla gruppen som har varit en del i det. (Plus att dagmamman är fantastik.) Att få en lugn inskolning, tillhöra en liten grupp i blandade åldrar, få ta plats på ett annat sätt än i förskolan där det ofta råder djungelns lag. Nu har det slagit tillbaka och den lilla gruppen är inte något positivt längre. För Prinsen är äldst och har varit det länge. Det är bra att visa hänsyn til små barn, men han behöver annat nu. Äldre barn. Kompisar är viktigt och de som är närmast i ålder är en flicka som är ett halvår yngre och en pojke som är ett år yngre. De leker visst, men Prinsen skulle behöva mer. Många olika, fart och fläkt.

Idag var Prinsen på G och sa att han ville gå. Trots att killen som är ett år yngre är utomlands i två veckor. Men så ringre dagmamman när vi var på väg dit och sa att flickan som är ett halvår yngre än Prinsen var sjuk och skulle vara hemma. Istället för utelek skulle de titta på film på biblioteket, något som inte alls föll Prinsen på läppen. Så istället valde han at hänga med hem istället.

Prinsen vill titta på tv när han är hemma, för till slut kommer han inte på mer saker att göra. Förr var han expert på saker att leka själv. Nu funkar det ett tag och sedan vill han göra saker i samspel med mig. Läsa böcker, spela spel, bygga lego, åka pulka ute. Jag gillar inte tv-tittandet och idag fick han inte titta förrän efter lunch. Han blev arg på mig och skrek att han ville vara med pappa.

Jag har provat lite allt möjligt, skippat scenerna och bara "Jaha, var hemma då", men jag har också kört den här "Jag vill att du ska gå till dagmamman. Här hemma finns ju ingen alls att leka med!" Jag har frågat varför, jag har peppat, jag har gjort roliga saker när han har varit hemma, jag har gjort tråkiga saker. Men ändå när vi vaknar på morgonen säger han "Vad ska vi göra idag?" och jag svarar "Idag är det tisdag och du ska till dagmamman" säger han att han inte vill.

Det hade varit annorlunda om jag hade jobbat. För då skulle det inte finns något alternativ, något val. Men nu gör det det.

Jag vill inte att mitt barn ska vilja vara hemma för att spela spel med mig (tv-spel får han bara spela på fredagar) och titta på tv. Dessutom är det svårt att göra dessa saker och stimulera honom då Gittan ju är hemma. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Jag vill att mitt barn ska ha roligt och leka med jämnåriga kompisar. Jag anar dock att denna grej kan vara att Prinsen vill bestämma, att det är åldersrelaterat. Men jag vet faktiskt inte.

Någon som har en lösning eller ett förslag på hur vi ska gå till väga. Det tas tacksamt emot kan jag säga.

/Oroad och fundersam Anna-Bell

Separerad

I går och i dag har jag på riktigt försökt föreställa mig hur livet som separerad skulle kunna vara. Var jag skulle bo. Vilket jobb jag skulle söka. Hur vi skulle dela upp möblerna. Om vi skulle bråka eller vara lugna och metodiska. Hur det skulle vara att ha barnen varannan vecka. Det sistnämnda gör mig iskall. Barnen är mitt allt på jorden. Att missa halva tiden med dem skulle vara som att dö en smula.

Vi har haft det lite körigt en tid. Gittan har sovit dåligt i flera månader, har varit vaken i timmar på nätterna. Prinsen hade magsjuka förra veckan. Kräktes och hade ont i magen. Gittan har varit dålig med 40 i temp. (Det har varit så där som det kan vara ibland på vintern när man är småbarnsförälder.) Prinsen har heller inte velat vara hos dagmamman på två veckor. Han säger att det är för få barn och att han inte gillar den andra dagamman, J. Jag menar att hos dagmamman händer det ju något. Det är svårt att stimulera Prinsen här hemma dag efter dag i vargavintern när inget annat barn är hemma. När Gittan är vaken och ska ha sitt. Men jag tvingar honom inte när han blåvägrar. I går kom mamma och Ingemar hit. Prinsen och jag gick ut och åkte pulka i en timme medan de lekte inne med Gittan. Sedan spelade de spel med Prinsen. Så lite från dem men ändå så himla betydelsefullt för mig.

Sambon sa en jäkligt dum sak till mig i förrgår. (Jag tänker inte skriva vad det var för då tror ni att han är galen och det är han faktiskt inte.) Det hoppade ut som en svordom men var så mycket värre. Det lät som ett hot men det var inte menat så och hotad kände jag mig inte (det har jag aldrig någonsin gjort!) Han bad om ursäkt, som att han hade sagt "fan." Men jag tyckte inte att det räckte, utan tyckte att han skulle ha ursäktat sig himla mycket mer. För Prinsen hörde.

Det är inte lätt att leva med mig. Inte nu när vi har barn. För jag vill göra det rätta och säga det rätta, ställer kvar på både Sambon och mig själv. Jag anser att det är vi som skapar våra barns barndom, att det bland annat är vi som gör deras minnen. Vad vill vi att de ska minnas från det att de var små? Att mamma satt vid datorn jämt? Att pappas tid upptogs till stor del av mobilen? Jag är ingen expert på något sätt, men jag har en pedagogisk utbildning och funderar mycket. På hur man borde göra. Och så klart gör jag inte alltid så. Men jag eftersträvar det.

Sambon är hantverkare, en duktig sådan har jag förstått. Han har ett eget företag och arbetar med en kille som heter P. P är pigg och bra på att jobba, är under 30 och har inga barn. Han lever med en tjej och gillar att träna och att jobba. P är snäll, pratig, högljudd men osäker och barnslig. Liksom valpig. Vid flertalet gånger har jag märkt att P har dålig inverkan på Sambon. Jag vet hur barnsligt det låter. Sambon är ju trots allt en tvåbarnsfar på snart 40. Men det är som att P får Sambon att spela Allan Ballan. I går tog jag upp det, att det kanske blir lite så att Sambon häver ur sig saker för att samtalen är på lite grottmänniskenivå på dagarna. Då fick jag sura miner och kommentarer som att inte P har med saken att göra, att det var befängt sagt av mig och att jag är fina akademiska Anna-Bell. Sedan gick han och lade sig.

Jag har ställt mig i bostadskö idag. Inte för att jag på riktigt tror att det tar slut mellan oss nu. Utan för att det känns skönt. Det känns bra att veta att jag kommer att klara mig om jag måste. Klara oss, Prinsen, Gittan och mig. Men egentligen vill jag inte. Jag vill att det ska kunna fungera, men ibland känner jag bara för att skita i förhållandet för att det känns så tröstlöst. Som att vi pratar olika språk.

Många gånger blir jag irriterad på slängda strumpor eller på att Sambon inte ser att toan är skitig. Nu är det annat. Viktigare saker. Som att han är tanklös och häver ur sig saker. Att få en kommentar liknande den jag fick här om dagen är vidrigt när det sker inför ens barn. En sån grej skulle kunna få mig att kasta in handduken. Det är därför jag skriver detta inlägg. För några veckor sedan var allt frid och fröjd. Men det är väl så, att det går upp och ner. När jag tänker på Sambons svårighet att be om förlåtelse blir jag ledsen och rädd. Ledsen för att jag sällan får höra ordet. Rädd för att jag vet att våra barn förmodligen kommer att hantera konflikter som vi gör.

Jag har längtat efter att få barn jämt. Nu när drömmen äntligen är sann tar jag för mig, prioriterar barnen och sätter mig själv åt sidan. Jag vet inte hur folk delar upp sysslorna hemma, men jag tar mycket så har det jämt varit. Jag vill vara mycket med barnen och därför är jag det. Synd att konsekvensen blir att Sambon blir Second Best. Jag hade aldrig nöjt mig med det. Jag curlar hemma. Inte barnen men Sambon. Många gör det men jag erkänner. Han är mer negativ än vad jag är och saker är jobbigare för honom. Därför tar jag en massa och gör honom, barnen och hela förhållandet en björntjänst.

Jag borde åka bort en helg, låta Sambon styra hela skutan själv. Det skulle gå skitbra och vara nyttigt för alla. Gittan är 13 månader och nyss lade Sambon henne för första gången. Han har aldrig storhandlat med båda barnen, aldrig varit iväg med båda. Aldrig packat en skötväska eller gjort i ordning båda på morgonen. För han har aldrig behövt.

Så vad är problemet, enligt mig, om jag drar det kortfattat?

-Sambons bristande förmåga att sätta sig in i andras (läs min) situation. Att han är för hårdhudad och känslokall. Att han har så himla svårt att ställa till rätta och säga förlåt.

- Att Sambon vissa gånger blir som ett barn. Jag skulle kunna ha tre barn, visst, men inte ett stort på 37 år! För att nämna en gång så skulle Sambon ut och spela golf en gång i somras. På morgonen visade det sig att Prinsen hade magsjuka och jag bad Sambon vara hemma var på han blev sur. Jag kan fatta att man blir besviken när det inte blir som man har tänkt sig. Men barnen måste gå först! Är det rimligt att en vuxen är hemma med ett magsjukt barn och en bebis på ett halvår och den andra vuxna golfar? Jag tycker inte det! Vissa gånger när galoscherna inte passar går Sambon och lägger sig i protest trots att ett eller två barn är vakna. (Hände senast igår.)

- Kombon att jag har kontrollbehov och är föräldraledig är inte strålande. (Sambon kan inte vara hemma med barnen säger han på grund av firman. Jag vet att de annars hade varit skitbra för oss!) Detta gör så att jag är nummer ett för barnen, att jag gör det mesta (förrutom att vissa gånger handla, laga mat, fixa i köket och greja med bilarna) hemma. Jag är familjens projektledare som har koll på läget och dirgerar ut. "I helgen är det kalas" osv. Detta gör förmodligen att Sambons självkänsla med barnen inte är på topp, om jag får gissa. Han skulle kunna sköta det lika bra, det vet jag.

Exempel på lösningar då?

- En snack med Sambon. Hm, det har jag haft förr men det verkar inte bita. Det är som att han inte förstår dilemmat. När jag exempelvis ber honom att berätta för Prinsen hur det var när han sa det där dumma till mig skruvar han på sig. För mig känns det rimligt att Sambon säger något i stil med att "Det där jag sa till mamma, det var jättedumt. Det skulle vara skoj men det förstod inte mamma. Det var därför hon blev ledsen. Allt är bra nu och mamma och jag är vänner igen." Typ så. Men det händer ingenting och JAG kan inte säga det. För det var HAN som gjorde felet denna gång. Hur ska man göra när man inte har samma tänk? (När jag vill prata och diskutera tycker han att jag tjatar eller ältar. Ja ni fattar...)

- Lämna över. Dra en heldag eller två för att låta honom och barnen bara vara utan mig. Ovant för honom men mest jobbigt för mig tror jag i ärlighetens namn.

- Familjerådgivning? Ja kanske det. För att reda ut med en annan person vid vår sida.

- Separation? Men måste det gå så långt? Är det inte möjligt att ändra på sig i ett förhållande (bli lite mer ödmjuk och mindre bångstyrig) eller är det ett övergrepp på personens natur? Enligt mig bör man absolut kräva stor respekt!

Vad säger ni, kloka bloggläsare där ute? Ge mig konkreta råd och feedback. Tack!

Myskläder

Jag gillar att ha myskläder på mig hemma om kvällarna. Ja och om morgnarna och faktiskt hela dagar också ibland. Jag har på mig myskläder just nu, en söndag när klockan är tio och jag ännu faktiskt inte har hoppat in i duschen. Men. Vad är det för kläder jag har på mig? När de som är något lite bättre ligger i tvättkorgen. En fleecetröja som en gång har varit benvit, nu mer solkfärgad. Ett par noppiga ljusblå byxor. Som jag tror att jag lånade av syrran för 100 år sedan. Jag ser förjävlig ut helt enkelt.

En tidig morgon kom Sambons kompis förbi helt oanmäld. Jag svansade då runt i dessa kläder. Visst i mitt hem. Men ändå. Jag skämdes för att...det är inte jag att gå i dessa sunkiga plagg. För att jag kände mig så himla ful. Men så länge sunkkläderna finns här drar jag på mig dem när det är tidig morgon. När jag inte ser något i sovrummet. När jag är trött och fryser.

Jag måste göra något åt detta. Det är inte värdigt att hasa runt i dessa sunkkläder Måste beställa något mjukt, skönt och snyggt på nätet genast. Ska också passa på att inhandla något till Sambon. Hans favvomysbyxor är nämligen ett par grådassiga, hängiga brallor med landstingets logga på. Dem fick han med sig från sjukhuset när han opererade bort blindtarmen för drygt ett år sedan.

Denna söndag ska gå till rensning och skärpning. Till att kolla på nätet och till att kasta mina gamla plagg.

Friskis

Förbereder mig på svimningskänsla, på att frustande springa runt med ett blodrött ansikte. Jag ska till Friskis på första gången på svinlänge. På typ två år kanske. Kommer förmodligen känna mig förnedrad av alla tanter och farbröder som lär ha bättre flås än jag.

Hundbiten

Min mammas granne har en himla massa hundar i mittimellan storlek. I går när mamma stod och pratade med grannen for en av hundarna upp och bet mamma hårt i benet. (Hon hade fem hundar med sig vid tillfället.) Bara så där. Mamma fick hål i både jeansen och strumpbyxorna, ett stort märke på benet men inget blod. Grannen blev bedrövad och kom med blommor efteråt men hade ingen koll på vilken av hundarna som hade bitit, trots att hon stod brevdvid. Det säger ju bara en sak tycker jag, att man inte bör ha fler hundar än man klarar av.

Hemma en vecka

Prinsen har inte varit hos dagmamman på en vecka. För han vill inte. (Återkommer med det i ett annat inlägg.) I går bestämde han att kan tänkte gå i dag, men det sket sig. För i går på kvällen fick han ont i magen och sedan kräktes han två gånger. Nu håller jag tummarna för att ingen annan (och helst inte Gittan) ska få det. Så i dag blir det ännu en dag att försöka hitta på grejer att göra med Prinsen samtidigt som Gittan är vaken. Barnyatzy är vår nya grej. Det har vi spelat typ 50 gånger de senaste dagarna. Sedan går vi väl ut en sväng på tomten.

Förresten ska bilen lämnas in nästa vecka. Det var skador som kostar 10 000 att laga enligt bilmecken. Jag betalar 3000. Det är det självrisken är på.