Relationen

Som sagt, tack så hemskt mycket för era kloka kommentarer!

Det är fan inte lätt att leva i ett förhållande, det är det inte. Så här. Sambon sa jag något dumt till mig så att Prinsen hörde. Jag tyckte inte att Sambon bad om ursäkt tillräckligt och dagen efter var jag låg. Prinsen är just nu inne i någon form av testarperiod. Om jag säger att vi ska äta ris säger han potatis. Om jag säger att vi ska leka ute vill han vara inne. Ja, ni fattar. Men jag bestämmer även om jag försöker låta honom ha medbestämmanderätt i vissa frågor. Det brast den där dagen jag var låg. Till sist grät jag så att det droppade ner i lunchen och för att inte ge Prinsen dåligt samvete sa jag att "det är inte ditt fel att mamma är ledsen. Jag är bara trött och fortfarande lite ledsen för att pappa sa så dumt igår." På kvällen kom Sambon hem och sa förlåt till mig inför Prinsen så som jag hade önskat. Frid och fröjd.

Som jag tidigare skrev så har Sambon ett eget företag. Om vi skulle separera skulle han vara tvungen att lägga ner firman, för det skulle inte fungera. Jag vet att han skulle ha svårt att vara föräldraledig men jag ska ännu en gång ta upp frågan.(Han har tidigare sagt att det inte fungerar.) Möjligt att han kan ta en månad och Gittans inskolning i alla fall. Om han skulle vara hemma handlar det inte om en ekonomisk uppoffring, några månadslöner. Utan om hela det företag Sambon rätt nyligen har startat och fått snurr på. Det skulle inte gå att lägga på is. Kan inte gå in på det mer i detalj här, men så är det.

Ja vi har nog rätt låsta roller. Jag är som sagt projektledaren och det är som bekant rätt vanligt att man uppfattas (av sin partner) som den där tjatiga griniga. Det är jag som håller koll, driver på och tar fram piskan mellan varven. För annars blir inget gjort enligt mig. Han är en utförare, men jag vet faktiskt inte vilken roll han skulle anta ifall jag bara lade mig platt på sofflocket och var passiv. Det är liksom inte min grej. Jag är mer: "Vad händer idag? Vad är planen? Om vi skulle ta och fixa det här."

Man kan se det som att vi lever parallella liv. Eller i varje fall att vi gjorde det tidigare. Sambon och jag har aldrig varit det där paret som gör allt tillsammans. Det har varit mer att vi har gjort något tillsammans exempelvis på helgen och något på varsina håll. Han har haft sina intressen för sig själv och jag mina. Det är bara det att det mesta gör, kan man göra med barn. Alltså har Prinsen nästan jämt hängt med mig. När Prinsen var under ett år köpte vi ett hus. Sambon renoverade och jag höll mig borta med Prinsen. Jag minns att en del (av mina kompisar) frågade vad jag bidrog med i husrenoveringen. Som att det inte räknades att jag tog hand om vår son. Det var slitigt att renovera. Inte bara för Sambon som hämtade Prinsen hos dagmamman, lagade middag och sedan tog på sig blåbyxorna igen. Det var jobbigt för mig med. Att det var så dammigt. Att vi inte hade tillgång till hela huset. Att Prinsen och jag sov borta nästan varje helg i perioder(för att Sambon skulle få jobba ifred i allt dammande som jag inte ville utsätta Prinsen och mig själv som har astma för.) Jag gillade aldrig att diska i handfatet i badrummet eller att ha alla kläderna travade i trådbackar. Vi gjorde en utförlig renovering, det handlade inte bara om några lister eller ett par tapetvåder. Sambon fick mycket beröm. Det jag hade gjort, stått ut med skiten och även tagit hand om vårt barn berömdes aldrig av folk.

Det var jag som ville ha ett till barn. Sambon med kanske men inte lika mycket. Han var aldrig drivande. Han vågade inte tro att det skulle fungera, sa han. Man kan säga att jag drog syskonskaffarlasset själv, ja. Jag kunde inte släppa tanken på ett till barn. Som jag längtade och ville. Vi gjorde åtta behandlingar för att få henne. De två sista resorna till Uppsala åkte jag ensam. Jag betalade från min lön (även om våra pengar är rätt gemensamma) och jag kände mig ganska ensam i processen. Jag var på tre av fyra ultraljud ensam och jag var själv med vår nyfödda dotter på BB i fyra dygn, det sistnämnda ett gemensamt beslut. Vi tyckte att det var bäst för Prinsen att han fick vara hemma med pappa. Ja Maja Gräddnos, det var ju Anna-Bell som ville ha fler barn...Där satte du huvudet på spiken. Som du känner mig! Lite så kanske jag känner vissa gånger. Om Sambon gör det vill ja inte ens veta, för det skulle göra mig galen. En annan grej som är påtaglig är också den där tacksamhetsmanteln. Den hänger på mig och kommer alltid att göra det. Jag har varit mamma i 5 1/2 år och aldrig sagt att det är jobbigt. Möjligtvis har jag beskrivit en situation som gjort att folk har förstått att det har varit kämpigt. Men jag har aldrig uttalat orden. För jag är så jävla tacksam att jag blev mamma till dessa två barn, att jag inte kan. Hur skulle jag kunna klaga? Säga att livet med barn är jobbigt, det som jag så hett längtade efter. Det går bara inte. För då tänker jag på Gonal-F-tiden och de fyra gånger jag fick tidiga missfall. Även på de andra gångerna det gick åt skogen. Småbarnstiden är en kakbit om man jämför. Sambon däremot kan pusta och få mig att veta att det är jobbigt med en massa skrik efter tio timmar på jobbet. Jag klarar inte av att säga själv att det är jobbigt. Hur ska jag kunna ta att han tycker det. Han som också borde vara så himelskt tacksam, om ni frågar mig. "Är det jobbigt?" det är en fråga som även min mamma ställer rätt ofta. Och jag blir vansinnig inombords, för den kommer ofta när Gittan är trött eller Prinsen arg. Eller kanske vid en kombo, när båda barnen skriker i kör. "Nej det är inte jobbigt. Jag tar det här för det är mina barn och det blir inte bättre om jag pustar att det är jobbigt." Ja jag vet att man måste få säga att det är körigt även om man har gjort åtskilliga IVF och vissa gånger kanske manteln håller på att strypa mig. Men nej, det går bara inte.

Sambon åker 06.00 på morgnarna. Han kommer hem 17.00 nästan varje eftermiddag och då står maten på bordet. Vi äter tillsammans hela familjen. Jag vet en del som låter barnen äta först och sedan går de och lägger sig. Där de vuxna käkar ihop på kvällen när barnen sover. Jag vill att måltiderna ska vara gemensamma. Efter maten är det duka av, plocka in i diskmaskinen och sanera för Gittan kladdar en en del på både väggar och golv. Pyjamaser på och 19.00 är det välling för Gittan. Vi hjälps åt med racet och sedan lägger jag Gittan och Sambon läser för Prinsen. På kvällen är det några timmar vi är vakna, när barnen sover. Jag hamnar här, vid datorn, och Sambon vid tv:n eller med en bunt papper till jobbet. Han har en himla massa att göra kvällstid, beställningar och Gud vet vad.

I kväll skulle jag handla tänkte jag. "Jag drar till Ica" sa jag och Sambon svarade att "Är det inte bra om jag gör det. Det lär bli skrik." Han tittade på Gittan. "Nej jag åker" sa jag. "Prinsen och Gittan är hemma med dig." När det är handling på kvällstid brukar Sambon handla. För att jag tycker att det är skönt att slippa dra iväg, för att båda tycker att det är smidigast med tanke på barnen, eller i alla fall Gittan. (De gamla rollerna igen.) Nej jag drar fan ikväll, tänkte jag och Prinsen ville genast med. "Men stanna hemma med pappa" sa jag. Prinsen vägrade och efter en dust med en russinask och efter att han hade tagit på sig alla utekläder åkte vi, Prinsen och jag. Gittan skrek som besatt när jag åkte, drog mig i benet och var jätteledsen. Jag åkte i alla fall. Tyvärr var jag tvungen att vända på Icas parkering för jag visste inte hur man låste Sambons (enorma) jobbarbil. (Den jag brukar köra är på verkstad efter krocken) och jag hade ingen mobil. Jag var alltså tvungen att åka hem igen. Efter att ha varit borta i tjugo minuter kikade jag in i hallen. Gittan grät ännu lika mycket. Då gav jag upp och bara "Åk du då" till Sambon. "Då stannar jag hemma med dig mamma" sa Prinsen. "Men du kan åka med pappa" sa jag. "Nej jag vill vara med dig" svarade han.
Efter tjugo minuter hade jag gett Gittan välling och fått båda barnen att somna i vår dubbelsäng.

Händelsen är så signifikativ för vår situation tycker jag. Att jag är mamman som är hemma, som alltid är med barnen, som är nummer ett. "Vi har ett problem" sa jag till Sambon när han kom hem från Ica. "Jag kan ju inte ens dra en timme utan att de gråter. Du måste satsa mer på er relation, vara mer med barnen." "Jag kan inte sluta jobba!" sa han och verkade inte fatta hur jag menar. Hur han ska kunna ge mer, han som redan är hemma varje eftermiddag, är slut efter att ha varit hemifrån elva timmar. "Du får se själv när du börjar jobba" sa han. "Och då kommer det att lösa sig av sig självt, när vi båda är hemma lika mycket och jag hämtar lika ofta på skolan och hos dagmamman. Jag orkar inte analysera som du." Så sa han och tittade vidare på Adam Live.

"Boka in saker för dig själv, gör det. Det har jag aldrig sagt något om." Och det har han aldrig. Det är bara att jag inte gör det i alla fall. Det jag har gjort utan (ett eller två barn) sedan Gittan kom kan jag räkna på min högra hand. Och då finns det med att gå till Frissan. Men i lördags var jag på Friskis och i helgen kör jag igen. Det blir en bra början.