Separerad

I går och i dag har jag på riktigt försökt föreställa mig hur livet som separerad skulle kunna vara. Var jag skulle bo. Vilket jobb jag skulle söka. Hur vi skulle dela upp möblerna. Om vi skulle bråka eller vara lugna och metodiska. Hur det skulle vara att ha barnen varannan vecka. Det sistnämnda gör mig iskall. Barnen är mitt allt på jorden. Att missa halva tiden med dem skulle vara som att dö en smula.

Vi har haft det lite körigt en tid. Gittan har sovit dåligt i flera månader, har varit vaken i timmar på nätterna. Prinsen hade magsjuka förra veckan. Kräktes och hade ont i magen. Gittan har varit dålig med 40 i temp. (Det har varit så där som det kan vara ibland på vintern när man är småbarnsförälder.) Prinsen har heller inte velat vara hos dagmamman på två veckor. Han säger att det är för få barn och att han inte gillar den andra dagamman, J. Jag menar att hos dagmamman händer det ju något. Det är svårt att stimulera Prinsen här hemma dag efter dag i vargavintern när inget annat barn är hemma. När Gittan är vaken och ska ha sitt. Men jag tvingar honom inte när han blåvägrar. I går kom mamma och Ingemar hit. Prinsen och jag gick ut och åkte pulka i en timme medan de lekte inne med Gittan. Sedan spelade de spel med Prinsen. Så lite från dem men ändå så himla betydelsefullt för mig.

Sambon sa en jäkligt dum sak till mig i förrgår. (Jag tänker inte skriva vad det var för då tror ni att han är galen och det är han faktiskt inte.) Det hoppade ut som en svordom men var så mycket värre. Det lät som ett hot men det var inte menat så och hotad kände jag mig inte (det har jag aldrig någonsin gjort!) Han bad om ursäkt, som att han hade sagt "fan." Men jag tyckte inte att det räckte, utan tyckte att han skulle ha ursäktat sig himla mycket mer. För Prinsen hörde.

Det är inte lätt att leva med mig. Inte nu när vi har barn. För jag vill göra det rätta och säga det rätta, ställer kvar på både Sambon och mig själv. Jag anser att det är vi som skapar våra barns barndom, att det bland annat är vi som gör deras minnen. Vad vill vi att de ska minnas från det att de var små? Att mamma satt vid datorn jämt? Att pappas tid upptogs till stor del av mobilen? Jag är ingen expert på något sätt, men jag har en pedagogisk utbildning och funderar mycket. På hur man borde göra. Och så klart gör jag inte alltid så. Men jag eftersträvar det.

Sambon är hantverkare, en duktig sådan har jag förstått. Han har ett eget företag och arbetar med en kille som heter P. P är pigg och bra på att jobba, är under 30 och har inga barn. Han lever med en tjej och gillar att träna och att jobba. P är snäll, pratig, högljudd men osäker och barnslig. Liksom valpig. Vid flertalet gånger har jag märkt att P har dålig inverkan på Sambon. Jag vet hur barnsligt det låter. Sambon är ju trots allt en tvåbarnsfar på snart 40. Men det är som att P får Sambon att spela Allan Ballan. I går tog jag upp det, att det kanske blir lite så att Sambon häver ur sig saker för att samtalen är på lite grottmänniskenivå på dagarna. Då fick jag sura miner och kommentarer som att inte P har med saken att göra, att det var befängt sagt av mig och att jag är fina akademiska Anna-Bell. Sedan gick han och lade sig.

Jag har ställt mig i bostadskö idag. Inte för att jag på riktigt tror att det tar slut mellan oss nu. Utan för att det känns skönt. Det känns bra att veta att jag kommer att klara mig om jag måste. Klara oss, Prinsen, Gittan och mig. Men egentligen vill jag inte. Jag vill att det ska kunna fungera, men ibland känner jag bara för att skita i förhållandet för att det känns så tröstlöst. Som att vi pratar olika språk.

Många gånger blir jag irriterad på slängda strumpor eller på att Sambon inte ser att toan är skitig. Nu är det annat. Viktigare saker. Som att han är tanklös och häver ur sig saker. Att få en kommentar liknande den jag fick här om dagen är vidrigt när det sker inför ens barn. En sån grej skulle kunna få mig att kasta in handduken. Det är därför jag skriver detta inlägg. För några veckor sedan var allt frid och fröjd. Men det är väl så, att det går upp och ner. När jag tänker på Sambons svårighet att be om förlåtelse blir jag ledsen och rädd. Ledsen för att jag sällan får höra ordet. Rädd för att jag vet att våra barn förmodligen kommer att hantera konflikter som vi gör.

Jag har längtat efter att få barn jämt. Nu när drömmen äntligen är sann tar jag för mig, prioriterar barnen och sätter mig själv åt sidan. Jag vet inte hur folk delar upp sysslorna hemma, men jag tar mycket så har det jämt varit. Jag vill vara mycket med barnen och därför är jag det. Synd att konsekvensen blir att Sambon blir Second Best. Jag hade aldrig nöjt mig med det. Jag curlar hemma. Inte barnen men Sambon. Många gör det men jag erkänner. Han är mer negativ än vad jag är och saker är jobbigare för honom. Därför tar jag en massa och gör honom, barnen och hela förhållandet en björntjänst.

Jag borde åka bort en helg, låta Sambon styra hela skutan själv. Det skulle gå skitbra och vara nyttigt för alla. Gittan är 13 månader och nyss lade Sambon henne för första gången. Han har aldrig storhandlat med båda barnen, aldrig varit iväg med båda. Aldrig packat en skötväska eller gjort i ordning båda på morgonen. För han har aldrig behövt.

Så vad är problemet, enligt mig, om jag drar det kortfattat?

-Sambons bristande förmåga att sätta sig in i andras (läs min) situation. Att han är för hårdhudad och känslokall. Att han har så himla svårt att ställa till rätta och säga förlåt.

- Att Sambon vissa gånger blir som ett barn. Jag skulle kunna ha tre barn, visst, men inte ett stort på 37 år! För att nämna en gång så skulle Sambon ut och spela golf en gång i somras. På morgonen visade det sig att Prinsen hade magsjuka och jag bad Sambon vara hemma var på han blev sur. Jag kan fatta att man blir besviken när det inte blir som man har tänkt sig. Men barnen måste gå först! Är det rimligt att en vuxen är hemma med ett magsjukt barn och en bebis på ett halvår och den andra vuxna golfar? Jag tycker inte det! Vissa gånger när galoscherna inte passar går Sambon och lägger sig i protest trots att ett eller två barn är vakna. (Hände senast igår.)

- Kombon att jag har kontrollbehov och är föräldraledig är inte strålande. (Sambon kan inte vara hemma med barnen säger han på grund av firman. Jag vet att de annars hade varit skitbra för oss!) Detta gör så att jag är nummer ett för barnen, att jag gör det mesta (förrutom att vissa gånger handla, laga mat, fixa i köket och greja med bilarna) hemma. Jag är familjens projektledare som har koll på läget och dirgerar ut. "I helgen är det kalas" osv. Detta gör förmodligen att Sambons självkänsla med barnen inte är på topp, om jag får gissa. Han skulle kunna sköta det lika bra, det vet jag.

Exempel på lösningar då?

- En snack med Sambon. Hm, det har jag haft förr men det verkar inte bita. Det är som att han inte förstår dilemmat. När jag exempelvis ber honom att berätta för Prinsen hur det var när han sa det där dumma till mig skruvar han på sig. För mig känns det rimligt att Sambon säger något i stil med att "Det där jag sa till mamma, det var jättedumt. Det skulle vara skoj men det förstod inte mamma. Det var därför hon blev ledsen. Allt är bra nu och mamma och jag är vänner igen." Typ så. Men det händer ingenting och JAG kan inte säga det. För det var HAN som gjorde felet denna gång. Hur ska man göra när man inte har samma tänk? (När jag vill prata och diskutera tycker han att jag tjatar eller ältar. Ja ni fattar...)

- Lämna över. Dra en heldag eller två för att låta honom och barnen bara vara utan mig. Ovant för honom men mest jobbigt för mig tror jag i ärlighetens namn.

- Familjerådgivning? Ja kanske det. För att reda ut med en annan person vid vår sida.

- Separation? Men måste det gå så långt? Är det inte möjligt att ändra på sig i ett förhållande (bli lite mer ödmjuk och mindre bångstyrig) eller är det ett övergrepp på personens natur? Enligt mig bör man absolut kräva stor respekt!

Vad säger ni, kloka bloggläsare där ute? Ge mig konkreta råd och feedback. Tack!