Möte i morgon

Det har rullat på snabbt den senaste tiden. Prinsen har varit hemma från dagmamman igen, men för att han har varit sjuk. För ett par veckor sedan var det magsjuka och i söndags fick han ont i örat. När han var knappt två år fick han rör i sina öron och har sedan dess inte haft någom öroninflammation. Förrän nu.

Förrsten var det svinstruligt. Först stod jag i kö jättelänge, både till Sjukvårdrådgivningen och sedan till Närakuten. Halv tre fick vi en tid och åkte dit hela familjen. Läkaren, en trevlig kvinna, sa att om man har rör i öronen ska man få örondroppar istället för antibiotika. Efter en halvtimme stod vi på Apoteket men fick inte ut medicinen. För den hade förvunit från sortimentet för jättelänge sedan. Han på Apoteket kunde inte erbjuda något likvärdigt. Jag ringde genast tillbaka till Närakuten som sa att läkaren nu hade gått hem men att de nu hade en annan läkare på plats. De skulle tala med honom och återkomma. När ingen hade ring efter en timme hörde jag av mig igen. "Han har en patient. Vi har inte hunnit prata. Jag återkommer." Efter två timmar ringde sköterskan, sa att läkaren hade mejlat in ett recept på antibiotika. Klockan halv nio på kvällen tog jag mig åter till ett Apotek (tur att man inte bor i bygden!) för att hämta ut medicinen. När jag frågade mannen på Apoteket hur länge Prinsen skulle ta medicinen sa han att man brukar ta den fem, sju eller tio dagar men att han skulle kolla vad läkaren hade skrivit. Nada. Inget alls om hur länge. Jag var alltså tvungen att åter igen ringa Närakuten. Samma kvinna som jag talat med både live och i telefonen flertalet gånger svarade. "Det är inte dig jag är sur på, men hur FAN svårt kan det vara?!" undrade jag.

Äntligen kom jag hem med medicinen. När ens barn har ett värkande och rinnande öra känns det ju liksom bra att komma igång med behandlingen. Frid och fröjd, men efter någon dag blev Prinsen risig i magen. "Ah, tänkte jag. Jag måste kolla biverkningarna. För visst måste det vara av medicinen?" Tog fram antibiotikan men kom på att jag inte hade fått medicinen i en kartong med medföljande bipcksedel med information om medicinen. Fick alltså stå i kö till Sjukvårdsrådgivningen igen. Och ja, man kan få risig mage av antibiotika.

Nej det kanske inte var så farligt, hela grejen. Men alltså, jag tänker bara på de som inte har någon bil att ta sig till vårdcentralen och Apoteket med. Som tvingas kajka kommunalt. På de ensamstående som måste ta med sig barnen, om man har fler,(både det sjuka och det friska) för att ta sig till Apotek, då det inte gick att få ut medicinen vid första tillfället. Så tänker jag. Att det blir ett himla meck. Nu är Prinsen bättre, peppar, peppar och örat har slutat att rinna.

Sambon då förresten undrar någon kanske. Det är som vanligt. Rätt coolt och bra stämning. För det är lite så med mig, att jag bygger på och sedan lackar ur. Efter det blir jag lugn (nåja, relativt i alla fall) och kör på igen. Och jag har sett vissa små förändringar. Han är gullig och har tar mer. Men han har inte läst min blogg (han brukar inte det) och jag har inte talat om att jag har en köplats i bostadskön. Nej vi kommer inte att separera nu, inte heller att gå i familjerådgivning precis i detta nu. Men jag kommer att ta med plats själv och låta honom styra skutan solo mycket mer än nu. Absolut.

Imorgon ska Prinsen till dagmamman. Ja han är för liten för att helt välja själv om han ska vara hemma eller inte, men när han blåvägrar har jag så svårt att tvinga honom. För jag är ju hemma. Vi har pratat, Prinsen och jag. Har bestämt att han ska gå I:s tider. I är Prinsens kompis hos dagmamman, killen som är ett år yngre. De leker bra och gillar varann. I:s mamma hämtar redan vid halv tre och Prinsen och jag har bestämt att Prinsen också kan gå hem då. Och sedan kommer jag att hålla den linjen. "Kommer du ihåg vad vi bestämde, Prinsen. (Han känner sig förmodligen delaktig i att han faktiskt valde i samråd med mig.) Du går samma tider som I och sedan hämtar jag dig." (Han har en kompis på plats hela dagmammevistelsen.)

En annan grej som är kul är när bloggläsare presenterar sig. Jag säger bara "Hej Anneli! Så kul att du har läst min blogg länge och att du nu skrev en kommentar!" GILLA som man säger på FB. (Det minns jag ju fastän jag ju gjort slut med Fejjan.)

Jaha. Då är klockan tjugo i tio på kvällen och jag ska sova om tjugo minuter. Det har jag i alla fall bestämt i samråd med mig själv men skiter i det. Och ja, det resulterar i att jag är astrött när Gittan vaknar på morgonen. Men men.

I morgon ska jag på möte med dagmamman. Jag ska ta upp följande två punkter:

1. Skolstarten. Hur gör man med överlämningen? Går dagmamman med Prinsen på skolbesök? Hur många och när?

2: Dagmamman J. Jag respekterar J som människa, att prata med henne. Jag är inte arg på henne, jag pratar inte skit på stan om henne. Hon är snäll och pigg. Jag fattar om andra är nöjda med henne, för folk är olika. Men. Hon har inte samma barnsyn som mig. Jag har inget förtroende för henne som yrkeskvinna och det funkar inte att Gittan är där själv hos henne om vår dagmamma exempelvis ska till läkaren. Så. Jag är nervös över samtalet. För att jag ska bli känslosam och börja gråta. För att vår dagmamma inte alls kommer att förstå mig.

Wish me luck.