lördag 31 mars 2012
Solo
Sambon ska vara borta i två dygn och åkte idag. På nöjesresa med polarna. Det kommer att gå finfint med barnen för mig. Det enda jag kommer gräma mig över är att inte Sambon går upp mitt i natten och fixar vällingen. Det är liksom hans grej.
fredag 30 mars 2012
Tre bollar
Nu har jag tre bollar i luften.
1. Det stället där de har stort arbetslag. Ska dit och kolla in arbetslaget och känna efter.
2. Kanske i den organisation där jag arbetar. Chefen skulle lämna besked idag men har ännu inte ringt.
3. Nästa vecka ska jag på intervju. Det gäller en tjänst i en förskoleklass.
1. Det stället där de har stort arbetslag. Ska dit och kolla in arbetslaget och känna efter.
2. Kanske i den organisation där jag arbetar. Chefen skulle lämna besked idag men har ännu inte ringt.
3. Nästa vecka ska jag på intervju. Det gäller en tjänst i en förskoleklass.
torsdag 29 mars 2012
Kärlek över staden
Förresten har jag glömt att säga att min tavla är färdig. Nej jag är ingen konstnär. Men det var rätt kul att måla.
Löpband
Idag har jag sprungit på ett löpband. Det var (tre?) år sedan sist. Jag knappade in 20 minuter, gick 5 och lubbade resten. Funkade fint. Nästa gång ska jag öka. Jag varken svimmade av utmattning eller ramlade av bandet på grund av okoncentration. Det var skönt det.
Ärlig
Jag skickade ett melj här om dagen, till en av arbetsgivarna där jag har varit på intervju. Jag valde att vara ärlig.
Jag tycker att Er förskola verkar intressant, att Ni som chefer verkar både tydliga och trevliga. Men jag måste erkänna att jag fick lite kalla fötter när det talades om stora arbetslag och "gamla rävar", personal som arbetat väldigt länge och som har svårt att tänka nytt. Jag kommer från en sådan arbetsplats och vet att det kan vara väldigt tungrott, om Ni förstår vad jag menar.
Jag skulle däremot gärna komma för ännu ett besök och träffa arbetslaget ,så att de vet om jag är rätt person och jag får veta om Er förskola är rätt arbetsplats för mig.
Mitt läge är nu så att jag har några få krokar ute, andra tjänster jag sökt. Men jag återkommer gärna om Ni fortfarande är intresserade.
Och de vill träffa mig igen. Jag trodde att de skulle lägga benen på ryggen.
Jag tycker att Er förskola verkar intressant, att Ni som chefer verkar både tydliga och trevliga. Men jag måste erkänna att jag fick lite kalla fötter när det talades om stora arbetslag och "gamla rävar", personal som arbetat väldigt länge och som har svårt att tänka nytt. Jag kommer från en sådan arbetsplats och vet att det kan vara väldigt tungrott, om Ni förstår vad jag menar.
Jag skulle däremot gärna komma för ännu ett besök och träffa arbetslaget ,så att de vet om jag är rätt person och jag får veta om Er förskola är rätt arbetsplats för mig.
Mitt läge är nu så att jag har några få krokar ute, andra tjänster jag sökt. Men jag återkommer gärna om Ni fortfarande är intresserade.
Och de vill träffa mig igen. Jag trodde att de skulle lägga benen på ryggen.
onsdag 28 mars 2012
Chefen
I går var jag på möte med chefen. För att kolla om det finns något jobb till mig inom organisationen. "Kanske i en fyraårsgrupp" sa hon, "Jag återkommer på fredag." Hoppas. För den förskolan verkar bra och ligger perfekt till, mittemellan Prinsens blivande skola och dagmamman. Det betyder att jag kan cykla eller gå om jag vill.
tisdag 27 mars 2012
Ful och fel
Morgonen började med att jag kände mig lite stressad. Tisdagar är skogsdag hos dagmamman och vår bil är på verkstaden (igen!). Vi skulle alltså gå, vilket tar Prinsen ca 45 minuter (när han är pigg. Vid hämtning kan det ta 1 1/2 timme och tre utbrott för att han inte orkar.) Men påklädningen tog så himla lång tid och jag fick tjata på Prinsen en massa. "Men klä på dig nu!" och "Ta utebyxorna!" och så vidare. Han i sin tur lubbade runt med ett par hörlurar på sig och skrek att han inte hörde, vilket gjorde mig matt och grinig. Vi kom i tid i alla fall och slapp gå ikapp barngruppen. Jag gillar egentligen inte att stressa och anser inte att jag har någon anledning. Speciellt inte just nu när jag är hemma. Men jag vet att dagmamman går klockan nio.
Trött är jag idag också. För Gittan vaknade 3.30 och höll låda (läs busade i vår säng) till klockan 5.30. Då somnade hon äntligen om men vaknade efter tre kvart och då var det bara att gå upp.
Jag känner mig så fel just nu och ful. Min garderob är ett skämt, mitt smink (det lilla jag verkligen anser mig behöva) är slut, mina läppar är återigen så där äckligt snustorra (så att det ser ur som att jag har rökt typ två paket cigg om dagen de senaste åren). Håret är långt och går inte att ha utsläppt, för då blir det tovigt som attan och jag känner mig plufsig.
Jag skulle aldrig börja med en diet. Aldrig. jag hade ätstörningar när jag var 17 år och jag tänker aldrig mer banta. Det har jag lovat mig själv. Jag är inte tjock, jag har förmodligen ett BMI som stämmer finfint skulle jag tro. Men jag känner mig så slapp i kroppen. Så otränad. Det är som att någon har tagit en tjock falukorvsring och lagt runt min mage och jag gillar inte det. När jag var i vecka 10 med Prinsen vägde jag in mig på MVC på 51 kilo (jag är 165 centimeter). Jag var rätt tunn då. När jag vägde in mig med Gittan vägde jag 56. Nu kanske siffran är 59 eller nåt. Det är inte det att jag bryr mig om vågen egentligen, för jag väger mig aldrig. Men det skulle vara trevligt att vara lite fastare.
Så jag har en lista som måste betas av pronto även om kassan är lite skral. (Mina föräldradagar är nämligen slut och jag snor just nu av Sambon).
- Klippa mig (Kanske inte blir hos dyrfrisören i stan. Men det måste göras!)
- Några nya vårplagg (Kanske kan låna något kul också av min syrra som har som en hel klädaffär hemma?)
- Springa på bandet på gymet och gå promenader. (Det finns ingen ursäkt!)
- Inhandla något mjukgörande. Min hud klarar inte det här torra.
Och nej. Jag tar faktiskt inte långa raska barnvagnspromenader med Gittan så ofta. Tyvärr. För när hon ska sova lägger jag henne i vagnen ute och fixar annat inne själv. Typ dammsuga, vika trätt och förbereda middagen. (Och unna mig en kopp te vid datorn.) Och så har jag ett stillasittande projekt på G som jag kan berätta mer om en annan gång.
Trött är jag idag också. För Gittan vaknade 3.30 och höll låda (läs busade i vår säng) till klockan 5.30. Då somnade hon äntligen om men vaknade efter tre kvart och då var det bara att gå upp.
Jag känner mig så fel just nu och ful. Min garderob är ett skämt, mitt smink (det lilla jag verkligen anser mig behöva) är slut, mina läppar är återigen så där äckligt snustorra (så att det ser ur som att jag har rökt typ två paket cigg om dagen de senaste åren). Håret är långt och går inte att ha utsläppt, för då blir det tovigt som attan och jag känner mig plufsig.
Jag skulle aldrig börja med en diet. Aldrig. jag hade ätstörningar när jag var 17 år och jag tänker aldrig mer banta. Det har jag lovat mig själv. Jag är inte tjock, jag har förmodligen ett BMI som stämmer finfint skulle jag tro. Men jag känner mig så slapp i kroppen. Så otränad. Det är som att någon har tagit en tjock falukorvsring och lagt runt min mage och jag gillar inte det. När jag var i vecka 10 med Prinsen vägde jag in mig på MVC på 51 kilo (jag är 165 centimeter). Jag var rätt tunn då. När jag vägde in mig med Gittan vägde jag 56. Nu kanske siffran är 59 eller nåt. Det är inte det att jag bryr mig om vågen egentligen, för jag väger mig aldrig. Men det skulle vara trevligt att vara lite fastare.
Så jag har en lista som måste betas av pronto även om kassan är lite skral. (Mina föräldradagar är nämligen slut och jag snor just nu av Sambon).
- Klippa mig (Kanske inte blir hos dyrfrisören i stan. Men det måste göras!)
- Några nya vårplagg (Kanske kan låna något kul också av min syrra som har som en hel klädaffär hemma?)
- Springa på bandet på gymet och gå promenader. (Det finns ingen ursäkt!)
- Inhandla något mjukgörande. Min hud klarar inte det här torra.
Och nej. Jag tar faktiskt inte långa raska barnvagnspromenader med Gittan så ofta. Tyvärr. För när hon ska sova lägger jag henne i vagnen ute och fixar annat inne själv. Typ dammsuga, vika trätt och förbereda middagen. (Och unna mig en kopp te vid datorn.) Och så har jag ett stillasittande projekt på G som jag kan berätta mer om en annan gång.
Matkasse
Vi har för första gången testat en matkasse. Den är från Ica och man hämtar den själv i butiken. Förra veckan var det första veckan vi körde. Rätterna var goda och jag hade aldrig själv kommit på kombinationerna i maten. Båda barnen har ätit alla, hittills, fem rätter.
I går var det dags att hämta en ny kasse på Ica. Sambon kom hem med två påsar och packade upp. Frid och fröjd tills vi upptäckte att det saknades råvaror. Sju saker!
Ringde till Ica igår och de menade att vi får komma in idag. Lite svårt eftersom Ica (vår stora och de som har matkasse) ligger en bit bort och vår bil är på service.
Lite irriterande faktiskt. Jag menar, hur svårt kan det vara att läsa på en lista och packa i rätt prylar?
I går var det dags att hämta en ny kasse på Ica. Sambon kom hem med två påsar och packade upp. Frid och fröjd tills vi upptäckte att det saknades råvaror. Sju saker!
Ringde till Ica igår och de menade att vi får komma in idag. Lite svårt eftersom Ica (vår stora och de som har matkasse) ligger en bit bort och vår bil är på service.
Lite irriterande faktiskt. Jag menar, hur svårt kan det vara att läsa på en lista och packa i rätt prylar?
måndag 26 mars 2012
Läskig
"Usch... du är läskig!!! Nästan alla dina inlägg är som om du gått in i mitt huvud och skriver rakt av det du ser där inne..."
Så skrev någon till mig för ett par dagar. Och jag ler och tycker att det är bra att andra känner igen sig. Det kanske betyder att det är värt att blotta sig ibland.
Så skrev någon till mig för ett par dagar. Och jag ler och tycker att det är bra att andra känner igen sig. Det kanske betyder att det är värt att blotta sig ibland.
Dirty Dancing
Dirty Dancing var jättebra! Musik som förde mig tillbaka till tonårstiden, gjorde mig gråtig. Sång som var bra att lyssna på. Dansare som var kul att kolla på. Det är något speciellt med killar som kan dansa. (Och då menar jag inte vals eller bugg.)
söndag 25 mars 2012
Musikal
I dag ska jag och Sambon på musikal. Det är det första vi gör tillsammans utan barn på kanske ett och ett halvt år. Det ska bli mysigt. Moster ska vara med barnen.
torsdag 22 mars 2012
Bortglömd
Ibland (läs sällan) träffar jag några som jag pluggade med på universitetet. Igår fick jag ett melj att det var dags för en date. Trevligt tänkte jag först. Det hade hållits en frekvent dialog på Facebook mellan de inblandade, fick jag sedan höra. Som handlade om vart vi skulle ses, kanske på café på dagen eller på restaurang på kvällen. Man hade bollat med olika datum. Ingen verkade på planeringsstadiet ha någon tanke på mig som har gjort slut med FB.
Hade det varit nära vänner, hade jag undrat. Ska man vara exkluderad för att man inte har FB? Men nu när det är pluggkompisar lägger jag ner. Men jag blir ändå tjurskalle och tänker att "Skit samma då" och stannar hemma. Det är inget roligt att bli bortglömd.
Hade det varit nära vänner, hade jag undrat. Ska man vara exkluderad för att man inte har FB? Men nu när det är pluggkompisar lägger jag ner. Men jag blir ändå tjurskalle och tänker att "Skit samma då" och stannar hemma. Det är inget roligt att bli bortglömd.
onsdag 21 mars 2012
Gamla rävar
Det var en intervju i solen, då Gittan var med och sov i sin vagn. Förskolecheferna (en kvinna och en man) var trevliga och ställde vettiga frågor. "Förskolan har god ekonomi" sa de "och vi letar efter rätt person." De delade ut papper om lönekriterier och jag vet att lönen är baserad på prestation. Det kanske den alltid är inom förskolan?
De talade om att leda en grupp och stora arbetslag, om att alla kollegor kanske inte är med på tåget och jag fick kalla fötter. För jag har på min nuvarande arbetsplats jobbat i ett stort arbetslag. Det funkade så där och var spretigt. De gamla rävarna hade svårt att ta in och göra nytt. "Så här har vi alltid gjort" sa de. Jag orkar inte med stort arbetslag och gamla rävar mer. Jag gör inte det.
De talade om att leda en grupp och stora arbetslag, om att alla kollegor kanske inte är med på tåget och jag fick kalla fötter. För jag har på min nuvarande arbetsplats jobbat i ett stort arbetslag. Det funkade så där och var spretigt. De gamla rävarna hade svårt att ta in och göra nytt. "Så här har vi alltid gjort" sa de. Jag orkar inte med stort arbetslag och gamla rävar mer. Jag gör inte det.
Jobben
Antal sökta jobb: 5
Antal intervjuer: 2
I dag ska jag på den 3:e intervjun. Jag antar att jag borde känna mig taggad. Tyvärr tycker jag bara att det är halvtrist att sitta där och bli utfrågad. Kanske för att jag inte har hittat jobbet med stort J?
Antal intervjuer: 2
I dag ska jag på den 3:e intervjun. Jag antar att jag borde känna mig taggad. Tyvärr tycker jag bara att det är halvtrist att sitta där och bli utfrågad. Kanske för att jag inte har hittat jobbet med stort J?
tisdag 20 mars 2012
Olika inställningar
Jag talar med chefer inför intervjuer, försöker boka in en tid när vi ska ses. Säger att "Från klockan ett har jag mormor som kan vara med min dotter."
A säger: "Annars kan dottern följa med, inga problem. Jag är van vid barn."
B säger: "Ja det kanske är bra så vi kan prata i lugn och ro."
Så olika det kan vara.
A säger: "Annars kan dottern följa med, inga problem. Jag är van vid barn."
B säger: "Ja det kanske är bra så vi kan prata i lugn och ro."
Så olika det kan vara.
Alla farligheter
Jag är rädd för mycket. För sakers påverkan och inverkan. För radon och strålning, för mobiler och elledningar. För att flyga, för att bli instängd i ett trångt utrymme. För hemska sjukdomar och för döden.
Jag tror att det handlar om mitt kontrollbehov och att jag vill göra rätt. Jag mår dåligt av att jag inte har fattat att "alla andra" kokar sina barns välling på spisen, att de skippar mikro för att det inte är bra. Att de byter flaskorna ofta för att de kan innehålla farligheter. Jag tänker på alla gånger vi kört flaskorna i mikron, på de flaskor som Prinsen fick ärva av sin äldre kompis.
Andra släpper, skippar att älta och går vidare. Inte jag. Vissa dagar kommer jobbiga tankar och jag klandrar mig själv. Som idag. När jag undrar varför jag gav den där sprutan med svininfluensavaccin till Prinsen, trots att jag egentligen ville avstå. Svaret är att jag inte vågade avstå. Så jag gav den.
Det var då och nu är nu. Jag vet. Och jag måste lära mig att släppa, att lämna katastroftankarna bakom mig. Ge utrymme för det som just pågår. Att leva i nuet.
Det finns folk som är som mig, som är sjukskrivna. Som medicinerar mot oro. Jag vet det, för min vän G arbetar med dessa personer, läser deras journaler. Hon känner igen både mig och sig själv säger hon. Men jag behöver ingen medicinering. Bara redskap, verktyg för att inte snöa in.
Förresten undrar jag hur mycket exempelvis min mamma ältar. Tänker på att hon käkade vissa mediciner under gravidteten, när jag låg i magen. Mediciner som man inte alls ska ta under en graviditet. På att Ingemar rökte under min uppväxt och att jag nu har astma. Förmodligen tänker hon inte alls på det. Och det handlar inte om att min mamma är oansvarig utan att hon nog tänker att man inte kan ändra det som var. Och det är ju både sant och sunt.
Jag tror att det handlar om mitt kontrollbehov och att jag vill göra rätt. Jag mår dåligt av att jag inte har fattat att "alla andra" kokar sina barns välling på spisen, att de skippar mikro för att det inte är bra. Att de byter flaskorna ofta för att de kan innehålla farligheter. Jag tänker på alla gånger vi kört flaskorna i mikron, på de flaskor som Prinsen fick ärva av sin äldre kompis.
Andra släpper, skippar att älta och går vidare. Inte jag. Vissa dagar kommer jobbiga tankar och jag klandrar mig själv. Som idag. När jag undrar varför jag gav den där sprutan med svininfluensavaccin till Prinsen, trots att jag egentligen ville avstå. Svaret är att jag inte vågade avstå. Så jag gav den.
Det var då och nu är nu. Jag vet. Och jag måste lära mig att släppa, att lämna katastroftankarna bakom mig. Ge utrymme för det som just pågår. Att leva i nuet.
Det finns folk som är som mig, som är sjukskrivna. Som medicinerar mot oro. Jag vet det, för min vän G arbetar med dessa personer, läser deras journaler. Hon känner igen både mig och sig själv säger hon. Men jag behöver ingen medicinering. Bara redskap, verktyg för att inte snöa in.
Förresten undrar jag hur mycket exempelvis min mamma ältar. Tänker på att hon käkade vissa mediciner under gravidteten, när jag låg i magen. Mediciner som man inte alls ska ta under en graviditet. På att Ingemar rökte under min uppväxt och att jag nu har astma. Förmodligen tänker hon inte alls på det. Och det handlar inte om att min mamma är oansvarig utan att hon nog tänker att man inte kan ändra det som var. Och det är ju både sant och sunt.
måndag 19 mars 2012
Grannar
Vi har några grannar som verkar helt puckade.
Minns inte om jag skrev om dem tidigare. När den äldste sonen på då fyra år lämnades hemma hos oss. (För 1 1/2 år sedan.) Utan att hans föräldrar kände oss över huvudtaget, så gick föräldrarna hem. Sambon var då själv med killarna och det slutade med att han (Sambon) skrek åt pojken för att barnet inte lyssnade, puttade Prinsen, sket i tillrättavisningar och till sist tog sats och stångade Prinsen i magen.
"Men vad i helvete, HÖR du inte vad jag säger!!" vrålade Sambon i parken och gick hem med barnet. (Nej, han är ingen pedagog.)Prinsen och den killen har efter det bara lekt när vi har råkat vara samtidigt i parken.
Och det var det som hände för ett tag sedan, att vi var i parken samtidigt. Det gick bra med leken men pappan hade fullt sjå, för han har två barn till som är yngre än pojken. De har också en hund som då remmade runt lös från tomt till tomt. När hunden satte sig och bajsade i lekparken såg inte pappan det så jag sa till honom. "Du, hunden bajsade där borta!" sa jag men han struntade blankt i att ta upp hundbajset. Mycket märkligt och väldigt irriterande. (Jag hoppades hela tiden på att pappan skulle halka i skiten.)
En annan grej som de gör, eller som mamman i familjen gör, får mig att bli vansinnig. Barnen går på en förskola nära vårt hus. Jag ser denna familj var och varannan dag och flertalet gånger (två eller tre) har jag sett när mamman hämtar barnen i bil. Och låter ett av barnen sitta obältad fram och köra med mamman. Vad fan! Detta är inte livet på landet 1972. Det tar fem minuter för dem att åka bilen hem, men man bältar sina barn. Det är inte ok att ha dem fram i bilrutan. För man vet aldrig. Punkt.
Minns inte om jag skrev om dem tidigare. När den äldste sonen på då fyra år lämnades hemma hos oss. (För 1 1/2 år sedan.) Utan att hans föräldrar kände oss över huvudtaget, så gick föräldrarna hem. Sambon var då själv med killarna och det slutade med att han (Sambon) skrek åt pojken för att barnet inte lyssnade, puttade Prinsen, sket i tillrättavisningar och till sist tog sats och stångade Prinsen i magen.
"Men vad i helvete, HÖR du inte vad jag säger!!" vrålade Sambon i parken och gick hem med barnet. (Nej, han är ingen pedagog.)Prinsen och den killen har efter det bara lekt när vi har råkat vara samtidigt i parken.
Och det var det som hände för ett tag sedan, att vi var i parken samtidigt. Det gick bra med leken men pappan hade fullt sjå, för han har två barn till som är yngre än pojken. De har också en hund som då remmade runt lös från tomt till tomt. När hunden satte sig och bajsade i lekparken såg inte pappan det så jag sa till honom. "Du, hunden bajsade där borta!" sa jag men han struntade blankt i att ta upp hundbajset. Mycket märkligt och väldigt irriterande. (Jag hoppades hela tiden på att pappan skulle halka i skiten.)
En annan grej som de gör, eller som mamman i familjen gör, får mig att bli vansinnig. Barnen går på en förskola nära vårt hus. Jag ser denna familj var och varannan dag och flertalet gånger (två eller tre) har jag sett när mamman hämtar barnen i bil. Och låter ett av barnen sitta obältad fram och köra med mamman. Vad fan! Detta är inte livet på landet 1972. Det tar fem minuter för dem att åka bilen hem, men man bältar sina barn. Det är inte ok att ha dem fram i bilrutan. För man vet aldrig. Punkt.
lördag 17 mars 2012
Vikten
Här om dagen var jag hos en barnläkare med Gittan. Det var sköterskan på bvc som bokade tiden. För att Gittans viktkurva går lite upp och lite ner och sedan lite ner för att vända. Så håller det på. Och för att Gittan har utslag. Av olika typer på olika ställen.
Kurvan pekade uppåt igen och hon väger nu nästan 9,1 kilo, Lillskruttan. "Jag har inget att säga om vikten nu" sa läkaren. "Men ni ska få komma till min mottagning så kollar vi upp allergier med tanke på utslagen."
Jag hoppas verkligen att Gittan inte är allergisk. Tänk om hon inte tål hundar. Då kan hon inte gå hos dagmamman för hon har två stycken. Får ta det då. Hoppas som sagt att det inte är något och väntar på remissen som skulle komma i april.
Kurvan pekade uppåt igen och hon väger nu nästan 9,1 kilo, Lillskruttan. "Jag har inget att säga om vikten nu" sa läkaren. "Men ni ska få komma till min mottagning så kollar vi upp allergier med tanke på utslagen."
Jag hoppas verkligen att Gittan inte är allergisk. Tänk om hon inte tål hundar. Då kan hon inte gå hos dagmamman för hon har två stycken. Får ta det då. Hoppas som sagt att det inte är något och väntar på remissen som skulle komma i april.
fredag 16 mars 2012
Rutten
Jag spelar spel med Prinsen när han plötsligt utbrister: "Mamma, vad du är lik Robin Rutten när du gör så där!" Robin Rutten som är med i ett barnprogram som heter Lazy Town. Som alltid hittar på sattyg. Man tackar.
(Robin Rutten är han till vänster!)
(Robin Rutten är han till vänster!)
torsdag 15 mars 2012
Annorlunda familjer
Jag följer Familjen annorlunda, som går på tv 4, med Prinsen. Förr hade jag aldrig kunnat se ett sådant program. Med folk som har tio barn och bara vill och gör fler. (Vart hittar de tiden att GÖRA barnen undrar man ju.)
I förra programmet var det en av mammorna som nämnde att hon fick missfall i vecka nio. Efter åtta barn fick hon det för första gången. "Det kändes så snopet" sa hon och talade om att det var jobbigt för att hon aldrig varit med om det tidigare. Förr hade jag spytt över tv:n och skrikt "Men för fan, du har ju åtta ungar. Nöj dig!" Men missfall är jobbigt, troligtvis också om man har åtta barn.
Jag är så fruktansvärt glad över att barnlöshetssorgen inte finns där längre. Att jag är tillfreds, det var jag inte innan Gittan kom. Att jag kan titta på program som det om de annorlunda familjerna utan att gråta. Det är som att jag är flera kilo lättare.
I förra programmet var det en av mammorna som nämnde att hon fick missfall i vecka nio. Efter åtta barn fick hon det för första gången. "Det kändes så snopet" sa hon och talade om att det var jobbigt för att hon aldrig varit med om det tidigare. Förr hade jag spytt över tv:n och skrikt "Men för fan, du har ju åtta ungar. Nöj dig!" Men missfall är jobbigt, troligtvis också om man har åtta barn.
Jag är så fruktansvärt glad över att barnlöshetssorgen inte finns där längre. Att jag är tillfreds, det var jag inte innan Gittan kom. Att jag kan titta på program som det om de annorlunda familjerna utan att gråta. Det är som att jag är flera kilo lättare.
onsdag 14 mars 2012
Intervju nummer två
Chefen var trevlig och i typ samma ålder som mig. Vi pratade samma språk och det var lättsamt. Hon visade runt och det var små lokaler och stora barngrupper. De verkade ha tydlig struktur och klara mål med verksmheten. Hon sa att hon var intresserad och att andra också hade hört av sig, fler än hon hade kunnat tro. Jag sa att det kändes bra men hon förstod att jag inte sitter i sjön. Vi bestämde att vi ska höras om några dagar.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag vill.
tisdag 13 mars 2012
Larmrapporter
Larmrapporter är aldrig kul när man har katastroftankar som jag. Nu ska man inte äta så mycket mjöl eller kött och nappflaskor kan vara skadliga. Jag orkar inte höra om det farliga!
måndag 12 mars 2012
Skola
Jag vet två par som tänker låta sina barn börja tidigare i skolan. Känner de inte de närmare så jag vet inte deras huvudargument. Men jag tycker i alla fall att det är galet. Att göra så är att sätta ribban högre (läs kraven) på en gång, att barnen förmodligen kommer att känna att de ligger efter (på ett eller annat sätt) och att det rör till det praktiskt (när de exempelvis inte får spela handboll med sina klasskamrater eftersom de inte tillhör samma årskull.) Jag fattar inte alls hur man tänker som förälder när man gör så.
söndag 11 mars 2012
Söndag
Söndag och jag är svintrött. Var på middag hos en kollega igår. Det var mycket trevligt. Vi snackade halva natten och åt god mat. Fastän jag inte drack en droppe (för jag hade bilen med mig) känner jag mig bakis idag. Jag är inte van att vara vaken till tre.
fredag 9 mars 2012
Vab
I dag kom ett mejl från rektorn som skulle ha ringt i onsdags. Hon gav förslag på tider vi kan ses och ursäktade sig. Hon hade varit hemma i flera dagar och vabbat.
Jobben
För två och en halv vecka sedan var jag på intervju. Förskolechefen som höll i intervjun lovade att höra av sig till mig efter en vecka. Jag har inte hört ett ljud sedan dess.
I tisdags hade jag missat ett samtal på mobilen och ringde upp. Det var gällande ett annat arbete jag sökt. Rektorn satt i bilen och sa att hon skulle höra av sig dagen efter för att boka in en tid för intervju. I onsdags såg jag till att mobilen var på hela dagen. Men ingen ringde. Heller inte i går.
Jag får inte panik, för jag sitter inte i sjön. Det hela gör mig mest irriterad och förvånad faktiskt.
I tisdags hade jag missat ett samtal på mobilen och ringde upp. Det var gällande ett annat arbete jag sökt. Rektorn satt i bilen och sa att hon skulle höra av sig dagen efter för att boka in en tid för intervju. I onsdags såg jag till att mobilen var på hela dagen. Men ingen ringde. Heller inte i går.
Jag får inte panik, för jag sitter inte i sjön. Det hela gör mig mest irriterad och förvånad faktiskt.
onsdag 7 mars 2012
Humör
Mitt humör de senaste dagarna har inte varit strålande direkt. Har inte varit direkt låg, men lättirriterad. Sagt fel saker till Prinsen, vilket har resulterat i dåligt samvete hos mig. Jag har varit mer nervig än vanligt, blivit arg för saker som egentligen inte är hela världen. Mina nerver har legat utanpå kroppen. Så för ett par dagar sedan dör den upp. Mensen. Det finns något skönt med att inte räkna dagar, att ha blykoll. Men också något dåligt. Hade jag haft i bakhuvudet att jag skulle ha mans hade jag nog tänkt "Ok, jag backar och andas. Det är mens på ingång." Men icke. Inte den blekaste.
Vi har inhandlat en ny soffa. Det är inte så att jag saknar vår Ektorp, som för övrigt inte har kommit längre än till altanen. Men den nya soffan inbjuder till lek. Gittan är snabb som en iller upp och både hon och Prinsen verkar tro att soffan är en hoppborg alternativt en löpbana. Detta gör mig väldigt tjatig och jag har andan i halsen typ jämt, "Gittan du måste sitta. Prinsen, spring inte i soffan!" För miljonte gången liksom I går när jag skulle ställa in köttfärslimpan i ugnen bad jag Prinsen passa Gittan. Donk, hörde jag och rusade in i vardagsrummet. Ingen Gittan syntes till. För hon hade ramlat bakom soffan och väggen, ett utrymme på 50 gånger 15 centimeter och en meter djupt. Man vill inte att ens lilla ska ramla där med huvudet före i golvet, med fönsterbrädan precis intill. Innan jag fick upp henne sa jag till Prinsen att "Skulle inte du passa henne?"
Det gick bra. Gittan stod på fötterna bakom soffan och var glad och jag bad min son om ursäkt. Jag fattar väl att han inte kan passa henne, när hon är så snabb och aktiv. Det var en dum kommentar som slank ur när jag blev så rädd och han godtog den och sedan spelade vi yatzy.
Min tavla börjar bli klar förresten. (Ja det ser ut som en 12-åring har gjort den. Precis som jag trodde från början.)
Vi har inhandlat en ny soffa. Det är inte så att jag saknar vår Ektorp, som för övrigt inte har kommit längre än till altanen. Men den nya soffan inbjuder till lek. Gittan är snabb som en iller upp och både hon och Prinsen verkar tro att soffan är en hoppborg alternativt en löpbana. Detta gör mig väldigt tjatig och jag har andan i halsen typ jämt, "Gittan du måste sitta. Prinsen, spring inte i soffan!" För miljonte gången liksom I går när jag skulle ställa in köttfärslimpan i ugnen bad jag Prinsen passa Gittan. Donk, hörde jag och rusade in i vardagsrummet. Ingen Gittan syntes till. För hon hade ramlat bakom soffan och väggen, ett utrymme på 50 gånger 15 centimeter och en meter djupt. Man vill inte att ens lilla ska ramla där med huvudet före i golvet, med fönsterbrädan precis intill. Innan jag fick upp henne sa jag till Prinsen att "Skulle inte du passa henne?"
Det gick bra. Gittan stod på fötterna bakom soffan och var glad och jag bad min son om ursäkt. Jag fattar väl att han inte kan passa henne, när hon är så snabb och aktiv. Det var en dum kommentar som slank ur när jag blev så rädd och han godtog den och sedan spelade vi yatzy.
Min tavla börjar bli klar förresten. (Ja det ser ut som en 12-åring har gjort den. Precis som jag trodde från början.)
tisdag 6 mars 2012
På gång
I dag ringde de från ett jobb jag har sökt. Hon lät svintrevlig. Snart har jag intervju nummer två på gång.
Magsjuka
Förrutom att träna på att Sambon ska lägga Gittan tränar jag varje lördag och målar på min tavla. Ibland går jag till öppna förskolan men annars inte mycket mer. Har lite projekt hemma som jag pysslar med när tid finnes.
Våren är på G och jag har inte samma panik över vårt område längre. Att vara föräldraledig med Gittan ÄR inte samma som med Prinsen. Vi bor inte längre i stan, jag har inte så många som jag känner som också är hemma. Med Prinsen hängde jag på café var och varannan dag tillsammans med nya vänner som också fått sitt första barn. Nu är det hämta och lämna. Eller så här. Prinsen har ju haft en svacka och har inte velat vara hos dagmamman. Nu har det härjat magsjuka i flera veckors tid fram och tillbaka. I går ringde dagmamman och sa att lille W:s mamma hade kräkts. Och att dagmamman hade gosat med W, att hon kanske smittad. Så bäst att hålla Prinsen hemma, jag som kan kom vi fram till. Som så många gånger förr. Idag när han är hemma funderar jag på vad som är värst. Magsjuka eller en prins som är uttråkad och som tjatar om yatzy femtioelva gånger varje dag. Gittan har dessutom feber så vi förblir hemma. Men då jag hatar magsjuka (speciellt efter helvetesmagsjukan för ett par år sedan) blev valet där efter.
Bort med alla magsjukor och fram med våren. Pronto!
Våren är på G och jag har inte samma panik över vårt område längre. Att vara föräldraledig med Gittan ÄR inte samma som med Prinsen. Vi bor inte längre i stan, jag har inte så många som jag känner som också är hemma. Med Prinsen hängde jag på café var och varannan dag tillsammans med nya vänner som också fått sitt första barn. Nu är det hämta och lämna. Eller så här. Prinsen har ju haft en svacka och har inte velat vara hos dagmamman. Nu har det härjat magsjuka i flera veckors tid fram och tillbaka. I går ringde dagmamman och sa att lille W:s mamma hade kräkts. Och att dagmamman hade gosat med W, att hon kanske smittad. Så bäst att hålla Prinsen hemma, jag som kan kom vi fram till. Som så många gånger förr. Idag när han är hemma funderar jag på vad som är värst. Magsjuka eller en prins som är uttråkad och som tjatar om yatzy femtioelva gånger varje dag. Gittan har dessutom feber så vi förblir hemma. Men då jag hatar magsjuka (speciellt efter helvetesmagsjukan för ett par år sedan) blev valet där efter.
Bort med alla magsjukor och fram med våren. Pronto!
måndag 5 mars 2012
Öron
Prinsen fick rör i sina öron innan han var två år. Han hade då haft åtta öroninflammationer på raken. Remissen där de utförde operationen gjordes av en läkare på Söder. Vi fick veta att rören skulle ramla ut själv.
För tre veckor sedan började det rinna i Prinsens ena öra. Vi åkte till närakuten och fick veta att det var öroninflammation Första sedan rören sattes in. Att det rann visade att rören funkade, att det dränerade. När penicillinkuren var slut rotade jag fram numret till läkaren på Söder. Jag tänkte att det kanske skulle vara bra att kolla upp, nu när han hade haft inflammation och så. Tiden vi fick var idag.
I öronläkarens pyttelilla väntrum fanns en del leksakar och Prinsen och Gittan röjde runt. Plötsligt kom det in en man och ett barn och jag tittade till. Vi tittade på varandra, mannen och jag. Länge och han såg ut att vilja försöka placera mig. "Vi jobbade på X (känd krog i Sthlm) för hundra år sedan." sa jag. "Jag skulle säga Anna-Bell" sa han och jag nickade.
M är lång och smal, kanske tio år äldre än mig. En man med intensiv blick och en närvaro som känns lite skrämmande. Som att man av någon anledning blir lite nervös av honom.
Jag var 20 år när jag började på krogen X. Jag var en rätt vän och lite blyg tjej som sedan var tvungen att bli rakryggad med skinn på näsan för att överleva restaurangbranchen. M var psykande, tittade granskande på desserter jag gjort, på bröd jag bakat. Noggrant och sedan blickade på mig med allvarlig min. Jag visste inte var jag hade honom, vad han tänkte. Hans sätt var lite obehagligt. I dag hade jag frågat, "Varför tittar du så där? Vad vill du?" Men jag vågade inte då, gröngöling som jag var. Vissa gånger är det skönt att vara äldre.
M hade en chefsposition och jag märkte att han trodde på mig. Han såg till att jag fick komma till andra bra ställen i stan, för inspiration. Han lärde mig saker, bland annat att göra helt perfekta omeletter. Jag skulle vara ansvarig för restaurangens frukost och det var tvunget att jag skulle göra det bra. Jag minns att vi stod i det enorma köket med grädde och ägg och en hel radda med varma pannor. Jag blev en fena där och då på att göra omeletter.
"Blev du kvar i branchen?" undrade han i väntrummet och jag berättade inte att jag jobbade på i rätt många år på hyfsade ställen, utan skakade bara på huvudet. Sa att jag nu arbetar med barn. Sedan blev det Prinsens tur att komma in till öronläkaren.
Öronläkaren är en kvinna, kanske på drygt 50 år. Hon är väldigt trevlig och pedagogisk. Det första hon sa när vi kom in i hennes arbetsrum var hej, den andra att kommentera mina barns ögonfärg. På ett trevligt sätt. "Det var väldigt länge sedan" sa hon sedan. "Ni har inte varit på något återbesök?" "Skulle vi det?" undrade jag. Ja det skulle vi tydligen. Så klart kände jag mig lite stressad när jag förstod att man ska gå med jämna mellanrum och kolla rören. Men ingen sa det. Inte hon och inte de som utförde operationen. "De ramlar ut av sig själva, rören" det var det vi fick höra. Jag är ju lite förvirrad, men Sambon var med på båda instanserna och han är inte det minsta disträ. Nej det var ingen fara att vi missat kontrollerna i fyra års (!) tid, sa läkaren. Allt såg bra ut, rören finns kvar men bör ramla bort snart. I juni ska Prinsen till öronläkaren igen. Innan besöket ska han ta örondroppar för att de förhoppningsvis ska lossna och hon kan plocka ut dem.
När Prinsen skulle sitta i den speciella stolen vid de speciella instrumenten ville han sitta i mitt knä. Och Gittan ville sitta i hans. Läkaren utbrast. "Men så söta ni är när ni sitter alla tre i stolen, jag måste ta en bild!" Så tog hon fram sin I-phone och fotade. "Jag brukar inte hålla på så här, men ni såg så söta ut när ni satt allihop. Vad har du för nummer så ska jag skicka den direkt!" Sagt och gjort.
Jag tackade för bilden och för besöket och vi gick till väntrummet för att klä på oss ytterkläderna. M gick in med sitt barn efter oss och jag hann inte säga hej då. Efteråt tänkte jag att det är värst vad man är tråkig. Att man för ett trevligt och kort samtal. "Vad jobbar du nu då? Och bor?" Ja ni vet. Det hade varit coolare att säga "Minns du när du lärde mig att göra omeletter? Min Sambo älskar när jag gör dem. Tänk, jag är fortfarande grym på omeletter. Tack!" Men inte. Jag måste bli lite spontanare. Kan man gå en kurs i det?
För tre veckor sedan började det rinna i Prinsens ena öra. Vi åkte till närakuten och fick veta att det var öroninflammation Första sedan rören sattes in. Att det rann visade att rören funkade, att det dränerade. När penicillinkuren var slut rotade jag fram numret till läkaren på Söder. Jag tänkte att det kanske skulle vara bra att kolla upp, nu när han hade haft inflammation och så. Tiden vi fick var idag.
I öronläkarens pyttelilla väntrum fanns en del leksakar och Prinsen och Gittan röjde runt. Plötsligt kom det in en man och ett barn och jag tittade till. Vi tittade på varandra, mannen och jag. Länge och han såg ut att vilja försöka placera mig. "Vi jobbade på X (känd krog i Sthlm) för hundra år sedan." sa jag. "Jag skulle säga Anna-Bell" sa han och jag nickade.
M är lång och smal, kanske tio år äldre än mig. En man med intensiv blick och en närvaro som känns lite skrämmande. Som att man av någon anledning blir lite nervös av honom.
Jag var 20 år när jag började på krogen X. Jag var en rätt vän och lite blyg tjej som sedan var tvungen att bli rakryggad med skinn på näsan för att överleva restaurangbranchen. M var psykande, tittade granskande på desserter jag gjort, på bröd jag bakat. Noggrant och sedan blickade på mig med allvarlig min. Jag visste inte var jag hade honom, vad han tänkte. Hans sätt var lite obehagligt. I dag hade jag frågat, "Varför tittar du så där? Vad vill du?" Men jag vågade inte då, gröngöling som jag var. Vissa gånger är det skönt att vara äldre.
M hade en chefsposition och jag märkte att han trodde på mig. Han såg till att jag fick komma till andra bra ställen i stan, för inspiration. Han lärde mig saker, bland annat att göra helt perfekta omeletter. Jag skulle vara ansvarig för restaurangens frukost och det var tvunget att jag skulle göra det bra. Jag minns att vi stod i det enorma köket med grädde och ägg och en hel radda med varma pannor. Jag blev en fena där och då på att göra omeletter.
"Blev du kvar i branchen?" undrade han i väntrummet och jag berättade inte att jag jobbade på i rätt många år på hyfsade ställen, utan skakade bara på huvudet. Sa att jag nu arbetar med barn. Sedan blev det Prinsens tur att komma in till öronläkaren.
Öronläkaren är en kvinna, kanske på drygt 50 år. Hon är väldigt trevlig och pedagogisk. Det första hon sa när vi kom in i hennes arbetsrum var hej, den andra att kommentera mina barns ögonfärg. På ett trevligt sätt. "Det var väldigt länge sedan" sa hon sedan. "Ni har inte varit på något återbesök?" "Skulle vi det?" undrade jag. Ja det skulle vi tydligen. Så klart kände jag mig lite stressad när jag förstod att man ska gå med jämna mellanrum och kolla rören. Men ingen sa det. Inte hon och inte de som utförde operationen. "De ramlar ut av sig själva, rören" det var det vi fick höra. Jag är ju lite förvirrad, men Sambon var med på båda instanserna och han är inte det minsta disträ. Nej det var ingen fara att vi missat kontrollerna i fyra års (!) tid, sa läkaren. Allt såg bra ut, rören finns kvar men bör ramla bort snart. I juni ska Prinsen till öronläkaren igen. Innan besöket ska han ta örondroppar för att de förhoppningsvis ska lossna och hon kan plocka ut dem.
När Prinsen skulle sitta i den speciella stolen vid de speciella instrumenten ville han sitta i mitt knä. Och Gittan ville sitta i hans. Läkaren utbrast. "Men så söta ni är när ni sitter alla tre i stolen, jag måste ta en bild!" Så tog hon fram sin I-phone och fotade. "Jag brukar inte hålla på så här, men ni såg så söta ut när ni satt allihop. Vad har du för nummer så ska jag skicka den direkt!" Sagt och gjort.
Jag tackade för bilden och för besöket och vi gick till väntrummet för att klä på oss ytterkläderna. M gick in med sitt barn efter oss och jag hann inte säga hej då. Efteråt tänkte jag att det är värst vad man är tråkig. Att man för ett trevligt och kort samtal. "Vad jobbar du nu då? Och bor?" Ja ni vet. Det hade varit coolare att säga "Minns du när du lärde mig att göra omeletter? Min Sambo älskar när jag gör dem. Tänk, jag är fortfarande grym på omeletter. Tack!" Men inte. Jag måste bli lite spontanare. Kan man gå en kurs i det?
lördag 3 mars 2012
Träningsdag tre
En mycket hektisk dag.
På förmiddagen:
Jag tränade, städade huset och lagade lunch.
Sambon:
Promenerade med Gittan i vagn, fixade stoppet i avloppet i köket, lagade en grej till båten.
Prinsen:
Lekte och cyklade.
Gittan:
Lekte, sov ute i vagnen.
Sedan åt vi lunch och åkte i väg till mamma och Ingemar för att hjälpa dem med en grej. (De hade köpt en ny tvättmaskin och vi har släp.) Mamma och Ingemar bjöd på middag och vi var sammanlagt hos dem i två och en halv timme för sedan var jag tvungen att dra. Jag hade ju bestämt med en kompis att vi skulle äta ute. Jag släppte av Sambon och barnen 18.30 och tog sedan bilen in till stan.
Maten på restaurangen var god och det var mysigt att prata med vännen G. Vi surrade om allt möjligt och hann beta av en massa ämnen.
Klockan 20.50 skickade jag ett sms till Sambon: "Hur går de för er? Puss"
Tjugo minuter senare kom svaret: "Åt helvete!!!!! Ska testa att lägga igen..."
Jag skrev då att vi hade beställt in notan och att jag skulle vara hemma inom 30 minuter.
"Skit samma, kvällen är redan slut" fick jag till svar. Fattade ingenting. Var han grinig för att hans kväll var över? Eller vad? Att vara hemifrån i tre timmar som jag var är knappast länge.
När jag kom hem hörde jag Gittan redan i hallen. Hon kom gråtandes ut från sovrummet och Prinsen mötte mig också. "Hej mamma" sa han och såg glad ut. Sambon låg i sängen. "Hon har låtit så här sedan du gick" sa han. Jag tog Gittan i famnen, lugnade ner henne. Räknade ut att hon hade varit vaken i nio timmar. "Du är övertrött gumman" sa jag. "Nu ska du sova." Efter en stund föll hon i sömn i min famn till ett nynnade av vargsången. Jag vet inte vem som somnade först. Hon, Prinsen eller Sambon.
Planen gick så där kan man säga.
På förmiddagen:
Jag tränade, städade huset och lagade lunch.
Sambon:
Promenerade med Gittan i vagn, fixade stoppet i avloppet i köket, lagade en grej till båten.
Prinsen:
Lekte och cyklade.
Gittan:
Lekte, sov ute i vagnen.
Sedan åt vi lunch och åkte i väg till mamma och Ingemar för att hjälpa dem med en grej. (De hade köpt en ny tvättmaskin och vi har släp.) Mamma och Ingemar bjöd på middag och vi var sammanlagt hos dem i två och en halv timme för sedan var jag tvungen att dra. Jag hade ju bestämt med en kompis att vi skulle äta ute. Jag släppte av Sambon och barnen 18.30 och tog sedan bilen in till stan.
Maten på restaurangen var god och det var mysigt att prata med vännen G. Vi surrade om allt möjligt och hann beta av en massa ämnen.
Klockan 20.50 skickade jag ett sms till Sambon: "Hur går de för er? Puss"
Tjugo minuter senare kom svaret: "Åt helvete!!!!! Ska testa att lägga igen..."
Jag skrev då att vi hade beställt in notan och att jag skulle vara hemma inom 30 minuter.
"Skit samma, kvällen är redan slut" fick jag till svar. Fattade ingenting. Var han grinig för att hans kväll var över? Eller vad? Att vara hemifrån i tre timmar som jag var är knappast länge.
När jag kom hem hörde jag Gittan redan i hallen. Hon kom gråtandes ut från sovrummet och Prinsen mötte mig också. "Hej mamma" sa han och såg glad ut. Sambon låg i sängen. "Hon har låtit så här sedan du gick" sa han. Jag tog Gittan i famnen, lugnade ner henne. Räknade ut att hon hade varit vaken i nio timmar. "Du är övertrött gumman" sa jag. "Nu ska du sova." Efter en stund föll hon i sömn i min famn till ett nynnade av vargsången. Jag vet inte vem som somnade först. Hon, Prinsen eller Sambon.
Planen gick så där kan man säga.
fredag 2 mars 2012
Träningsdag två
Kaoseftermiddag jag helst vill glömma.
Eftermiddagarna är aningen hektiska här. Jag startar upp med middagen vid 16.00 för att maten ska stå på bordet en timme senare. Ja, det tar inte alltid en timme i ren matlagning utan det är med marginaler för annat. Gittan vill upp på armen, jag tar fram ett gäng vispar som hon leker med. Hon tröttnar och jag försöker locka med något annat för att jag ska kunna fixa klart maten. Prinsen har typ tre lägen så här dags. Busar runt, softar i soffan eller är svintrött och håller på att somna vid tv:n. Vissa gånger får jag hålla koll så att han är vaken. Somnar han går han inte att väcka. Då missar han middagen och vaknar ibland vid 23-snåret och vill äta.
I går satt barnen bänkade vid bordet vid 17.00. Sambon som brukar komma hem då hade ringt en halvtimme innan och sagt att han var sen. Något hade strulat på jobbet så han skulle dyka upp först vid 19-snåret. Alltså var jag tvungen att lägga ner mina träningsplaner med pappas fru, för jag skulle aldrig hinna. Tänkte att jag kunde ta ett senare pass själv. Vid Gittans läggningstid. Innan vi åt skulle jag bara ta ner en tillbringare att ha vatten i. Dessa har vi längst upp i skåpet bredvid vinglasen. Jag är lite för kort för att nå dit upp och vips kom ett glas flygande i luften och smällde ner i diskbänken.
Pang!
Jag skrek en harang. "Fan, jävla, skit!" och Prinsen undrade vad som stod på. Gittan skrek för hon var hungrig. Det var glas på väldigt många ställen. Jag blev genast irriterad. Det var väl fan vilket jobb jag fick! Jag som bara skulle ta ner en kanna. Jag slevade upp lite mat till barnen och lät Prinsen byta plats till den bredvid Gittan för att mata henne. Själv tog jag fram dammsugaren. Det rasslade som bara den och jag undrade hur mycket glas det kunde bli av ett vinglas. På golvet. På diskbänken. På två mattor. Prinsen började skrika. "Jag gillar inte den här maten! Det vet du! Det smakar bajs!" Mitt tålamod fanns inte just då. "Sluta Prinsen!" skrek jag. "Så säger man inte om mat. Mammas makaronipudding är god!" "Jag vill ha annan mat!" gastade han. "Nu lägger du av" gastade jag tillbaka. "Lämna bordet om det inte passar, för jag har inget annat att servera!" Prinsen gick och satte sig gråtandes i soffan, Gittan mumsade på och jag fortsatte att torka glas.
När Gittan hade ätit klart fick jag panik. Tänk om det hade funnits glassplitter i makaronipuddingen! Jag hade inte sett något glas alls just vid spisen men tänkte inte på det alls när jag slevade upp mat till henne. Klantigt! Och så jag med mina katastroftankar! Jag tänkte att Gittan kanske hade ätit upp glas och att det skulle skära inifrån. Jag synade bänken och ringde till sjukvårdsrådgivningen. Jag kunde vara lugn sa hon. Om man sväljer en yttepytte glasbit kapslas det in och kommer ut med bajset. I ärlighetens namn tror jag inte att det kom något glas vid maten, men nojig som jag är förbannar jag mig själv. Att jag inte gav henne något annat. Att jag inte tänkte till. Men jag kunde inte i kaoset.
Sambon kom hem när jag hade dammsugit färdigt. Han tog över och började moppa golven. Själv gick jag in på toaletten och stängde in mig. Jag satte mig på toalocket och grinade. För det där med glaset och våndan över att Gittan skulle ha fått i sig något. För att jag skrek åt Prinsen, något jag inte brukar göra. För att jag var både trött och hungrig. Jag funkar liksom inte när jag inte har ätit ordentligt och lunchen bestod endast av mackor den dagen. Jag är lite som Skalman som har en mat- och sovklocka. Så det brast och jag passade på att gråta ut ordentligt.
Nej det blev inte att jag drog iväg hemifrån. Jag hade ingen som helst lust. Sambon försökte lägga Gittan men kom ut från sovrummet efter 45 minuter. Hon skrek knappt alls med honom utan blev pigg som hon kan bli och efter en lekstund uppe nattade jag.
I kväll var jag också hemma och tog läggningen så vi har inte hållit oss till schemat. Men i morgon blir det restaurang med en kompis igen. Det ska bli trevligt!
Både Sambon och jag käkade puddingen förresten och det enda som krasade var majsen.
Eftermiddagarna är aningen hektiska här. Jag startar upp med middagen vid 16.00 för att maten ska stå på bordet en timme senare. Ja, det tar inte alltid en timme i ren matlagning utan det är med marginaler för annat. Gittan vill upp på armen, jag tar fram ett gäng vispar som hon leker med. Hon tröttnar och jag försöker locka med något annat för att jag ska kunna fixa klart maten. Prinsen har typ tre lägen så här dags. Busar runt, softar i soffan eller är svintrött och håller på att somna vid tv:n. Vissa gånger får jag hålla koll så att han är vaken. Somnar han går han inte att väcka. Då missar han middagen och vaknar ibland vid 23-snåret och vill äta.
I går satt barnen bänkade vid bordet vid 17.00. Sambon som brukar komma hem då hade ringt en halvtimme innan och sagt att han var sen. Något hade strulat på jobbet så han skulle dyka upp först vid 19-snåret. Alltså var jag tvungen att lägga ner mina träningsplaner med pappas fru, för jag skulle aldrig hinna. Tänkte att jag kunde ta ett senare pass själv. Vid Gittans läggningstid. Innan vi åt skulle jag bara ta ner en tillbringare att ha vatten i. Dessa har vi längst upp i skåpet bredvid vinglasen. Jag är lite för kort för att nå dit upp och vips kom ett glas flygande i luften och smällde ner i diskbänken.
Pang!
Jag skrek en harang. "Fan, jävla, skit!" och Prinsen undrade vad som stod på. Gittan skrek för hon var hungrig. Det var glas på väldigt många ställen. Jag blev genast irriterad. Det var väl fan vilket jobb jag fick! Jag som bara skulle ta ner en kanna. Jag slevade upp lite mat till barnen och lät Prinsen byta plats till den bredvid Gittan för att mata henne. Själv tog jag fram dammsugaren. Det rasslade som bara den och jag undrade hur mycket glas det kunde bli av ett vinglas. På golvet. På diskbänken. På två mattor. Prinsen började skrika. "Jag gillar inte den här maten! Det vet du! Det smakar bajs!" Mitt tålamod fanns inte just då. "Sluta Prinsen!" skrek jag. "Så säger man inte om mat. Mammas makaronipudding är god!" "Jag vill ha annan mat!" gastade han. "Nu lägger du av" gastade jag tillbaka. "Lämna bordet om det inte passar, för jag har inget annat att servera!" Prinsen gick och satte sig gråtandes i soffan, Gittan mumsade på och jag fortsatte att torka glas.
När Gittan hade ätit klart fick jag panik. Tänk om det hade funnits glassplitter i makaronipuddingen! Jag hade inte sett något glas alls just vid spisen men tänkte inte på det alls när jag slevade upp mat till henne. Klantigt! Och så jag med mina katastroftankar! Jag tänkte att Gittan kanske hade ätit upp glas och att det skulle skära inifrån. Jag synade bänken och ringde till sjukvårdsrådgivningen. Jag kunde vara lugn sa hon. Om man sväljer en yttepytte glasbit kapslas det in och kommer ut med bajset. I ärlighetens namn tror jag inte att det kom något glas vid maten, men nojig som jag är förbannar jag mig själv. Att jag inte gav henne något annat. Att jag inte tänkte till. Men jag kunde inte i kaoset.
Sambon kom hem när jag hade dammsugit färdigt. Han tog över och började moppa golven. Själv gick jag in på toaletten och stängde in mig. Jag satte mig på toalocket och grinade. För det där med glaset och våndan över att Gittan skulle ha fått i sig något. För att jag skrek åt Prinsen, något jag inte brukar göra. För att jag var både trött och hungrig. Jag funkar liksom inte när jag inte har ätit ordentligt och lunchen bestod endast av mackor den dagen. Jag är lite som Skalman som har en mat- och sovklocka. Så det brast och jag passade på att gråta ut ordentligt.
Nej det blev inte att jag drog iväg hemifrån. Jag hade ingen som helst lust. Sambon försökte lägga Gittan men kom ut från sovrummet efter 45 minuter. Hon skrek knappt alls med honom utan blev pigg som hon kan bli och efter en lekstund uppe nattade jag.
I kväll var jag också hemma och tog läggningen så vi har inte hållit oss till schemat. Men i morgon blir det restaurang med en kompis igen. Det ska bli trevligt!
Både Sambon och jag käkade puddingen förresten och det enda som krasade var majsen.
torsdag 1 mars 2012
Träningsdag ett
Tack fina Hellomotti och Nylsa för hejarrop. Tack också till Nilla som önskade mig en trevlig kväll. (Är du ny läsare så säger jag välkommen också!)
Jag lämnade skutan klockan 18.00. Gittan satt då på pappans arm och vinkade glatt. Jag mötte upp en kompis som under åren har börjat betyda mer och mer för mig. Det hela började med att jag och hon, L, hamnade i samma föräldragrupp. Det var när Prinsen var fyra månader. Ni kan ju fatta hur det kan bli med såna där grupper. Man totas ihop med en massa olika människor. Det är ju inte säkert att man har något gemensamt bara för att man fick barn samtidigt.
L och jag har mycket gemensamt. Vi arbetar inom samma område, är samma typ av människor med liknande intressen. Många gånger har jag tänkt att jag ska berätta för henne att vi gjorde IVF för att få barn. Men det har aldrig blivit så för Prinsen och hennes dotter är med varje gång vi ses. I går var vi själva.
Det var härligt att äta ute. Jag fick äta i min egen takt och ingen skrek eller kastade mat. När vi kom in på det där snacket om barn (L har själv ett barn och vi har aldrig pratat om det där med syskon) så sa jag det. Det blev ett samtalsämne skulle man kunna säga och L visade sig vara mycket intressrad av ämnet. Däremot har hon inte problemet själv (vad hon vet) utan känner bara att hon inte vet om hon vill ha ännu ett barn.
När klockan var 21.00 och jag inte hade fått någon rapport kunde jag inte hålla mig utan skickade ett sms. Jodå, Prinsen och Gittan sov.
Allt hade gått fint. Sambon hade badat båda barnen och Gittan hade sedan somnat utan att gråta på samma sätt som jag nattar henne. I natt sov hon hela natten i sin säng, något som bara har hänt en enda gång tidigare.
I kväll ska jag hålla mig borta och det står träning på schemat. Ska låta Sambon ta fyra kvällar för att sedan börja dela det med honom. Det blir finemang.
Jag lämnade skutan klockan 18.00. Gittan satt då på pappans arm och vinkade glatt. Jag mötte upp en kompis som under åren har börjat betyda mer och mer för mig. Det hela började med att jag och hon, L, hamnade i samma föräldragrupp. Det var när Prinsen var fyra månader. Ni kan ju fatta hur det kan bli med såna där grupper. Man totas ihop med en massa olika människor. Det är ju inte säkert att man har något gemensamt bara för att man fick barn samtidigt.
L och jag har mycket gemensamt. Vi arbetar inom samma område, är samma typ av människor med liknande intressen. Många gånger har jag tänkt att jag ska berätta för henne att vi gjorde IVF för att få barn. Men det har aldrig blivit så för Prinsen och hennes dotter är med varje gång vi ses. I går var vi själva.
Det var härligt att äta ute. Jag fick äta i min egen takt och ingen skrek eller kastade mat. När vi kom in på det där snacket om barn (L har själv ett barn och vi har aldrig pratat om det där med syskon) så sa jag det. Det blev ett samtalsämne skulle man kunna säga och L visade sig vara mycket intressrad av ämnet. Däremot har hon inte problemet själv (vad hon vet) utan känner bara att hon inte vet om hon vill ha ännu ett barn.
När klockan var 21.00 och jag inte hade fått någon rapport kunde jag inte hålla mig utan skickade ett sms. Jodå, Prinsen och Gittan sov.
Allt hade gått fint. Sambon hade badat båda barnen och Gittan hade sedan somnat utan att gråta på samma sätt som jag nattar henne. I natt sov hon hela natten i sin säng, något som bara har hänt en enda gång tidigare.
I kväll ska jag hålla mig borta och det står träning på schemat. Ska låta Sambon ta fyra kvällar för att sedan börja dela det med honom. Det blir finemang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
