Träningsdag två

Kaoseftermiddag jag helst vill glömma.

Eftermiddagarna är aningen hektiska här. Jag startar upp med middagen vid 16.00 för att maten ska stå på bordet en timme senare. Ja, det tar inte alltid en timme i ren matlagning utan det är med marginaler för annat. Gittan vill upp på armen, jag tar fram ett gäng vispar som hon leker med. Hon tröttnar och jag försöker locka med något annat för att jag ska kunna fixa klart maten. Prinsen har typ tre lägen så här dags. Busar runt, softar i soffan eller är svintrött och håller på att somna vid tv:n. Vissa gånger får jag hålla koll så att han är vaken. Somnar han går han inte att väcka. Då missar han middagen och vaknar ibland vid 23-snåret och vill äta.

I går satt barnen bänkade vid bordet vid 17.00. Sambon som brukar komma hem då hade ringt en halvtimme innan och sagt att han var sen. Något hade strulat på jobbet så han skulle dyka upp först vid 19-snåret. Alltså var jag tvungen att lägga ner mina träningsplaner med pappas fru, för jag skulle aldrig hinna. Tänkte att jag kunde ta ett senare pass själv. Vid Gittans läggningstid. Innan vi åt skulle jag bara ta ner en tillbringare att ha vatten i. Dessa har vi längst upp i skåpet bredvid vinglasen. Jag är lite för kort för att nå dit upp och vips kom ett glas flygande i luften och smällde ner i diskbänken.

Pang!

Jag skrek en harang. "Fan, jävla, skit!" och Prinsen undrade vad som stod på. Gittan skrek för hon var hungrig. Det var glas på väldigt många ställen. Jag blev genast irriterad. Det var väl fan vilket jobb jag fick! Jag som bara skulle ta ner en kanna. Jag slevade upp lite mat till barnen och lät Prinsen byta plats till den bredvid Gittan för att mata henne. Själv tog jag fram dammsugaren. Det rasslade som bara den och jag undrade hur mycket glas det kunde bli av ett vinglas. På golvet. På diskbänken. På två mattor. Prinsen började skrika. "Jag gillar inte den här maten! Det vet du! Det smakar bajs!" Mitt tålamod fanns inte just då. "Sluta Prinsen!" skrek jag. "Så säger man inte om mat. Mammas makaronipudding är god!" "Jag vill ha annan mat!" gastade han. "Nu lägger du av" gastade jag tillbaka. "Lämna bordet om det inte passar, för jag har inget annat att servera!" Prinsen gick och satte sig gråtandes i soffan, Gittan mumsade på och jag fortsatte att torka glas.

När Gittan hade ätit klart fick jag panik. Tänk om det hade funnits glassplitter i makaronipuddingen! Jag hade inte sett något glas alls just vid spisen men tänkte inte på det alls när jag slevade upp mat till henne. Klantigt! Och så jag med mina katastroftankar! Jag tänkte att Gittan kanske hade ätit upp glas och att det skulle skära inifrån. Jag synade bänken och ringde till sjukvårdsrådgivningen. Jag kunde vara lugn sa hon. Om man sväljer en yttepytte glasbit kapslas det in och kommer ut med bajset. I ärlighetens namn tror jag inte att det kom något glas vid maten, men nojig som jag är förbannar jag mig själv. Att jag inte gav henne något annat. Att jag inte tänkte till. Men jag kunde inte i kaoset.

Sambon kom hem när jag hade dammsugit färdigt. Han tog över och började moppa golven. Själv gick jag in på toaletten och stängde in mig. Jag satte mig på toalocket och grinade. För det där med glaset och våndan över att Gittan skulle ha fått i sig något. För att jag skrek åt Prinsen, något jag inte brukar göra. För att jag var både trött och hungrig. Jag funkar liksom inte när jag inte har ätit ordentligt och lunchen bestod endast av mackor den dagen. Jag är lite som Skalman som har en mat- och sovklocka. Så det brast och jag passade på att gråta ut ordentligt.

Nej det blev inte att jag drog iväg hemifrån. Jag hade ingen som helst lust. Sambon försökte lägga Gittan men kom ut från sovrummet efter 45 minuter. Hon skrek knappt alls med honom utan blev pigg som hon kan bli och efter en lekstund uppe nattade jag.

I kväll var jag också hemma och tog läggningen så vi har inte hållit oss till schemat. Men i morgon blir det restaurang med en kompis igen. Det ska bli trevligt!

Både Sambon och jag käkade puddingen förresten och det enda som krasade var majsen.