Öron

Prinsen fick rör i sina öron innan han var två år. Han hade då haft åtta öroninflammationer på raken. Remissen där de utförde operationen gjordes av en läkare på Söder. Vi fick veta att rören skulle ramla ut själv.

För tre veckor sedan började det rinna i Prinsens ena öra. Vi åkte till närakuten och fick veta att det var öroninflammation Första sedan rören sattes in. Att det rann visade att rören funkade, att det dränerade. När penicillinkuren var slut rotade jag fram numret till läkaren på Söder. Jag tänkte att det kanske skulle vara bra att kolla upp, nu när han hade haft inflammation och så. Tiden vi fick var idag.

I öronläkarens pyttelilla väntrum fanns en del leksakar och Prinsen och Gittan röjde runt. Plötsligt kom det in en man och ett barn och jag tittade till. Vi tittade på varandra, mannen och jag. Länge och han såg ut att vilja försöka placera mig. "Vi jobbade på X (känd krog i Sthlm) för hundra år sedan." sa jag. "Jag skulle säga Anna-Bell" sa han och jag nickade.

M är lång och smal, kanske tio år äldre än mig. En man med intensiv blick och en närvaro som känns lite skrämmande. Som att man av någon anledning blir lite nervös av honom.

Jag var 20 år när jag började på krogen X. Jag var en rätt vän och lite blyg tjej som sedan var tvungen att bli rakryggad med skinn på näsan för att överleva restaurangbranchen. M var psykande, tittade granskande på desserter jag gjort, på bröd jag bakat. Noggrant och sedan blickade på mig med allvarlig min. Jag visste inte var jag hade honom, vad han tänkte. Hans sätt var lite obehagligt. I dag hade jag frågat, "Varför tittar du så där? Vad vill du?" Men jag vågade inte då, gröngöling som jag var. Vissa gånger är det skönt att vara äldre.

M hade en chefsposition och jag märkte att han trodde på mig. Han såg till att jag fick komma till andra bra ställen i stan, för inspiration. Han lärde mig saker, bland annat att göra helt perfekta omeletter. Jag skulle vara ansvarig för restaurangens frukost och det var tvunget att jag skulle göra det bra. Jag minns att vi stod i det enorma köket med grädde och ägg och en hel radda med varma pannor. Jag blev en fena där och då på att göra omeletter.

"Blev du kvar i branchen?" undrade han i väntrummet och jag berättade inte att jag jobbade på i rätt många år på hyfsade ställen, utan skakade bara på huvudet. Sa att jag nu arbetar med barn. Sedan blev det Prinsens tur att komma in till öronläkaren.

Öronläkaren är en kvinna, kanske på drygt 50 år. Hon är väldigt trevlig och pedagogisk. Det första hon sa när vi kom in i hennes arbetsrum var hej, den andra att kommentera mina barns ögonfärg. På ett trevligt sätt. "Det var väldigt länge sedan" sa hon sedan. "Ni har inte varit på något återbesök?" "Skulle vi det?" undrade jag. Ja det skulle vi tydligen. Så klart kände jag mig lite stressad när jag förstod att man ska gå med jämna mellanrum och kolla rören. Men ingen sa det. Inte hon och inte de som utförde operationen. "De ramlar ut av sig själva, rören" det var det vi fick höra. Jag är ju lite förvirrad, men Sambon var med på båda instanserna och han är inte det minsta disträ. Nej det var ingen fara att vi missat kontrollerna i fyra års (!) tid, sa läkaren. Allt såg bra ut, rören finns kvar men bör ramla bort snart. I juni ska Prinsen till öronläkaren igen. Innan besöket ska han ta örondroppar för att de förhoppningsvis ska lossna och hon kan plocka ut dem.

När Prinsen skulle sitta i den speciella stolen vid de speciella instrumenten ville han sitta i mitt knä. Och Gittan ville sitta i hans. Läkaren utbrast. "Men så söta ni är när ni sitter alla tre i stolen, jag måste ta en bild!" Så tog hon fram sin I-phone och fotade. "Jag brukar inte hålla på så här, men ni såg så söta ut när ni satt allihop. Vad har du för nummer så ska jag skicka den direkt!" Sagt och gjort.

Jag tackade för bilden och för besöket och vi gick till väntrummet för att klä på oss ytterkläderna. M gick in med sitt barn efter oss och jag hann inte säga hej då. Efteråt tänkte jag att det är värst vad man är tråkig. Att man för ett trevligt och kort samtal. "Vad jobbar du nu då? Och bor?" Ja ni vet. Det hade varit coolare att säga "Minns du när du lärde mig att göra omeletter? Min Sambo älskar när jag gör dem. Tänk, jag är fortfarande grym på omeletter. Tack!" Men inte. Jag måste bli lite spontanare. Kan man gå en kurs i det?