Jag följer Familjen annorlunda, som går på tv 4, med Prinsen. Förr hade jag aldrig kunnat se ett sådant program. Med folk som har tio barn och bara vill och gör fler. (Vart hittar de tiden att GÖRA barnen undrar man ju.)
I förra programmet var det en av mammorna som nämnde att hon fick missfall i vecka nio. Efter åtta barn fick hon det för första gången. "Det kändes så snopet" sa hon och talade om att det var jobbigt för att hon aldrig varit med om det tidigare. Förr hade jag spytt över tv:n och skrikt "Men för fan, du har ju åtta ungar. Nöj dig!" Men missfall är jobbigt, troligtvis också om man har åtta barn.
Jag är så fruktansvärt glad över att barnlöshetssorgen inte finns där längre. Att jag är tillfreds, det var jag inte innan Gittan kom. Att jag kan titta på program som det om de annorlunda familjerna utan att gråta. Det är som att jag är flera kilo lättare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Dit har jag inte kommit än. Känner fortfarande en liten tagg i hjärtat när andra pratar om att SKAFFA fler barn, blir gravida, har stora familjer osv. Jag vet inte om jag innerst inne önskar mig fler barn (vetskapen om att det finns "chanser" i klinikens frys bidrar till grubblerier), men just möjligheten att kunna planera och välja gör mig avis. Det, och den blåögdhet många tycks ha ("vaddå missfall?!"). Kommer nog alltid vara så.
Paprika:
Jag förtydligar, för helt tydligt blev det kanske inte i inlägget. Sorgen finns inte där längre. Den gnagande, ilande, bottenlösa. Men visst kan också jag tänka på att jag själv inte kan välja, att det finns flera i frysen osv. Men jag kan faktiskt kolla på program typ Familjen Annorlunda, utan att bryta ihop helt. Och det kunde jag inte innan Gittan kom. Sorgen är inte närvarande längre, men OM-tankarna dyker upp ibland. Och jag är för alltid, alltid är märkt av barnlösheten och kommer att reflektera över saker som har med den/det att göra.
Skicka en kommentar