Hoppade

På kvällen i torsdags langade jag fram papprena om KUB till sambon. Jag bad honom läsa och ta ställning till vad han tycker och vill göra. Han läste och sa sedan: "Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kommer att få ett friskt barn men jag tycker att du ska få bestämma hur vi ska göra. Det blir bra för mig för jag vet inte." Jag kom fram till att jag inte vill göra KUB-testet. Jag hoppade det. För att jag inte vet vad jag ska göra med informationen. För att jag inte på rak arm kan säga att jag skulle ta bort ett barn med DS. För att jag skulle gå och oroa mig om siffran blev mindre bra. För att jag blir stressad bara av att tänka på momentet som sådant. Igår var jag hos läkaren på Mödravården. "Jag har bestämt mig för att inte göra något KUB-test" sa jag. Han började prata om att "Om man får en siffra på 1 av 50 blir de allra flesta oroliga, det skulle jag också ha blivit." "Ja men det är ju bara en riskbedömning och inget ja eller nej och jag vill inte göra fostervattensprov i annat fall än om man ser verkligt stora skador på barnet." Jag upplevde att han var tvetydig men då jag undrade om han skulle råda mig att göra testet sa han nej. "Du har precis fyllt 35 år. Om du hade varit över 40 hade jag gett dig ett annat svar."

I förrgår när jag var på Mödravården och pratade med barnmorskan sa hon då jag frågade att jag kan få göra ett vanligt ultraljud om jag väljer bort KUB. "Vi brukar inte låta folk göra extra ultraljud men du är lite av ett specialfall med din historia" sa hon. Jag vill se att det fortfarande finns ett hjärta som slår och se att det verkar som att Den lilla mår bra. "Jag förstår att du är orolig..." sa barnmorskan "...och om ett ultraljud kan göra dig lugnare så ska du få det."

I går när jag var hos läkaren tog jag upp det eftersom det är han som skriver remisser. "Oro är ingen anledning till att få ett extra ultraljud. Det finns vissa saker som har visat sig där man har gjort många tidiga ultraljud. Vänsterhänthet till exempel". "Men det sa ju barnmorskan jag pratade med igår..." sa jag. Så läste han vidare i min journal. "Ett barn -06. Missfall ja. Fyra, senast i januari -10.IVF... Åtta för att få till det här barnet, tretton sammanlagt. Men du, jag skriver det i en remiss till SÖS." Och så hade han ändrat sig. Vänsterhäntheten var visst ingen katasrof längre. Jag blir rätt många gånger förundrad över att läkare inte verkar läsa sina patienters journaler innan de (patienterna) kommer innanför dörren. Varför? Glad i alla fall över att jag verkar få min vilja igenom.