Alla farligheter

Jag är rädd för mycket. För sakers påverkan och inverkan. För radon och strålning, för mobiler och elledningar. För att flyga, för att bli instängd i ett trångt utrymme. För hemska sjukdomar och för döden.

Jag tror att det handlar om mitt kontrollbehov och att jag vill göra rätt. Jag mår dåligt av att jag inte har fattat att "alla andra" kokar sina barns välling på spisen, att de skippar mikro för att det inte är bra. Att de byter flaskorna ofta för att de kan innehålla farligheter. Jag tänker på alla gånger vi kört flaskorna i mikron, på de flaskor som Prinsen fick ärva av sin äldre kompis.

Andra släpper, skippar att älta och går vidare. Inte jag. Vissa dagar kommer jobbiga tankar och jag klandrar mig själv. Som idag. När jag undrar varför jag gav den där sprutan med svininfluensavaccin till Prinsen, trots att jag egentligen ville avstå. Svaret är att jag inte vågade avstå. Så jag gav den.

Det var då och nu är nu. Jag vet. Och jag måste lära mig att släppa, att lämna katastroftankarna bakom mig. Ge utrymme för det som just pågår. Att leva i nuet.

Det finns folk som är som mig, som är sjukskrivna. Som medicinerar mot oro. Jag vet det, för min vän G arbetar med dessa personer, läser deras journaler. Hon känner igen både mig och sig själv säger hon. Men jag behöver ingen medicinering. Bara redskap, verktyg för att inte snöa in.

Förresten undrar jag hur mycket exempelvis min mamma ältar. Tänker på att hon käkade vissa mediciner under gravidteten, när jag låg i magen. Mediciner som man inte alls ska ta under en graviditet. På att Ingemar rökte under min uppväxt och att jag nu har astma. Förmodligen tänker hon inte alls på det. Och det handlar inte om att min mamma är oansvarig utan att hon nog tänker att man inte kan ändra det som var. Och det är ju både sant och sunt.