"Har IVF-tiden påverkat ditt sätt att vara förälder?"

"Har IVF-tiden påverkat ditt sätt att vara förälder?" frågade jag sambon i går kväll.
"Nej det tror jag inte" svarade han. "Jag skulle ha älskat Prinsen lika mycket, ha varit lika orolig och lika tacksam över honom även om vi hade fått honom på första försöket" lade han till.

Så började jag fundera. Har åren då vi kämpade för att få ett barn påverkat mitt sätt att vara mamma? Jag vet inte och jag kan inte sätta fingret på hur i så fall. Men jag vet att dessa år har satt spår och att det påverkar mitt sätt att vara människa. Och påverkar det mitt sätt att vara människa borde det genomsyra mitt sätt att vara förälder.

Jag tar ingenting för givet, har blivit mer ödmjuk, mer tacksam. Sedan Prinsen kom till oss är lyckan fulländad. Låter klichéaktigt, jag vet. Men det stora feta problemet är löst, sorgen som låg som en tjock matta över mig är borta och jag kan andas igen.

Det är svårt att tänka hur allt skulle vara om vi inte hade fått kämpa för att nå lyckan. Som det är nu känns det som att vi är uvalda, att vi trotsade något, att vi fick möjligheten trots att det inte var självklart. Jag kommer allid att vara påverkad av IVF-tiden som var. På gott och ont. Absolut som människa. Troligtvis även som mamma.