Min pappas bebis.

Min pappa har en bebis. Ja inte en sådan bebis som jag har, utan en i 40 kilos klassen, en med massa långt hår som flåsar och hoppar. Japp. En hund. Men ibland, för att inte säga oftast, så tror min pappa att det är en människa. Ja, det är hans lilla bebis.

Det är rätt gulligt ibland då jag hör min pappa berätta om vovvens upptåg med en sån där kärlek i rösten. Men ibland blir jag förvånad. Som när vovven får smaka något vid bordet eller då jag får veta att den stora lurviga sover mellan pappa och frun i sängen.

Min pappa är ingen mes, verkligen inte. Men oj vad han är svag för vovven. Synd. Det har gjort att hunden är helt oborstad. Vad jag menar är att han inte lyssnar. Han drar i kopplet och kör sitt eget race. Pappas fru försöker på fason på vovven och går den ena hundkursen efter den andra. Tyvärr håller ju inte min pappa samma linje. Därmed är vovven rätt olydig.

På vovvens meritlista:

Vid ett obevakat ögonblick åt han upp en halv påskbuffé för oss för några år sedan. Det var ett kilo prinskorv, ett kilo köttbullar och en hel janssons frestelse.

För ett tag sedan slet han av fingertoppen på pappas fru. Vovven drog så mycket i kopplet och hennes finger fastnade i en ögla. Detta gjorde att fingertoppen gick av. Blodet sprutade och hon fick åka till sjukhuset för att sy en massa stygn.

En gång fick vovven tag på en gryta med rullader som han åt upp. Med tandpetare och allt.

Han har det bra, vovven. Inte många kan komma undan sådana saker. Han gör det. "Det var en olycka" eller "Bara han inte får ont i magen så gör det inget" har man fått höra. Men så är han ju en bebis. Min pappas bebis. Kanske att även vovven själv tror att han är en människa?!