Jag förstod

"Det förstod jag inte innan mitt barn föddes" kan jag ibland höra. Jag känner inte alls igen mig. Klart att jag förstod. Att livet får en annan innebörd, att små saker blir stora. Att känslan och insikten av barnets närvaro plötsligt kan göra att man tappar fotfäset en smula, att man blir överväldigad och gråtmild. Visst fattade jag innan han kom. Att ingenting kan mäta sig med ens barn, att kärleken är oändlig. Det var för mig glasklart att jag aldrig skulle kunna älska någon mer än mitt barn, att denne varelse skulle sluka min själ från första stund, göra mig sårbar men stark som en oxe, att jag skulle vara beredd att göra vad som helst för mitt barn, älska denne gränslöst, för alltid. Klart att jag visste det då som nu. Det var ju därför jag var så ledsen när jag inte blev gravid. Mådde så fruktansvärt dåligt. För att jag förstod.