En pappa, en morfar

Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, bara ett år. Som pytteliten var jag bara hemma med mamma. Sedan började syrran och jag vara hos pappa varannan helg. Varannan vecka existerade liksom inte i början av 80-talet. Mamma träffade Ingemar när jag var fyra år. Jag minns inte att vi någonsin har varit utan honom. Han är och har varit som en extrafar till mig. Men pappa och jag har en bra relation. Det är på den nivån att vi hörs varje vecka. Då pratar vi om ditten och datten, kanske inga mer djupa saker men vi checkar av läget och han drar storys. Han är en jäkel på att berätta grejer, min pappa. Många gånger handlar det om hans hund, Vovven.

Pappa och jag bor relativt nära varandra. Det tar kanske en halvtimme med bil. Tre kvart om han kör, för på äldre dar har han börjat köra annorlunda. Kör på ettan för länge, kör långsammare än det är tillåtet. Han kommer nästan aldrig och hälsar på ändå. Trots att han är pensionär och jag är hemma. Han pratar om Vovven. Att han måste ut med honom och jag vill inte ha Vovven här. Det tror jag att han vet trots att jag inget sagt. Jag tål inte hundar riktigt och jag vill inte ha en massa hundhår här hemma. (Dagmamman har hundar och det är skitbra, men jag vill inte ha någon hemma helst.) Vovven borde kunna vara hemma själv i ett par timmar tycker jag, så det är inte det tror jag. Kanske är det bilkörningen.

När pappa och jag träffas gör vi det där han bor, men nästan aldrig hemma hos honom. En gång för kanske ett par år sedan hände en incident (ja jag är en idiot när det gäller att länka, trots att någon vänlig själ här gav mig en kurs..)så det känns olustigt. Vi, pappa och jag, blev lite osams om en grej. Eller vi tyckte olika och det blev jävligt dålig stämning och tjock luft. Prinsen råkade den gången trampa på Vovvens tass och jag förstår att han (hunden) reagerade. Vovven ylade till lite grann och då blev Prinsen rädd och började gråta, var på min pappa sa "Tur att han inte bet dig, Prinsen." Om en hund biter mitt barn ska den dö. Punkt. Det sa jag i form av :"Gör Vovven det, är det det sista han gör!" Sedan var stämningen rätt risig om man säger så.

Vi pratade aldrig om det där som hände. Vovven är pappas bebis, men jag tycker ändå inte att man säger så. Vi träffas mest på neutral mark, pappa och jag. Eftersom jag inte litar på Vovven. Det gör inte pappas fru heller, så det är inte jag som är paranoid. Ibland tar vi en lunch, pappa och jag. Ibland en promenad. Det är trevligt att ses.

Min syster har en restaurang. Jag var där här om dagen, med barnen. Hon har häcken full syrran och det var risigt på tomten utanför restaurangen. Inte alls juligt och det berodde inte endast på att det är bar backe. Hon hade en massa bråte utanför ingången, rödbetor i krukor, hinkar med fimpar. Jag gjorde ett ryck. Men Gittan i vagnen styrde jag upp. Plockade mossa, pyntade med julgranskulor. Tog bort allt skit. Prinsen hjälpte till och bar grejer, sa "Vad är mitt jobb nu, mamma?" Jag ordnade ett askfat till de rökande gästerna. Skrev att "Här får ni aska" och pyntade med stjärnor. Pappa kom förbi och jag sa att vi behövde tallris.

Pappa skryter gärna om sina barnbarn inför folk, men han lekar aldrig med Prinsen. Han pratar med honom när vi ses, men inte så mycket annat. Kanske är det till viss del för att han så sällan är hos oss. Han kommer ju bara när någon fyller år och då är det liksom annat. Ingemar, mammas man, bygger lego, tar med Prinsen ut på tomten, går till parken. Kanske är det så att min pappa inte är road av att leka? "Jag vill följa med morfar och plocka tallris!" sa Prinsen när vi var på restaurangen. Och de åkte iväg i bilen. Först hem till min pappa för att hämta en såg. Sedan till skogen. Det var allra första gången som de var ensamma, de två. Jag undrar om någon annan tänkte på det, eller var det bara jag? Prinsen var så glad när han kom tillbaka och han visade vilket ris han och morfar hade fixat.

I går var vi på Öppna Förskolan. Prinsen gjorde julkort till sina kompisar. "Det här är till Kevin. Det här till Alicia. Det röda är till morfar!" Jag ska se till att Prinsen och morfar träffas oftare. Styra upp saker som passar dem båda. För morfar kan engagera sig om man hamnar på en arena där han känner sig bekväm, så då får jag se till att ordna det. Det känns viktigt.

Ps. För några år sedan fick Prinsen en bok av sin morfar som hette "Till mitt barnbarn." I den hade han fyllt i en massa men jag vet inte om jag ännu har läst färdigt den. För jag bara grät hela tiden. På en sida hade han skrivit: "Jag har missat mycket av din mammas uppväxt men jag får försöka ge tillbaka en del som jag har missat. Förlåt mig, det är inte så lätt att vara pappa alltid."

12

En av dagarna den här veckan firar vi, Sambon och jag. Vi har varit ihop i tolv år. Vad är det som gör att vi faktiskt håller ihop ännu? Efter allt. Jag skulle vilja svara att det är för att vi älskar varandra, är så kärleksfulla och har en så bra kommunikation Det första är sant, men på sistone har jag liksom fått påminna mig om det andra. Varför vi valde varandra, vad det är jag gillar med honom. För vissa dagar känns inget självklart.

Det är för mycket prat på grottmänniskenivå och för lite om livet. För mycket tristess och sura miner. För mycket tävlande om vem som ska ha sovmorgon och för lite tid att göra roliga saker.

Så varför är vi fortfarande ihop? Jag tror att det till viss del är för att vi båda två är såna där strävansmänniskor. Som springer med skallen rakt in i väggen men inte ger upp. Envisa satar. För att vi inte surar i veckor efter gnabb, utan brinner av och går vidare. För att jag ser den där roliga killen med humor mellan varven och mellan diskberget och tvätthögarna. Och honom gillar jag. Men samma sida som jag föll för kan jag irritera ihjäl mig på idag. Det matcho. För det var annat när man var 24. Nu smäller ödmjukhet högre. Men det är sån han är.

Jag skulle vilja skriva att jag älskar Sambon för att han är positiv, har mycket tålamod och är känslomänniska men det är inte sant. Han är mer en realist med svart humor som svårt att prata om känslor. Men jag älskar honom för att han är lojal, bjuder på sig själv och är givmild. De värsta egenskaperna hos en partner skulle för mig vara (förutom en misshandlare eller något annat extremt) någon som är bonnig. Jag klarar inte av folk som inte kan föra sig som drar bögskämt och liknande. Har också svårt för snåla människor.

Det har varit på tok för lite kramar på sistone. Och typ inget sex alls. Ekorrhjulet snurrar på och vi bara hänger på, tänker att det blir annat sen. När Gittan är större. När vi (läs Gittan och jag) sover bättre på nätterna. När vi kan gå på en bio eller ta en lunch ihop. Det är ingen rast och ro att gå ut och fika när barnen är med. Vi gör det ibland men det blir inte bra och slutar med att Sambon blir grinig. För han verkar aldrig fatta att det är så det kan vara. Och så blir jag plötsligt trebarnsmor. Hemma är det enklare när man fikar. Då kan Prinsen leka när han har ledsnat och Gittan får krypa runt på golvet. Det är svårt på ett café. Det bara är så och jag anser att man som förälder och vuxen får anpassa sig en relativt kort tid. När några vänner (som har en femåring de skulle ha barnvakt till) undrade om vi ville med på finrestaurang, skrattade jag. De tänkte att vi kunde ta med Gittan och jag tänkte att de inte förstod, att de hade glömt, att de snart blir påminda då hon är gravid. Visst, det kanske går med en lugn bebis, eller med en nykläckt. Men inte med en vild Gittan.

Han kan kläcka ur sig knäppa saker ibland, Sambon. Tänker sig inte för och skiter ibland om att be om ursäkt sedan. Förr blev jag galen och muckade. Det gör jag fortfarande ibland. Men vissa gånger struntar jag i honom. Går till ett annat rum och säger fula saker högt när jag vet att ingen hör. "Men jävla idiotknäppskalle. Jag skiter väl i dig!" Så kan det låta.

Jag vet att Sambon föll för min "fina rumpa" och för att jag var så pratsam. Rumpan är nu mer platt som en pannkaka och det där att jag är pratsam kan han bli galen på. Han är liksom inte den pratiga typen och uppfattar att jag vill veta allt och allt, då jag i själva verket bara försöker föra en normal konversation

Jag skulle vilja säga att vi är jämställda men då skulle jag fara med osanning. Jag har en del högskolepoäng och en examen. Sambon har noll poäng. Jag är anställd av kommunen vi bor i. Han är sin egen chef. Jag tjänar betydligt mindre än vad han gör. Om han inte kommer till sitt arbete hamnar både hans anställda och de han utför sitt arbete hos i skiten. När jag är hemma sätter de in en vikarie för mig. Jag skulle vilja dela VAB, tänker att det är viktigt att pappa också får badda febriga pannor. Jag tar alla VAB. Jag skulle vilja tala om för er att Sambon ska vara hemma med Gittan, för att han vill och värdesätter det högt. När jag frågar honom ser han mest stressad ut, pratar om företaget och när jag tänker på att han skulle vara föräldraledig och ändå sitta på kontoret, prata i telefonen, blippa med mobilen tänker jag att det ändå kan vara. Om han inte skulle kunna slappna av och fokusera på Gittan och på Prinsen är det nog ingen idé.

Jag har nära vänner. Så nära att jag kan ringa mitt i natten om det är något. Jag tror att även det bidrar till att Sambon och jag fortfarande är tillsammans. För en del saker tar jag med dem (speciellt två stycken) då jag vet att Sambon ändå inte skulle förstå eller orka lyssna. Han har själv sagt det att "Du och jag är livskmrater, men G är din själsfrende." Så sant. Jag tycker att det låter så vackert när folk påstår att deras partner är deras bästa vän. Som de kan prata om allt med men som de också är tända på och pippar med. Jag kan bara gratulera.

Tolv år. Av trångboddhet i Stockholms innerstad, fester och både bråk och försoningar. Av charterresor, restaurangbesök och en mass sex. Av flytt till en trea utanför stan, av längtan efter barn. Av år i IVF-karusellen, av missfall, av lyckan att bli föräldrar. Av småbarnsår och förundran över föräldraskapet. Tolv år av kärlek och glädje, av sorg och strävan. Av husköp, av tankar på syskon. Av flera IVF:er och missfall igen. Av ett sexliv som sagt upp sig, av lyckan av ännu ett barn.

"Still going strong" sa jag och tittade på Sambon här om dagen. "Still going i alla fall" sa han, drog mig intill sig och gav mig en smackpuss mitt på munnen.

Pynta

Jag har pyntat idag. Hämtat papplådan från förrådet. Tagit fram samma gamla grejer som jag gör varje år. Porslinsfigurerna, jag som aldrig har porslinsfigurer annars, alla toapappersrulletomtar som Prinsen har gjort. Den vita snögubben som farmor en gång pysslade ihop, den börjar luta med huvudet, men den måste fram. Ljusstaken som mormor och morfar köpte på Epa. Morfar dog när jag var elva. Hur många gånger hade de den framme? Undrar om den fanns under jularna i det röda huset på landet.

Tiden blir så tydlig med traditioner. Hur många gånger plockade jag fram jullådan och alla dess skatter när jag var barnlös? Nu är det jul igen och jag är barnlös ännu, liksom. Den gamla speldosan som jag fick av mamma när jag var ett år. Pappa hade just lämnat henne och hon var luspank. Ett paket fick jag och det var den. När jag hör melodin låter det som barndom för mig.

Hur många gånger har jag ruvat när jag har packat upp jullådan? Tänkt att snart måste det bli. Nästa jul kanske jag har en liten.

Jag minns Prinsens första jul. Han var fyra månader och vågade sitta hos tomten. Han fick en massa paket och jag ammade i syrrans sons antika barnsäng. Prinsen var så fin och jag minns att han hade en randig body i vitt och brunt.

Jag har alltid älskat pappstjärnor. Förr hade vi en röd och gul som jag köpte i en udda butik på Söder. Idag har vi vita och två lila. Under den i köket finns nu två tomtar. De ser busiga ut, den ena kastar snöboll. Sambons mormor och morfar köpte dem en gång för kanske åtta år sedan. Morfarn dog precis när jag blev gravid med Prinsen. Jag vet att morfarn betydde mycket för Sambon. Det hade varit fint om vi hade tagit ett namn efter honom till vår son. Men vi tycket inte att Prinsen Rune var fint.

Julen 2008 fick jag ett tidigt missfall. Vi hade tagit ett av de nedfrysta embryona vi hade i frysen på Huddinge. Första tanken var "Helvete!" och den andra "Jag tänkte väl att det inte skulle gå så här lätt." Vi hade pratat en del om syskon och jag längtade. Prinsen var två år och vi firade hos syrran som vanligt.

Förra året när jullådan åker fram var jag höggravid. Det skulle inte ens dröja två veckor tills vi fick träffa vårt andra barn, Prinsens lillasyster. Jag längtade hela november på att få julpyssla och pynta. En del menar att man vill boa när man ska få barn. Det finns en film som visar hur Prinsen och jag klädde granen. Jag hade ett svart linne och tights och tramsade inför kameran. Jag önskade att Sambon skulle älska att filma mig, oss. Det önskar jag jämt, men han är inte road utan gör det för att jag sätter kameran i handen på honom.

Det är Gittans första jul snart. Allt det första är speciellt på något sätt. Jag önskar mig inget av Tomten för jag har fått allt jag velat. Han hörde min bön, såg min korta önskelista med stort innehåll som jag skrev varje år. Tack för det. Tack av hela mitt hjärta. Men om någon frågar i alla fall ska jag säga att jag vill ha en pyjamas. Låter konstigt när man är 36, men jag vill ha något att mysa i. Och rött te. Det finns så många goda smaker.

Klockan är nu 22.10 denna fredagkväll. Hon hade svårt att somna igår, Gittan. Hoppade runt i dubbelsängen, skrattade, gjorde pruttljud. Sedan vaknade hon halv sex i morse. Så jag ser i kors och ska lägga mig nu. Krypa ner i den svala sängen, somna i skenet av den lila pappstjärnan. Go natt vänner.

Påpekanden

Jag är på Öppna Förskolan igen, sitter med min tekopp och kollar på Gittan som leker på golvet. Iakttar även några andra föräldrar. Två rätt unga mammor, kanske 25, har varsin bebis. De sitter på golvet med sina barn och pratar.

Tjej A: "Min tjej har så väldigt utstående öron."

Tjej B: Är tyst.

Tjej A: Det måste vara från pappan, jag har det inte i alla fall. Man får väl tejpa dem eller nåt.

Jag: "Och du då din tjockis! Dig får man väl banta ner eller något!"

Nej det sa jag inte så klart. Men jag kokade lite inom mig. Fan att folk pekar på barns utseenden på det sättet. Fan att föräldrar gör det. Jag är övertygad om att hon älskar sitt barn, det är inte det. Men man säger inte så.

Bland falukorvsringar

Fina vännen O har varit ute och seglat i medelhavet. Med på halva trippen var ett ragg som har träffade efter vägen. Någon har tyckte var fin och attraktiv på alla sätt och vis.

"Så nu blir det gemensamt boende i Sverige och giftemål?" skojade jag.

"Näe. Jag vet inte vad som händer. Jag har så svårt att bli kär."

Själv skulle jag nog ha lätt för att bli kär tror jag. I en attraktiv människa på en båt. Helt ensamma med tid att utforska, möjlighet att göra vad andan faller på. Med solvarm hud och rufsigt hår.

Själv försöker jag hålla gnistan levande bland tvätthögar och falukorvsringar. Det är svårt ibland.

Äckligt?

I ett köpcenter söder om Stockholm ser jag ett par som går hand i hand. De är typ 40.

Han: Nu gjorde jag det igen!

Hon: Vadå?

Han: Hälsade på någon jag känner så där. Log fast jag egentligen inte gillar personen.

Hon: Fan vad äckligt!

Vad är bäst då? Att dissa helt eller att kasta ut ett falskt leende? Det undrade jag som gick bakom.

Boende

Jag hamnade i en liten slags kris när jag började vara hemma så mycket. Inte över att slippa arbeta. Inte på något sätt över föräldraskapet. Men över boendet. Jag vet att jag har skrivit om det förr. Och ja, det är ett lyxproblem. Vi bor i ett relativt litet hus på typ 120 kvadratmeter. I ett område som man skulle kunna kalla "bra" rätt och slätt. I vårt område finns mest villor men också ett och annat radhus. Några få lägenheter finns också en bit bort. Jag tror att det är två olika kategorier som bor här, om man tänker på finansierinen av boendet: De som har det helt ok ekonomiskt eller de som har bott här länge. I många fall så länge att huset redan är avbetalt.

Krisen jag pratar om handlar om att jag tycker att det är så dött här i området. Jag vet att det bor en massa barn i närheten, men nästan ingen är ute. Vad gör folk på helgerna? Drar till Ikea eller köpcenter? Jag hade innan vi flyttade hit, en vision om att Prinsen skulle kunna springa mellan husen här, ha en massa kompisar. Ok, vi har inte valt att ha honom på förskolan som ligger här på gatan, så där missar vi en del. Men i alla fall. Vi är ute i området varje dag, men vi ser inte barn ute här varje dag. JAG behöver inga nya polare, jag har mina. Men jag tänker på att barnen ska ha många kompisar nära.

Sambon pratar om att bygga ett nytt hus. Vi som har småbarn, som har gjort 1000 turer med IVF och har gjort omfattande renoveringar av vårt hus. Hur mycket tycker han att vi ska palla? Jag funderar på radhus. Så att man bor närmare andra. För jag är en lägenhetsunge. Jag gillar att folk samlas i parken. Sån är jag. Men jag vill ändå inte bo i stan, för där finns för mycket bilar.

I vårt område finns två (2!) radhusområden som är till för människor som har fyllt 55 år. Jag brukar tänka på att området skulle vara mer livat om alla som ville fick bo där. Om det skulle vara barnvagnar utanför istället för rullatorer. Eller i varje fall blandat. Vad är det för jäkla diskriminering förresten? 55-plusboende. Var finns alla bostäder där man måste vara under 55 år för att bo? Var är alla husdjursägarboenden och alla bögboenden? Jag fattar inte konceptet.

Vad man visar

En del gånger tror jag att gräset är grönare än vad det egentligen är. Att folk är kära och lyckliga, pippar, älskar, hjälps åt, är så där härligt kärleksfulla och delar på hemmasysslorna. Men. Så skiljs de. Par som skriver fina grejer om varandra på FB, att de har världens finaste man osv. Skiljs trots att allt verkade så himla bra. Trots att de visade upp den nyputsade fasaden år ut och år in. Aldrig läckte ut.

Förrän efteråt.

För då får man höra. Ta del av att han inte alls var så rolig, varken i slafen eller utanför.

Näe. Man behöver inte gå ut med allt. (Och så klart inte på Facebook.) Men kan man inte vara bara så där lite lagom ärlig? Våga tycka att karln suger ibland. Att det är en själv som drar det största lasset med hem och barn. Att det faktiskt kan gå månader mellan liggen. Är det så farligt?

Vem ljuger man mest för när man försöker hålla fasaden uppe? För andra eller för sig själv?

Bad

I dag är det sista babybadet och jag erkänner att det känns bra. Inte för att det har varit omysigt att bada med Gittan, inte alls. Det är underbart att vara i det varma vattnet tillsammans med henne. Men...det var nog i alla fall inte min grej.

Korv

Att inhandla en korv för 170 spänn tycker jag är onödigt. Speciellt när man är föräldraledig och har lite knappt med stålar och speciellt så här innan jul. Men när syrrans son frågade kunde jag inte säga nej. Vad är det för en moster liksom som inte ställer upp för laget?

Lyckopiller

Så bra!

Utdelning

Jag har nyss fått veta att tre par i min närhet väntar barn. En par som gjort en massa IVF:er som inte tagit sig. (Detta är också IVF). Ett par som tidigare fått ett sent missfall. Ett par där hon (min kompis) trodde att de kunde räkna sig till skaran som har svårt att få barn. Så var inte fallet.

Det verkar vara bra utdelning just nu!

Nya grannar

Vi har fått nya grannar för ett tag sedan. Det är ett par, en kille och en tjej, som har köpt villan några hus från vår. Han är 39 år vet jag, hon kanske 35. De har två hundar. Inga barn. Så klart tror jag att de är ofrivilligt barnlösa. Varför tänker jag överhuvudtaget på det där med om de har barn eller inte? För att många par som köper villa har barn? För att jag själv har varit i IVF-karusellen? För att jag önskade att det skulle komma fler kompisar till Prinsen och Gittan när det såldes ett hus i närheten?

Instrument

Jag gillar musik. Men det gör väl alla? Jag har ingen speciell typ av musik jag lyssnar på, utan det kan vara olika.

I kväll kollade jag på programmet Så mycket bättre. Fan vad bra det är. Och fan vad synd det är att jag inte är musikalisk. Eller så här. Faktum är att jag är rätt musikalisk. Och när jag växte upp köpte pappa instrument efter instrument till mig. Blockflöjt, dragspel, keeboard, synth. Jag klinkade, spelade, gjorde lite egna trudilutter. Jag fick många instrument. Men jag fick aldrig verktygen. Ingen av mina föräldrar erbjöd mig att verkligen lära mig att spela. Av någon som kunde. Noter och sånt. Det kan jag tycka är himla trist. Att jag aldrig lärde mig på riktigt.

Maten

Gittan är pigg och glad som vanligt. Är på G och undersöker allt som kommer i hennes väg. Hon gillar nu för tiden att plocka med smörgåsbitar och bitar av banan. Hon ratar gröten men det verkar gå bättre med vällingen. Min strategi är att försöka peta i henne mat lite nu och då mellan målen. Det verkar som att hon har en superförbränning och behöver grejer mellan målen, till och med kanske mellan mellanmålen. Lite banan, lite välling, macka, avokado.

Idag har jag gjort egen barnmat igen. Det går fint men jag tycker inte att jag gör något annat. Handla, laga mat, fixa disken, laga mat, fixa disken. Frukost, frukt, lunch, mellis, middag, kvällsmål. Typ så. Det går i ett. Men det får vara så för det finns inget alternativ så klart.

Detta är Gittans sammanlagda mat denna dag, 11/11-11: (Då hon var vaken mellan 6.30 och 19.30 med en sovning mellan 9.00-12.00 och en sovande kvart (!) på eftermiddagen.)

Välling: 310 ml

Smörgåsar: Två små (5 gånger 5 cm), en med ost och en med leverpastej.

Antal gröttuggor: 5

Banan: En decimeter

Mål lagad mat: Två. Till lunch: Kyckling med couscous, blomkål och broccoli. Middag: Köttfärsröra med ris och grönsaker, samma som till lunchen plus sötpotatis.

Burkdessert från Hipp: En tredjedels burk med exotiska frukter.

Amning: På morgonen innan vi gick upp och sedan på kvällen när Gittan skulle sova.

Vill påpeka att detta är mer välling än Gittan brukar dricka och att det är svårt att uppskatta hur mycket av middagen hon fick i sig. Vi lät henne greja själv med maten efter halva måltiden för att hon ska få "lära känna" vad mat är. Det resulterade i att det var mat över halva köket, men hon stoppade i sig med sina små nävar. Tror ändå att både lunchen och middagen var helt ok portioner.

Nej jag är ingen dietist, men visst låter väl ovanstående matlista rätt ok för en liten nätt tiomånaders? Eller?

Vikten

I dag vägde jag Gittan på BVC och kurvan pekade rakt ner igen. Förmodligen för att hon har ätit mindre de senaste veckorna (hon räcker ut tungan efter några tuggor) och för att hon är en väldigt aktiv bebis.

Ja jag blir stressad, för man vill ju att allting ska vara bra. Men jag matar på, kämpar vidare och hoppas att det vänder. Syrran på BVC tyckte att jag ska sluta amma, för det gör jag fortfarande kvälls- och nattetid. Hon menar att det kan göra att Gittan helt enkelt inte är tillräckligt hungrig på dagarna.

Det känns jobbigt att sluta amma. Dels för att jag tycker att det är mysigt att amma, dels för att jag vet att Gittan kommer att bli jättearg och ledsen. Också för att jag förstår att det kommer att bli väldigt svårt för Sambon att ta Gittan. Hon är van vid mig och mina tuttar.

Kläder

Det var roligt att du Jenny var ärlig och med glimten i ögat skrev ett svar om de rutiga lammullströjorna och Gant-skjortorna som jag vissa gånger ser på kalas.

Jag är inte modeintresserad. Jag gillar att ha kläder jag tycker om, men jag avskyr modetidningar och modebloggar. Skulle aldrig få för mig att läsa om något sådant som om vad som är inne att ha på sig. Kan nämna kanske någongång att jag sett ett plagg jag gillade men inte mer än så. Det roar liksom inte mig att prata om det. Inte heller om smink, men det är en annan historia.

Min syrra är shopaholic. På riktigt. Hon kan bli kär i en väska, i ett par skor, i en klänning...Vad som helst som för stunden ger henne en kick. För hon får en kick av att handla och sedan också när folk ger henne komplimanger om det hon har handlat.

Prinsen har inga kalaskläder. När vi går på kalas har han på sig något som är helt och rent, så klart. Gärna något som är mjukt så att han kan leka, för det gör man på kalas. Jag handlar inga stuprörsjeans eller skinnjackor till barnen. En gång när Prinsen var drygt två år fick han en skjorta. Det var julafton han skulla ha den på sig tänkte jag men han skrek som galen innan han fick av sig skjortan. Till jullunchen anlände han i en t-hirt som satt bakofram. Fine för mig. Det var då jag förstod att han nog inte är någon skjortkille. Det är inte hans pappa heller.

Jag handlar klänningar till Gittan ibland. För att jag tycker att det är fint och det skäms jag inte för. Mjuka och färgglada som hon kan röra sig fritt i. Men hon har också en hel del kläder efter Prinsen som en del skulle kalla typiska "killkläder". En gång fick Gittan en "kalasklänning" av min syrra. Jättegulligt att syrran hade tänkt på Gittan. Men jag förstod liksom inte riktigt när jag skulle sätta på den på Gittan. En riktig karamell, knallrosa med prickar och tyll. När vi skule på födelsedagsmiddag hos pappa tog jag fram den. Men det kändes nästan som att jag klädde ut Gittan och när hon inte kunde krypa i den åkte den av på direkten.

Jag ser mycket olika kläder när jag arbetar på förskolan. De allra flesta föräldrar verkar ha koll på läget men en del kommer med de där taighta jeansen som barnet inte kan leka i. Eller för kalla små skinnjackor. Eller vantar som man inte kan dra över jackan/overallen, som gör att det kommer in snö i glipan. Jag har faktiskt skrivit en lista som föräldrarna får när de börjar hos oss. På vilka kläder vi rekommenderar För jag tror inte att vissa vet, eller att alla mammor och pappor faktisk ät ute så mycket med sina barn.

Så vad gillar jag då? Är Anna-Bell en jävligt grå prick som bara hasar runt i mysbyxor? Som vägrar befatta sig med mode? Så här. Jag gillar kläder. Men inte bara för att. Och inte för att det är inne. Igår städade jag ur min garderob. Jag rensade bort det för trånga, de allra fulaste plaggen, sakerna med fläckar, som saknar knappar. Kvar blev...inte så mycket alls. En del plagg kan jag inte stå för, känns inte som jag. Men i detta föräldralediga stadie kan man inte välja, känner jag. Om och när jag får välja vill jag ha nya gympaskor. Det är jag. Och tröjor med eller utan luva. Jeans som sitter skönt och klänningar att ha till leggins. Jag gillar koftor och kjolar, en blandning av svart och färgglatt. Det är jag, Anna-Bell. Egentligen. Och jag önskar att jag snart har möjlighet att inhandla något nytt. Tills vidare väljer jag ur den gamla halvdana garderoben som finns att tillgå.

Barnmat

Samma dag (igår) som jag tänkte skriva ett inlägg om att jag har jättedåligt samvete över att jag inte gör egen barnmat, och att jag tänker börja med det, kommer larmrapporten. Om att det lär finnas cancerframkallande ämnen i en viss sort av Sempers barnmat. Och jag mår dåligt. För att jag tänker att Gittan har ätit en massa av Sempers barnmat, inte just de som larmet gällde tackolov. Men annat, och att det kanske finns farliga ämnen i det andra också.

Ja detta är typiskt en grej som gör att mina symtom dyker upp igen, blixtsnabbt. Att jag får panik och katastroftankar. Ångest som värker i bröstet. Trots mina beök hos kuratorn. Att jag ser det allvarliga, att något farligt och hemskt ska hända Gittan. I detta fall för att jag har gett henne barnmat som är giftig.

Jag har matat mina barn med barnmat i huvudsak deras första år. För att jag tycker att det är bekvämt. Är lätt att variera sig. För att jag inte är så bra på att göra egen barnmat, är osäker på att han/hon annars får i sig av allt han/hon bör. För att man då vet ungefär vilka bitar de ska kunna greja vid en speciell ålder. Det låter asmesigt, jag vet. Och nu i efterhand ångrar jag att jag inte sket i burkarna på momangen.

Men det ska jag göra nu. För Gittan är tio månader och jag ska minsann också lära mig att göra smarrig egen mat. Rakt igenom. Och tack fina loggvän för svar på mina frågor! Nu väntar jag på mosboken.

Tomt

Det är på morgonen jag inser att kylen är tom. Prinsen får rostad macka med ost på, utan smör. I mjölkpaketet finns ungefär två droppar kvar, så han får dricka lingondricka.

Det är ingen katastrof, liksom. Men jag tycker ändå att det är risigt av oss, Sambon och mig, att inte se till att det finns grejer i kylen.

Idag blir det Ica Maxi.

Barnkalas

Om jag går på barnkalas där mammorna har rutiga lammullströjor och barnen (pojkar ca fem år) har gant-skjortor känner jag mig som en skogshuggare. Men jag gillar det.

Ord

Jag tycker att det är rätt sorgligt att många av er inte heller har hört som barn att ni var älskade. Hur kan man som förälder låta bli att tala om?

Min mamma har aldrig varit så kramig. Nu när jag är vuxen är det jag som tar initiativet till det, om vi har träffats kan jag krama om henne och Ingemar, säga "Tack för idag!" Mammas kramar är inte omfamnande. Hon är liksom stel och jag vet inte varför. Som att hon bara klappar om mig lite så där på håll. Vissa människor bara är så. Jag har en kompis som är likadan. Hon är som en pinne, kramas inte utan omfamnar stelt och varje gång tror jag att jag luktar äckligt eller så, eftersom hon inte vill komma nära. Men jag förstår ju egentligen att det ligger hos henne.

Efter mitt förra inlägg och era svar har jag tänkt på hur min syrra är. Hon är nio år äldre än mig och har flera barn som nu är stora. Jag tror faktiskt inte att hon heller säger att hon älskar sina barn. Jag vet att hon kramas och visar dem kärlek så att de förstår att de är älskade, men jag tror inte att hon säger det.

Här säger vi ofta att vi älskar varandra, som sagt. Speciellt får barnen höra det. (Tyvärr har jag nog varit lite snål mot Sambon den senaste tiden om jag ska vara helt uppriktig.)Jag talar med Prinsen om det ibland. Säger att "Du vet att mamma älskar dig och pappa gör det också. Även om vi blir arga eller sura på varandra så älskar vi varandra ändå". Och visst är det kanske så att det är allra viktigast att visa. Visa med handling att barnet är älskat. Men jag tror ändå på ord. På att förklara, ge ömhetsbevis i form av meningar.

Jag undrar varför jag aldrig fick det. Det måste vara att det var en annan tid, ett annat sätt att vara. För jag har ju känt mig älskad. Jag har bara inte fått orden.

Eko

Jag är väl som folk är mest kanske, när det gäller det ekologiska. Jag väljer ofta ekologiska bananer och mjölk, men inte alltid. Vissa gånger köper jag andra ekologiska grejer i affären, men det är spontant och ingen regel.

Jag sorterar papper, kartong, glas och batterier men inte plast. Jag rensar ur kläder och lämnar till återvinning, köper en del beggat till barnen. För att det känns som en bra grej, billigt och miljövänligt, mindre kemikalier. Till mig själv handlar jag också en del second hand. Jag är förresten ingen shoppare. Är nöjd med det lilla även om det blir "Många bäckar små" ibland. En grej hit och dit, men inte stora fullastade kassar. Oftast. Jag köper sällan smink, utan kör på det jag har. Jag en hudkräm jag vill ha, som jag unnar mig. Men inga andra dyra skönhetssaker. Men det var inte shopping jag skulle skriva om...Utan det ekologiska.

Jag testade Ekolådan ett tag förut. Men det funkade inte fast jag minns inte varför grönsakerna blev kvar i kylen, jag som fixar grönsaker inför (nästan) varje måltid. Kanske ska ge det en chans till?

Ja jag åker för mycket bli. Det är inte bra för miljön. Det är en vana och för att det är smidigt med två barn, jag som far hit och dit. Och om jag ska till stan kostar det mig typ lika mycket att ta bilen. Sjukt va? Ja om det är på helgen och man kan parkera gratis på gatan. Så jag väljer att slippa dela med hostiga människor som inte flyttar sig från barnvagnsplatserna. Försöker dock promenera till dagmamman så ofta jag kan.

Men. Det jag undrar nu är:

1: Vad bör jag göra för att vara lite mer "Eko"? (Tänk nu att vår budget är lite stram då jag ska vara föräldraledig rätt länge och jag bara får 80% av min lilla deltidslön).

2: Vilka hudvårdprodukter är bra och prisvärda? Jag tänker på duschkräm och hudkräm till barnen och mig.

Älska

Ibland känner jag att jag klagar på mamma här på bloggen. Snälla mamma som bara vill så väl. Men som har lite snäva ramar ibland och som gör mig vansinnig för att hon tjatar om städning.

Jag älskar henne faktiskt, det gör jag. Och jag vet att hon älskar mig fast hon aldrig säger det. Men det märks. Jag kommer förresten inte ihåg att hon sa det till mig när jag var liten heller, att hon älskade mig. Konstigt, hur kan man låta bli. Jag säger det ofta till mina små, att jag älskar dem. När Prinsen har fjun på överläppen och Gittan smink så kommer jag att fortsätta att säga det. Jag kommer aldrig att sluta.

Mamma. Hon är faktiskt en av dem som är genuint intresserad av barnen. Som ringer och hör vad de sagt på BVC, frågar vad hon vägde, om allt var bra. En av dem som köper små saker till Prinsen, riddare, en festis eller en gosig filt till soffan. Som tänker på dem och visar det. Som kommer förbi någon gång i veckan bara för att titta på dem. Och hennes man är likadan. Det är skönt att ha de två som finns där och bryr sig.

De var här i helgen, mamma och Ingemar. Gittan satt nyvaken i sin vagn och Ingemar pratade med henne. Hon satt där och bara tittade med sina stora blå ögon och jag hörde honom säga. "Du är så fin" upprepade gånger. Och jag blev så glad. För det var rörande att se.

Jag vet inte om jag har talat om för min mamma att jag älskar henne. Brukar man göra det? Inte i min familj. Ja i min barndomsfamilj, menar jag. I min familj med Sambon, Prinsen och Gittan talar man om och det ska vi fortsätta med.

Hur har det varit i era familjer? Talar man om att man älskar varandra där?
Eller är det så att 40-talister är lite musslor med orden?
(Vissa av er kanske har föräldrar som är födda andra år än på 40-talet förstås).

Torr

Min mun är redan torr som ett russin av höstluften. Idag köpte jag ett nytt lipsyl. Det luktar gott och är krämigt. Synd bara att jag ser ut som Lili och Sussie när jag har det på mig. Eller som en av dem, hon som på 80-talet oftast hade så där tjockt ljusrosa läppmoj. (Läppenna med Nivea?)

Om det är någon som har ett favvolipsyl eller glans är det bara att hojta till.