lördag 31 december 2011
Nyår
Festinbjudningarna har inte haglat direkt. Men nära vännerna V och J frågade om vi ville komma på partaj. De ska lämna bort sitt barn och ha baluns. Det känns inte aktuellt med två barn i släptåg. Så Sambon och jag bestämde att vi ska köra rejset själva. Med hämtmat och film när barnen lagt sig. Men här om dagen ringde några andra vänner, ett par med en bebis plus en syrra till mannen som inte hade någon att fira med. Så nu är vita linnedukarna och vinglasen på bordet. Vi blir fem vuxna och tre barn och det blir käk från en viss restaurang där jag var på bloggträff för några år sedan. Nice! Underbart också att Sambon kan bygga lego med Prinsen istället för att laga nyårsmat. Vi har startat en ny tradition tror jag bestämt.
torsdag 29 december 2011
Ladda
Jag har hunnit hämtat andan redan sedan förra inlägget för några timmar sedan. Gittan har nu sovit ute i vagnen i tre timmar och Prinsen leker med en kompis. Prinsen och kompisen var ute själva i en timme och nu leker de så fint ihop inne. Mamman har hunnit dammsuga ett tvåvåningshus, ordnat lunch och rensat kylen. Nu väntar jag bara på att Gittan ska vakna. Kanske ska ta en te så länge.
När man får barn lär man sig att prioritera. Jag väljer vad jag vill göra, vad jag behöver göra de korta stunder jag kan välja. Sedan är jag med barnen och just nu är Gittan inne i en period när hon mest vill sitta på min arm. Det är likosm bara att haja läget och hämta energi när det är möjligt. För att kunna vara den där mamman som pallar att vara på alerten.
I dag laddade jag med dammsugaren. Dammet försvann och på något konstigt vis kom kraften tillbaka. Kanske att jag bara behövde vara för mig själv en kort liten stund.
När man får barn lär man sig att prioritera. Jag väljer vad jag vill göra, vad jag behöver göra de korta stunder jag kan välja. Sedan är jag med barnen och just nu är Gittan inne i en period när hon mest vill sitta på min arm. Det är likosm bara att haja läget och hämta energi när det är möjligt. För att kunna vara den där mamman som pallar att vara på alerten.
I dag laddade jag med dammsugaren. Dammet försvann och på något konstigt vis kom kraften tillbaka. Kanske att jag bara behövde vara för mig själv en kort liten stund.
Risigt humör
Jag känner mig på risigt humör. Det är formodligen för att vi har varit förkylda i olika omgångar sedan lucia. För att Prinsen inte har någon att leka med på dagarna nu när han är hemma från dagmamman. Att han mest går omkring och tjatar om att han vill äta godis och spela tv-spel. Här äter vi godis på lördagarna med vissa undantag. Tv-spel spelar man på fredagrana. Prinsen är spelgalen. På riktigt. Därför har vi (läs jag) fått begränsa spelandet.
I morse vaknde jag med snor och ont i stämbanden igen. Vad är det för himla monsterförkylning? Men efter ett par koppar te känns det bättre.
Idag har jag inga planer förrutom att Prinsens kompis kommer hit mellan 10-16. Ibland är det lättare att ta hand om tre barn än två. Jag ska bara plocka i huset och det är nog, för det kan ta en hel dag.
I morse vaknde jag med snor och ont i stämbanden igen. Vad är det för himla monsterförkylning? Men efter ett par koppar te känns det bättre.
Idag har jag inga planer förrutom att Prinsens kompis kommer hit mellan 10-16. Ibland är det lättare att ta hand om tre barn än två. Jag ska bara plocka i huset och det är nog, för det kan ta en hel dag.
onsdag 28 december 2011
Grejerna
Förresten tycker jag att det egentligen är helt miffo att man först stressar för att handla presenter till folk och sedan att det tar timmar, som jag tidigare skrev, att öppna dem. Och sedan att man, som när vi kom hem, packar upp i en timme också. Sorterar allt på rätt plats för att sedan åka till pappersinsamlingen och kasta alla kartonger. Sedan att man, också som jag, måste möblera om för att få plats med alla grejer. Hur otacksam får man vara, när man liksom klagar för sig själv när man flyttar runt alla saker i rummet? "Men oj vilka stooora grejer. Ett helt fotbollsspel på ben! Hur ska detta få plats?"
Överflöd
Ja, julklappsöppningen tog två och en halv timme i år också. Och jag mår illa. För att jag tycker att det är överdrivet. Men ok, Prinsen fick en del julklappar av oss. Bland annat en megastor legolåda som han önskade sig mest. Sambon tänkte så sin fattiga barndom, på den ensamstående mamman med fem barn och kunde inte låta bli att handla byggsatsen. Och jag tycker att låt gå om vi handlar till våra. Men att vi ska öppna dem ihop med syrran som är helt köpgalen. Det blir bara för mycket. Hon har stora barn och där är det datorer, mobiltelefoner, kaffemaskiner osv. Svindyra prylar. Nästa år vill jag att vi ska öppna de gemensamma klapparna ihop. De klappar vi byter. Men de vi ger till våra barn kan vi öppna hemma, innan vi drar till syrran. Det blir liksom lite galet annars. Som att det läggs fokus på själva öppningen och att man knappt orkar fika efteråt. Hur gör ni hos er? Hålls antalet klappar nere eller är det galet hos dig med?
Av Sambon fick jag ett par fina träningsskor som jag behövde, för jag ska köpa gymkort efter nyår. Vi ska också gå på en musikal på vårkanten. Det ska bli roligt!
Tomten kom och Gittan blev livrädd. För han med skägget, för att syrrans hund skällde som en galning. Så jag fick stå i köket och försöka lugna Gittan. Och Tomten (min pappa) försökte visa att han inte var farlig, så han kom ut i köket och Gittan skrek ännu mer. Och min mamma blev arg på Tomten, sin exman som hon varit skild ifrån i 35 år, väste att "Nu går du! Fattar du inte att hon är rädd!" Och Tomten gick och jag fick dåligt samvete för att jag inte hade en möjlighet att prata och för att jag som vanligt inte hade så mycket tålamod med syrrans hund. Förresten blev Tomten avslöjad av Prinsen som såg att det var morfar.
Av Sambon fick jag ett par fina träningsskor som jag behövde, för jag ska köpa gymkort efter nyår. Vi ska också gå på en musikal på vårkanten. Det ska bli roligt!
Tomten kom och Gittan blev livrädd. För han med skägget, för att syrrans hund skällde som en galning. Så jag fick stå i köket och försöka lugna Gittan. Och Tomten (min pappa) försökte visa att han inte var farlig, så han kom ut i köket och Gittan skrek ännu mer. Och min mamma blev arg på Tomten, sin exman som hon varit skild ifrån i 35 år, väste att "Nu går du! Fattar du inte att hon är rädd!" Och Tomten gick och jag fick dåligt samvete för att jag inte hade en möjlighet att prata och för att jag som vanligt inte hade så mycket tålamod med syrrans hund. Förresten blev Tomten avslöjad av Prinsen som såg att det var morfar.
fredag 23 december 2011
Pyssel
Förresten tackar jag er (två) som kom med fina tips om julklapp till min kompis! Jag följde era råd, gjorde en sån där rolig konservburk och lade i hemmagjord kola!
Jul
Det är jul. Jag har alltid gillat julen, tyckt om stämningen. Det var jobbigt förstås som barnlös, att man tänkte "Inga barn den här julen heller..." och grät både inuti och utanpå.
Det är Gittans första jul. Det ska bli kul att se vad hon tycker om Tomten och om Prinsen fortfarande tror. Jag såg aldrig Tomten när jag var liten. Jag vet inte varför. Om det var för att mamma var för pank för att handla julklappar eller om hon inte kände någon som kunde klä ut sig. Det spelar ingen roll. Det var inget jag tänkte på då.
Jag blev moster när jag var 14 år. Jag har alltid engagerat mig mycket i min systers barn. På julen gjorde vi jämt pepparkakshus när de var mindre och i många år har jag gjort julkola och tagit med på julafton.
Sambon har ingen vidare kontakt med stora delar av sin släkt. Eller ingen alls, med vissa. Hans pappa bor i ett annat land. Sambons pappa skulle komma hit i september sa han. För att hälsa på och för att få träffa Gittan för första gången. Han har inte hört av sig sedan dess. Sambon är trött på besvikelser och lade till pappan på listan över släktingar som man inte har någon kontakt med. Idag kom postbilen. Med stora paket till Prinsen och Gittan. Med en kort där det stod att pappan var ledsen över att han inte hållit det han lovade, att det ska bli bättre. Jag blev glad av det.
Jag får alltid jobbiga känslor vid jul. För olika saker. Som att vi har handlat för mycket paket, att vi inte har skänkt pengar till välgörande ändamål eller att vi har gett för lite. Att någon har fått fel present eller att någon fått för lite, att det är hemskt att julklappsutdelningen tar timmar när andra i världen inte har mat. Att det finns många barn som hatar julen, för att deras föräldrar är packade. Att det är så jäkla synd om de som inte kan fira, som kanske inte har ett hem. Det kommer jämt upp sådana tankar runt jul för mig.
Förra julen var jag höggravid. Det var massor av snö som jag vadade runt i och jag hade på mig Sambons svarta stora jacka, den enda jag kom i. Jag låg nästan när jag körde bil och jag käkade en massa äppelpajer på Mc Donalds drive in så att det fortfarande finns fläckar på jackan.
Imorgon är det julafton. Den allra första för Gittan, den sjätte för Prinsen och vi ska ha det mysigt. Och regnet öser ner.
God jul!
Det är Gittans första jul. Det ska bli kul att se vad hon tycker om Tomten och om Prinsen fortfarande tror. Jag såg aldrig Tomten när jag var liten. Jag vet inte varför. Om det var för att mamma var för pank för att handla julklappar eller om hon inte kände någon som kunde klä ut sig. Det spelar ingen roll. Det var inget jag tänkte på då.
Jag blev moster när jag var 14 år. Jag har alltid engagerat mig mycket i min systers barn. På julen gjorde vi jämt pepparkakshus när de var mindre och i många år har jag gjort julkola och tagit med på julafton.
Sambon har ingen vidare kontakt med stora delar av sin släkt. Eller ingen alls, med vissa. Hans pappa bor i ett annat land. Sambons pappa skulle komma hit i september sa han. För att hälsa på och för att få träffa Gittan för första gången. Han har inte hört av sig sedan dess. Sambon är trött på besvikelser och lade till pappan på listan över släktingar som man inte har någon kontakt med. Idag kom postbilen. Med stora paket till Prinsen och Gittan. Med en kort där det stod att pappan var ledsen över att han inte hållit det han lovade, att det ska bli bättre. Jag blev glad av det.
Jag får alltid jobbiga känslor vid jul. För olika saker. Som att vi har handlat för mycket paket, att vi inte har skänkt pengar till välgörande ändamål eller att vi har gett för lite. Att någon har fått fel present eller att någon fått för lite, att det är hemskt att julklappsutdelningen tar timmar när andra i världen inte har mat. Att det finns många barn som hatar julen, för att deras föräldrar är packade. Att det är så jäkla synd om de som inte kan fira, som kanske inte har ett hem. Det kommer jämt upp sådana tankar runt jul för mig.
Förra julen var jag höggravid. Det var massor av snö som jag vadade runt i och jag hade på mig Sambons svarta stora jacka, den enda jag kom i. Jag låg nästan när jag körde bil och jag käkade en massa äppelpajer på Mc Donalds drive in så att det fortfarande finns fläckar på jackan.
Imorgon är det julafton. Den allra första för Gittan, den sjätte för Prinsen och vi ska ha det mysigt. Och regnet öser ner.
God jul!
måndag 19 december 2011
Förkylningar
Jag vaknade halv fem idag, med Gittan. Hon är förkyld med snuva som rinner ideligen. Med nysningar som gör att nappen flyger ut. Prinsen har också varit sjuk, och jag, men det är bättre nu. Idag skulle Prinsen till dagmamman. Men där går magsjuka så jag vill inte lämna honom. Det betyder att jag själv ännu en dag ska rådda. Och det är ingen match i vanliga fall. Men nu är Gittan inte bra. Det betyder att hon sover dåligt, att hon vill vara i min famn hela tiden. Om jag sätter ner henne på golvet drar hon mig i benen. Hon vill vara på min arm. Bara. Prinsen vill "göra något", leka, åka iväg på något. Och det är svårt idag. Att få ihop det.
Jag blir lite knäpp att gå hemma i en hel vecka. Av att inte se något annat än vårt hus, denna gata och inte träffa några andra människor. Jag tror att det är därför jag kände mig på risigt humör när jag vaknade. Plus att jag var trött. Jag hade liksom inget tålamod. Nu. När jag behöver det som mest.
Idag kom Sambon och en av hans anställda hit på förmiddagen. När jag undrade vad de skulle göra sa de att de skulle äta lunch. Samma lunch som jag hade tänkt att äta. Men som bara räcker till en vuxen. "Sparar du lite av pastan till Prinsen?" undrade jag. Och det slutade med att Sambon sopade igen dörren. För att han också var på risigt humör, hade ont i halsen och...jag vet inte vad. Han tyckte att jag idiotförklarade honom med min fråga. Som att han skulle käka hela den pastamängden. Som att jag borde ha fattat att det också skulle räcka till Prinsen. "Han är fan störd i huvudet!" sa jag till ytterdörren som märkligt nog hängde kvar efter smällen. "Vem?" undrade Prinsen. "Pappa" sa jag. "Han smällde i dörren så att huset höll på att gå sönder! Han är en riktig surmule. Han ska INTE få några julklappar!" "Jo av mig!" sa Prinsen som tog sin far i försvar
Det är inte pedagogiskt att kalla sitt barns pappa fula saker inför honom. Det är inte psykologiskt, det är inte alls ok eller på något sätt försvarbart. Men jag orkade inte. Kunde inte hålla masken, bita ihop och låta Sambon hållas. Fan. "Förlåt" sa jag till Prinsen. Men han är bara så grinig. Man kan bli sur på såna man älskar också. Och mamma är trött" talade jag om. "Det kallas att man bråkar!" konstaterade Prinsen. "Ja, men det är ingen fara. Det kan bli så ibland. Blir du ledsen av att vi blir osams, pappa och jag?" "Nej." "Bra, för det är inte ditt fel och det går över. Du blir ju också arg på såna du gillar. Det blir så ibland."
Men. Måste jag få dörren i fejset? Måste jag det?
Det har varit intensivt den senaste veckan. Med snuviga näsor att torka. Med örontermometrar och alvedon. Med ögoninflammationer, hosta och luftrörsvidgande medicin. Jag är ändå glad. För förkylningar är bara förkylningar, som går över rätt snart. Men jag tror att det är orsaken till att det är som det är, att det blev som det blev idag.
Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Ännu en gång måste jag intyga mig det.
Jag blir lite knäpp att gå hemma i en hel vecka. Av att inte se något annat än vårt hus, denna gata och inte träffa några andra människor. Jag tror att det är därför jag kände mig på risigt humör när jag vaknade. Plus att jag var trött. Jag hade liksom inget tålamod. Nu. När jag behöver det som mest.
Idag kom Sambon och en av hans anställda hit på förmiddagen. När jag undrade vad de skulle göra sa de att de skulle äta lunch. Samma lunch som jag hade tänkt att äta. Men som bara räcker till en vuxen. "Sparar du lite av pastan till Prinsen?" undrade jag. Och det slutade med att Sambon sopade igen dörren. För att han också var på risigt humör, hade ont i halsen och...jag vet inte vad. Han tyckte att jag idiotförklarade honom med min fråga. Som att han skulle käka hela den pastamängden. Som att jag borde ha fattat att det också skulle räcka till Prinsen. "Han är fan störd i huvudet!" sa jag till ytterdörren som märkligt nog hängde kvar efter smällen. "Vem?" undrade Prinsen. "Pappa" sa jag. "Han smällde i dörren så att huset höll på att gå sönder! Han är en riktig surmule. Han ska INTE få några julklappar!" "Jo av mig!" sa Prinsen som tog sin far i försvar
Det är inte pedagogiskt att kalla sitt barns pappa fula saker inför honom. Det är inte psykologiskt, det är inte alls ok eller på något sätt försvarbart. Men jag orkade inte. Kunde inte hålla masken, bita ihop och låta Sambon hållas. Fan. "Förlåt" sa jag till Prinsen. Men han är bara så grinig. Man kan bli sur på såna man älskar också. Och mamma är trött" talade jag om. "Det kallas att man bråkar!" konstaterade Prinsen. "Ja, men det är ingen fara. Det kan bli så ibland. Blir du ledsen av att vi blir osams, pappa och jag?" "Nej." "Bra, för det är inte ditt fel och det går över. Du blir ju också arg på såna du gillar. Det blir så ibland."
Men. Måste jag få dörren i fejset? Måste jag det?
Det har varit intensivt den senaste veckan. Med snuviga näsor att torka. Med örontermometrar och alvedon. Med ögoninflammationer, hosta och luftrörsvidgande medicin. Jag är ändå glad. För förkylningar är bara förkylningar, som går över rätt snart. Men jag tror att det är orsaken till att det är som det är, att det blev som det blev idag.
Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Ännu en gång måste jag intyga mig det.
fredag 16 december 2011
Julkort
I dag postade jag våra julkort. Jag har fotat mina barn med stjärngosse- och tomtekläder, tyck att det är fruktansvärt om ni vill. Men jag tycker att det är gulligt. Hon skrattade mot kameran, Gittan, satt i Prinsens famn. Prinsen tittade på sin stjärna han höll i handen och han log. Han var så glad när vi köpte kläderna, så att han kunde vara Staffan. Han har pratat om det varje år vid lucia men i sista stund valt att vara pepparkaksgubbe istället.
I måndags firade vi lucia med dagmammorna. En mamma sa till mig "Så han vill ha den där på sig?" och tittade på struten. "Ja?" sa jag och fattade inte vad hon menade. Kanske att en del i skolan tyckte att det var töntigt att vara stjärngosse? Eller vad? Min son tycker att det är jättefint. Hennes fråga visar mer vad hon står tycker jag och jag vet att det är jätteviktigt för henne att hennes barn är tipp topp, matchade, nyduschade osv. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga. Att de ska kunna ha på sig vad de vill, vara med vem de vill och vara stolta för det. Och om det börjar med en strut på huvudet eller något annat, det vet inte jag. Förresten har inte barn några förutfattade meningar, det är ju det som är så coolt. Det är vi vuxna som står för idiotgrejerna.
Förr skickade jag många julkort. Jag tycker själv att det är trevligt att få en julhälsning och att det är roligare att få den i brevlådan än via sms eller i datorn. Men jag har lagt ner till viss del. Tröttnade på att skicka 30 och få 10 tillbaka. Ja andra människor kanske gör annat, så sant. Men jag ruttnade. Nu skickar jag bara till folk som skickar till oss, och till en av mina bästa vänner som aldrig har fått iväg ett enda julkort någonsin.
Men varför dessa utklädda barn då? Jag tycker att det är gulligt som sagt. Nu när jag själv har barn. Förr var det jobbigt var än jag såg barn. På stan, hemma hos folk, på restauranger, på julkort. Det sög, men det är annorlunda nu.
Vilka får dessa kort då? Det är delvis den nära släkten. Både de som inte ser Prinsen och Gittan så ofta och de som är väldigt engagerade i våra barn. Kort på barnen får också de kompisar som själva skickar barnkort till oss, för det gör en del. Mina barnlösa kompisar som skickar julkort, endast en person med man, får ett neutralt kort med tomtar på.
Men. Jag har en vän, M. Hon har inga barn. Det blev liksom inte så. M är en jättefin tjej. Hon arbetar med barn och är en av de jag vänder mig till om det är något jag vill ventilera. Också om det är något med mina barn. Hon har nämligen så himla bra grejer att komma med! M är nog den som jag pratade mest med när vi kämpade för att få Gittan. M har vid något tillfälle fått ett foto på Prinsen och Gittan och jag tror ärligt att hon blev glad. Så nu när jag satt och skrev julkort tänkte jag att, ska M få barnkort eller neutralt? Neutralt tycker väl de flesta som läser säkert. Men jag kände att jag tror att hon nog hellre vill ha det andra. Så jag skrev ett mejl.
Hej M!
Jag har tänkt att skicka några julkort, till speciellt utvalda. Men. Det kommer att finnas två olika. Pappa och syrran och så där vill säkerligen ha en bild på Prinsen och Gittan. Någon kompis som inte har barn får neutralt. De som tidigare skickat kort till oss med sina barn på får barnkort av mig. Ja du fattar. Frågan är vilket du vill ha och det frågar jag rakt av. För jag vet faktiskt inte. En del (som du) kanske inte vill ha mina barn på julkort. Jag förstår att man kan bli vansinnig om det dimper ner ett kort på små tomtar om man själv inte har barn. Och det respekterar jag så klart!
Men vilket kort vill DU ha? Ett på mina små tomtar eller ett köpekort?(Och svara nu ärligt, för jag förstår ditt val i vilket fall. Det vet du!)
/Anna-Bell
Sedan kom svaret:
Anna-Bell,
Måste säga att du är himla omtänksam som frågar om det där med julkorten! Tidigare kunde jag nog störa mig på fotokort med folks ungar i julmundering. Numera är det lugnt, absolut. Särskilt med dig! Jag lovar, det känns inte jobbigt att få ett kort av dina tomtar, bara gulligt. Så gör det du själv tycker!
Kram M
Näe, man måste inte fråga folk. Men jag kände att vi kan ha en öppen relation. Speciellt med den där barngrejen.
Förresten ska det blir kul att se om vi nu får julkort av de vi har postat till. Mycket spännande!
I måndags firade vi lucia med dagmammorna. En mamma sa till mig "Så han vill ha den där på sig?" och tittade på struten. "Ja?" sa jag och fattade inte vad hon menade. Kanske att en del i skolan tyckte att det var töntigt att vara stjärngosse? Eller vad? Min son tycker att det är jättefint. Hennes fråga visar mer vad hon står tycker jag och jag vet att det är jätteviktigt för henne att hennes barn är tipp topp, matchade, nyduschade osv. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga. Att de ska kunna ha på sig vad de vill, vara med vem de vill och vara stolta för det. Och om det börjar med en strut på huvudet eller något annat, det vet inte jag. Förresten har inte barn några förutfattade meningar, det är ju det som är så coolt. Det är vi vuxna som står för idiotgrejerna.
Förr skickade jag många julkort. Jag tycker själv att det är trevligt att få en julhälsning och att det är roligare att få den i brevlådan än via sms eller i datorn. Men jag har lagt ner till viss del. Tröttnade på att skicka 30 och få 10 tillbaka. Ja andra människor kanske gör annat, så sant. Men jag ruttnade. Nu skickar jag bara till folk som skickar till oss, och till en av mina bästa vänner som aldrig har fått iväg ett enda julkort någonsin.
Men varför dessa utklädda barn då? Jag tycker att det är gulligt som sagt. Nu när jag själv har barn. Förr var det jobbigt var än jag såg barn. På stan, hemma hos folk, på restauranger, på julkort. Det sög, men det är annorlunda nu.
Vilka får dessa kort då? Det är delvis den nära släkten. Både de som inte ser Prinsen och Gittan så ofta och de som är väldigt engagerade i våra barn. Kort på barnen får också de kompisar som själva skickar barnkort till oss, för det gör en del. Mina barnlösa kompisar som skickar julkort, endast en person med man, får ett neutralt kort med tomtar på.
Men. Jag har en vän, M. Hon har inga barn. Det blev liksom inte så. M är en jättefin tjej. Hon arbetar med barn och är en av de jag vänder mig till om det är något jag vill ventilera. Också om det är något med mina barn. Hon har nämligen så himla bra grejer att komma med! M är nog den som jag pratade mest med när vi kämpade för att få Gittan. M har vid något tillfälle fått ett foto på Prinsen och Gittan och jag tror ärligt att hon blev glad. Så nu när jag satt och skrev julkort tänkte jag att, ska M få barnkort eller neutralt? Neutralt tycker väl de flesta som läser säkert. Men jag kände att jag tror att hon nog hellre vill ha det andra. Så jag skrev ett mejl.
Hej M!
Jag har tänkt att skicka några julkort, till speciellt utvalda. Men. Det kommer att finnas två olika. Pappa och syrran och så där vill säkerligen ha en bild på Prinsen och Gittan. Någon kompis som inte har barn får neutralt. De som tidigare skickat kort till oss med sina barn på får barnkort av mig. Ja du fattar. Frågan är vilket du vill ha och det frågar jag rakt av. För jag vet faktiskt inte. En del (som du) kanske inte vill ha mina barn på julkort. Jag förstår att man kan bli vansinnig om det dimper ner ett kort på små tomtar om man själv inte har barn. Och det respekterar jag så klart!
Men vilket kort vill DU ha? Ett på mina små tomtar eller ett köpekort?(Och svara nu ärligt, för jag förstår ditt val i vilket fall. Det vet du!)
/Anna-Bell
Sedan kom svaret:
Anna-Bell,
Måste säga att du är himla omtänksam som frågar om det där med julkorten! Tidigare kunde jag nog störa mig på fotokort med folks ungar i julmundering. Numera är det lugnt, absolut. Särskilt med dig! Jag lovar, det känns inte jobbigt att få ett kort av dina tomtar, bara gulligt. Så gör det du själv tycker!
Kram M
Näe, man måste inte fråga folk. Men jag kände att vi kan ha en öppen relation. Speciellt med den där barngrejen.
Förresten ska det blir kul att se om vi nu får julkort av de vi har postat till. Mycket spännande!
Tack
Vi fick julkort från pappa och hans fru i går. Längst nere på kortet hade min pappa skrivit. "Kram. Tack för att ni finns!" Jag som har tänkt på honom och på vår relation på sistone. På vårt kort till dem skrev jag då "Och tack för att NI finns!" Fina ord värmer och kan skapa bra saker.
Kreativiet
En kompis till mig och jag ska byta julklappar. Men då vi båda är mellan jobb på olika sätt har vi bestämt följande:
Vi ska inhandla en present till den andra för 30 spänn.
Vi ska också göra en hemmagjord julklapp till den andre. Alltså något litet och inte värsta grejen.
Detta för att det 1 är en sport att hitta något för 30 kronor och 2 tvingar en till lite kreativitet.
Vad skulle du välja att göra för en liten grej??
Vi ska inhandla en present till den andra för 30 spänn.
Vi ska också göra en hemmagjord julklapp till den andre. Alltså något litet och inte värsta grejen.
Detta för att det 1 är en sport att hitta något för 30 kronor och 2 tvingar en till lite kreativitet.
Vad skulle du välja att göra för en liten grej??
Gåta
Gåta: Vad är det som rinner halva natten?
Svar: Anna-Bells öga eftersom hon tydligen har fått ögoninflammation.
(Det när Prinsen är bättre och vi skulle göra något "roligt" idag. Så det blir att glo i huset i dag också och inte träffa några andra människor. Blä.)
Svar: Anna-Bells öga eftersom hon tydligen har fått ögoninflammation.
(Det när Prinsen är bättre och vi skulle göra något "roligt" idag. Så det blir att glo i huset i dag också och inte träffa några andra människor. Blä.)
onsdag 14 december 2011
Lucia
Hoppas att ni hade en fin lucia förresten! Jag var hemma med en Staffan Stalledräng som hostade, snorade och hade feber.
tisdag 13 december 2011
Svar till Anonym
Så här skriver du till mig:
"Varför är det konstigt att inte fler kändisar berättat om sina IVF:er och adoptioner? Om jag inte minns fel så har du inte ens berättat för din egen mamma?"
Nej jag har inte berättat om våra IVF:er för mina nära släktingar. Inte heller min, som du skriver, egen mamma. Då du väljer att vara anonym vet jag inte hur mycket du har läst min blogg. Vi har gjort rätt många behandlingar för att få våra barn. Jag valde att tala om för våra närmaste vänner men struntade i resten av olika anledningar. Att jag inte talade om för min mamma var för att skona henne. Jag känner min mor. Vet att hon hade mått dåligt för vår skull och jag hade aldrig orkat hålla även henne flytande när jag själv många gånger kippade efter luft. Att jag inte har berättat för min mamma (och för andra) nu när vi fått våra älskade barn är för att jag helt enkelt inte har kommit till skott. Har våndats en del för att jag tycker att jag borde tala om, men har inte hittat rätt tillfälle. Men du ska veta att jag under resans gång har varit fruktansvärt glad över mitt/vårt beslut att vara tysta.
Men. Det jag skrev var:
"Men visst är det konstigt att man inte vet fler!"
Alltså skrev jag inte som du menar att det är "konstigt att inte fler kändisar har berättat" utan att det är "konstigt att man inte vet fler." En klar skillnad om du frågar mig. Som offentlig person kan det bli så att saker om ens privata kommer ut, även om man inte väljer att direkt outa sig eller skriva ett pressmeddelande. Ta adoption till exempel. På min fråga tidigare på bloggen fick jag tio svar. Fyra personer som har adopterat ett barn (eller fler) nämndes. Tycker inte du att det är lite om man tänker på hur många offentliga personer vi har i detta land, speciellt om man räknar in alla B-kändisar också...
Jag tycker fortfarande att det är konstigt att man inte vet fler. (Just adoption kan ju vara rätt uppenbart också.)
"Varför är det konstigt att inte fler kändisar berättat om sina IVF:er och adoptioner? Om jag inte minns fel så har du inte ens berättat för din egen mamma?"
Nej jag har inte berättat om våra IVF:er för mina nära släktingar. Inte heller min, som du skriver, egen mamma. Då du väljer att vara anonym vet jag inte hur mycket du har läst min blogg. Vi har gjort rätt många behandlingar för att få våra barn. Jag valde att tala om för våra närmaste vänner men struntade i resten av olika anledningar. Att jag inte talade om för min mamma var för att skona henne. Jag känner min mor. Vet att hon hade mått dåligt för vår skull och jag hade aldrig orkat hålla även henne flytande när jag själv många gånger kippade efter luft. Att jag inte har berättat för min mamma (och för andra) nu när vi fått våra älskade barn är för att jag helt enkelt inte har kommit till skott. Har våndats en del för att jag tycker att jag borde tala om, men har inte hittat rätt tillfälle. Men du ska veta att jag under resans gång har varit fruktansvärt glad över mitt/vårt beslut att vara tysta.
Men. Det jag skrev var:
"Men visst är det konstigt att man inte vet fler!"
Alltså skrev jag inte som du menar att det är "konstigt att inte fler kändisar har berättat" utan att det är "konstigt att man inte vet fler." En klar skillnad om du frågar mig. Som offentlig person kan det bli så att saker om ens privata kommer ut, även om man inte väljer att direkt outa sig eller skriva ett pressmeddelande. Ta adoption till exempel. På min fråga tidigare på bloggen fick jag tio svar. Fyra personer som har adopterat ett barn (eller fler) nämndes. Tycker inte du att det är lite om man tänker på hur många offentliga personer vi har i detta land, speciellt om man räknar in alla B-kändisar också...
Jag tycker fortfarande att det är konstigt att man inte vet fler. (Just adoption kan ju vara rätt uppenbart också.)
måndag 12 december 2011
Plåster
Jag smyger ut från sovrummet. Jag har nattat Gittan och jag tror att Sambon håller på att nattar Prinsen. Jag kikar in i Prinsens rum och möts av snarkningar. De ligger tätt ihop, Sambon har en sagobok öer höften som ligger uppvikt.
"Ska du gå upp och borsta tänderna eller?" viskar jag och ruskar lite på Sambon.
Han kikar upp på mig och jag ser att han har ett stort vitt plåster över näsryggen.
"Va?" säger han sömndrucket.
"Prinsen sover. Ska du gå upp? Och var tusan har du gjort på näsan? Har du ramlat eller?"
"Jag hittade ett sånt där pormaskplåster i badrummet. Men shit, undrar hur det blir när det har suttit fast i 45 minuter."
"Ska du gå upp och borsta tänderna eller?" viskar jag och ruskar lite på Sambon.
Han kikar upp på mig och jag ser att han har ett stort vitt plåster över näsryggen.
"Va?" säger han sömndrucket.
"Prinsen sover. Ska du gå upp? Och var tusan har du gjort på näsan? Har du ramlat eller?"
"Jag hittade ett sånt där pormaskplåster i badrummet. Men shit, undrar hur det blir när det har suttit fast i 45 minuter."
Lucia
Tack snälla för att ni tog er tid att tänka på offentliga personer som gjort IVF eller adopterat! (Återkommer senare med vad jag ska ha det till.)Men visst är det konstigt att man inte vet fler!
I morgon är det vägning av Gittan. Antar att hon inte har gått upp som hon ska. I dag käkade hon typ en deciliter gröna ärtor till middag. Det blir man ju inte så fetlagd av. Ska försöka tänka på att hon är en aktiv tjej. Men jag kan ändå inte låta bli att bli stressad av den där nedåtpekande kurvan. Hoppas att hennes vällingdrickande har gett henne några gram.
Idag har jag kollat på luciatåg. Jag hade hyfsat blanka ögon kan jag lova, när min fina Staffan Stalledräng läste två verser med tydlig och klar röst. Med och tittade var också pappa och hans fru. Jag kom på att jag aldrig tidigare har bjudit med dem och de hade inte ens träffat dagmamman Prinsen har gått hos i fyra år. De tyckte att tillställningen var så trevlig och efteråt käkade vi middag hos oss. Jag log när jag såg att Prinsen kröp upp intill sin morfar i soffan, och när Gittan drog morfar i mustaschen
I morgon är det vägning av Gittan. Antar att hon inte har gått upp som hon ska. I dag käkade hon typ en deciliter gröna ärtor till middag. Det blir man ju inte så fetlagd av. Ska försöka tänka på att hon är en aktiv tjej. Men jag kan ändå inte låta bli att bli stressad av den där nedåtpekande kurvan. Hoppas att hennes vällingdrickande har gett henne några gram.
Idag har jag kollat på luciatåg. Jag hade hyfsat blanka ögon kan jag lova, när min fina Staffan Stalledräng läste två verser med tydlig och klar röst. Med och tittade var också pappa och hans fru. Jag kom på att jag aldrig tidigare har bjudit med dem och de hade inte ens träffat dagmamman Prinsen har gått hos i fyra år. De tyckte att tillställningen var så trevlig och efteråt käkade vi middag hos oss. Jag log när jag såg att Prinsen kröp upp intill sin morfar i soffan, och när Gittan drog morfar i mustaschen
söndag 11 december 2011
Kommit ut
Näe jag har inte kommit ut, talat om för mina nära och kära att vi har gjort IVF. Men jag undrar om ni kan hjälpa mig med en grej. Vet ni några svenska offentliga personer som har gjort IVF eller har adopterat ett (eller flera) barn?
Håller på med en grej, kan berätta sedan, och det är konstigt (eller rätt signifikativt) att jag inte hittar så mycket information om folk som har kommit ut med sin barnlöshet.
Håller på med en grej, kan berätta sedan, och det är konstigt (eller rätt signifikativt) att jag inte hittar så mycket information om folk som har kommit ut med sin barnlöshet.
torsdag 8 december 2011
Fastern
Det är mörkt ute och jag hör hur det knackar på dörren. Barnen är i hallen med mig när jag öppnar. En tjej jag inte känner igen står där ute.
"Hej" säger jag och hon det samma. Sedan blir det tyst. Det känns som en minut.
"Vill du har hjälp med något? Jag tror att du har gått fel" säger jag och tar upp Gittan på armen.
"Sambon" säger hon. "Är han hemma?" undrar hon.
Jag tänker att det måste ha något med hans jobb att göra.
"Han är på väg hem. Kan jag hälsa något?"
"Jag är hans syster" säger hon och jag blir tyst igen.
Hon är systern som han inte har någon kontakt med. För att han har slutat att höra av sig till delar av släkten. För att de är struliga. Han orkar inte mer, säger han. Nu står hon här i min hall. Syrran jag inte har sett på åtta år.
"Kom in" säger jag. "Han kommer nog snart."
Vi pratar om bilresan och vad hon gör i Stockholm. Om att hon gillar våra vardagsrumstapeter. Och jag tänker att han borde dyka upp snart, Sambon. Det gör han och han visste om att hon skulle komma. Hon ringde honom tre minuter innan hon knackade på vår ytterdörr.
Vad säger man till en femåring om en kvinna som plötsligt dyker upp? Det här är din faster som du aldrig har vetat om. Hon har två barn som är dina kusiner. Förrsten har du två fastrar till och en farmor, men henne har du frågat om förut. Jag svarade då att pappa har en mamma. Men att de inte umgås. Så egentligen har du en farmor, men vi kommer inte att träffas, för pappa vill inte. (Och den jävla kärringen har inte grattat till dig och Gittan, när ni föddes. Inte ens ett vykort bemödade hon sig med. Så det är över. Men nej, det sa jag inte.)
Jag talar om att "Det här är pappas syster." men inget mer ingående. Jag presenterar henne inte, för jag vet inte om det är hon som är Hanna eller Jonna. Konstigt egentligen. "Jaha" säger Prinsen "När börjar julkalendern?"
Hon äter med oss och vi pratar. Om deras släkt, den släkt som också är mina barns. Men som mina barn inte kommer att träffa. Sedan sätter Sambon på kaffe. Vid sju åker hon vidare. Syrran, fastern som jag först inte kände igen. Utan trodde var någon som bara knackat på fel dörr.
"Hej" säger jag och hon det samma. Sedan blir det tyst. Det känns som en minut.
"Vill du har hjälp med något? Jag tror att du har gått fel" säger jag och tar upp Gittan på armen.
"Sambon" säger hon. "Är han hemma?" undrar hon.
Jag tänker att det måste ha något med hans jobb att göra.
"Han är på väg hem. Kan jag hälsa något?"
"Jag är hans syster" säger hon och jag blir tyst igen.
Hon är systern som han inte har någon kontakt med. För att han har slutat att höra av sig till delar av släkten. För att de är struliga. Han orkar inte mer, säger han. Nu står hon här i min hall. Syrran jag inte har sett på åtta år.
"Kom in" säger jag. "Han kommer nog snart."
Vi pratar om bilresan och vad hon gör i Stockholm. Om att hon gillar våra vardagsrumstapeter. Och jag tänker att han borde dyka upp snart, Sambon. Det gör han och han visste om att hon skulle komma. Hon ringde honom tre minuter innan hon knackade på vår ytterdörr.
Vad säger man till en femåring om en kvinna som plötsligt dyker upp? Det här är din faster som du aldrig har vetat om. Hon har två barn som är dina kusiner. Förrsten har du två fastrar till och en farmor, men henne har du frågat om förut. Jag svarade då att pappa har en mamma. Men att de inte umgås. Så egentligen har du en farmor, men vi kommer inte att träffas, för pappa vill inte. (Och den jävla kärringen har inte grattat till dig och Gittan, när ni föddes. Inte ens ett vykort bemödade hon sig med. Så det är över. Men nej, det sa jag inte.)
Jag talar om att "Det här är pappas syster." men inget mer ingående. Jag presenterar henne inte, för jag vet inte om det är hon som är Hanna eller Jonna. Konstigt egentligen. "Jaha" säger Prinsen "När börjar julkalendern?"
Hon äter med oss och vi pratar. Om deras släkt, den släkt som också är mina barns. Men som mina barn inte kommer att träffa. Sedan sätter Sambon på kaffe. Vid sju åker hon vidare. Syrran, fastern som jag först inte kände igen. Utan trodde var någon som bara knackat på fel dörr.
Elva månader
Gittan är elva månader. Hon gillar att gå omkring med sin gåvagn. Hon gillar när man sjunger, börjar klappa på sina ben då. Hon är social och tycker om när det händer saker.
Hon börjar bli en liten tjej och inte bara en bebis. Ibland får jag panik och blir nostalgisk. Tänker att Gittan snart är stor. Men det är skönt också, det ska villigt erkännas. För även om det var gosigt när hon var mindre var det nojigt också. När jag inte kände henne och inte visste vad hon ville. När jag bara sov med ena ögat stängt, för jag var tvungen att ha koll. Hon andades ju så konstigt, så där ryckligt. Men det gör ju nyfödda barn. Jag var hormonell också. Fy vad jobbigt det kan vara att bara gråta utan att man vet varför. "Hon är så fiiin" och så gråt i en kvart. Jag kan grina för det nu också. Men på ett annat sätt.
Gittan vet vad hon inte får göra. När hon sitter i hallen vid skohyllan och gnager på skor ser hon på mig. Om jag säger "Aja, inte äta på skorna" ser hon lite skyldig ut. Sedan smilar hon upp sig, skrattar så att man ser alla fyra tänderna där nere och den enda framtanden uppe. Hon vet att man inte ska gnaga på skor.
Gittan är liten men ändå lite stor. Hon har lärt sig så mycket. I dag tänkte jag på att Gittan eventuellt har blivande klasskamrater som inte ännu är födda. Det känns väldigt skumt faktiskt.
Hon börjar bli en liten tjej och inte bara en bebis. Ibland får jag panik och blir nostalgisk. Tänker att Gittan snart är stor. Men det är skönt också, det ska villigt erkännas. För även om det var gosigt när hon var mindre var det nojigt också. När jag inte kände henne och inte visste vad hon ville. När jag bara sov med ena ögat stängt, för jag var tvungen att ha koll. Hon andades ju så konstigt, så där ryckligt. Men det gör ju nyfödda barn. Jag var hormonell också. Fy vad jobbigt det kan vara att bara gråta utan att man vet varför. "Hon är så fiiin" och så gråt i en kvart. Jag kan grina för det nu också. Men på ett annat sätt.
Gittan vet vad hon inte får göra. När hon sitter i hallen vid skohyllan och gnager på skor ser hon på mig. Om jag säger "Aja, inte äta på skorna" ser hon lite skyldig ut. Sedan smilar hon upp sig, skrattar så att man ser alla fyra tänderna där nere och den enda framtanden uppe. Hon vet att man inte ska gnaga på skor.
Gittan är liten men ändå lite stor. Hon har lärt sig så mycket. I dag tänkte jag på att Gittan eventuellt har blivande klasskamrater som inte ännu är födda. Det känns väldigt skumt faktiskt.
onsdag 7 december 2011
Snoret och andra åkommor
Det finns så klart ingen färdig manual, inget facit utan många nyanser, tolkningar och för den delen typer av snor. Om Prinsen är rödmosig och har tjockt snor som rinner ideligen jag hemma. För att jag tycker att han bör ta det lugnt (leka hemma, inne eller ute) och för att det lär smitta. Är det droppsnuva låter jag honom gå. Det är ju sånt barn får och som kan hänga i ett tag. Lite förkyld, något snuvig och lite hostig, får han också gå. (Ja detta gäller när jag jobbar. Nu är jag hemma och då får Prinsen själv välja om han ska till dagmamman.)Vid gränsfall är jag ofta hemma eller säger till dagmamman. "Prinsen har varit lite hostig på morgonen. Ring om han hostar mycket så hämtar jag honom."
Att folk skickar sina barn halvsjuka till förskolan gör mig rätt irriterad faktiskt. (Nu pratar jag om när det är uppenbart att de är risiga och borde vara hemma.) Att jag får ta hand om halvsjuka barn gör att jag själv blir smittad och sedan drar hem skiten till mina barn. Och då blir det i slutänden både karensdag och vab för MIN del. Tack för det, liksom.
Om ett barn på jobbet är väldigt förkyld men ändå har orkat med verksamheten med nöd och näppe säger jag det när föräldern hämtar. Typ "Hon har varit väldigt snuvig och hostig idag." (Du bör observera henne och kanske vara hemma en dag eller två.)Om ett barn har ögoninflammation ringer vi hem barnet. Kanske inte om vi upptäcker det två timmar innan hämtning, men annars. För det smittar. Magsjuka är vi restriktiva med. När det har gått två dygn sedan senaste kräkningen eller diarrén är man välkommen tillbaka till förskolan. Är man själv magsjuk ska barnet vara hemma. Vissa fattar inte det. Trots information varje år. Jag undrar också hur en del föräldrar på allvar kan tro att deras barn har blivit laktosintolerant just precis i samma veva som det går en epidemi av magsjuka.
Allmäntillståndet ja. Det är en bra grej. Som tolkas olika. På jobbet har jag skickat hem barn med exempelvis ögoninflammation. Han eller hon var ju pigg hemma. Men ser man inte att barnet är geggig i ögonen? Har man inte kunskapen eller är man för stressad så man inte hinner kolla? Jag tror ett en del föräldrar faktiskt skickar sina barn till förskolan i halvrisigt skick för att de 1. inte har råd att vara hemma eller 2. tycker att de har ett så himla viktigt jobb så att de inte kan (!) vara hemma. Det är fruktansvärt om inte budgeten täcker vab. Annars tycker jag att det på något sätt ingår i föräldraskapet, att vara hemma med sitt barn när det inte är riktigt friskt.
(Och jag vet förresten att man inte kan härleda bakterier Men ibland är det liksom uppenbart.)
Att folk skickar sina barn halvsjuka till förskolan gör mig rätt irriterad faktiskt. (Nu pratar jag om när det är uppenbart att de är risiga och borde vara hemma.) Att jag får ta hand om halvsjuka barn gör att jag själv blir smittad och sedan drar hem skiten till mina barn. Och då blir det i slutänden både karensdag och vab för MIN del. Tack för det, liksom.
Om ett barn på jobbet är väldigt förkyld men ändå har orkat med verksamheten med nöd och näppe säger jag det när föräldern hämtar. Typ "Hon har varit väldigt snuvig och hostig idag." (Du bör observera henne och kanske vara hemma en dag eller två.)Om ett barn har ögoninflammation ringer vi hem barnet. Kanske inte om vi upptäcker det två timmar innan hämtning, men annars. För det smittar. Magsjuka är vi restriktiva med. När det har gått två dygn sedan senaste kräkningen eller diarrén är man välkommen tillbaka till förskolan. Är man själv magsjuk ska barnet vara hemma. Vissa fattar inte det. Trots information varje år. Jag undrar också hur en del föräldrar på allvar kan tro att deras barn har blivit laktosintolerant just precis i samma veva som det går en epidemi av magsjuka.
Allmäntillståndet ja. Det är en bra grej. Som tolkas olika. På jobbet har jag skickat hem barn med exempelvis ögoninflammation. Han eller hon var ju pigg hemma. Men ser man inte att barnet är geggig i ögonen? Har man inte kunskapen eller är man för stressad så man inte hinner kolla? Jag tror ett en del föräldrar faktiskt skickar sina barn till förskolan i halvrisigt skick för att de 1. inte har råd att vara hemma eller 2. tycker att de har ett så himla viktigt jobb så att de inte kan (!) vara hemma. Det är fruktansvärt om inte budgeten täcker vab. Annars tycker jag att det på något sätt ingår i föräldraskapet, att vara hemma med sitt barn när det inte är riktigt friskt.
(Och jag vet förresten att man inte kan härleda bakterier Men ibland är det liksom uppenbart.)
tisdag 6 december 2011
Snor
Situation:
Ett barn lämnas in på förskolan. Han/hon är dyngsnorig men verkar pigg. Han/hon leker som vanligt men ser rödmosig ut och personalen får torka näsan gång på gång. Tjockt snor rinner ideligen och han/hon nyser också en del.
Fråga: Bör barnet vara hemma från förskolan?
A. Nej, man kan som förälder inte vara hemma för snor. Alla barn är snoriga lite då och då. Jag skulle lämna mitt nysande barn med tjockt snor.
B. Ja, eftersom barnet lär smitta de andra och det kan vara bra för barnet att kanske vara hemma och ta det lugnt även om det inte verkar direkt påverkat.
C. Annat alternativ.
Ett barn lämnas in på förskolan. Han/hon är dyngsnorig men verkar pigg. Han/hon leker som vanligt men ser rödmosig ut och personalen får torka näsan gång på gång. Tjockt snor rinner ideligen och han/hon nyser också en del.
Fråga: Bör barnet vara hemma från förskolan?
A. Nej, man kan som förälder inte vara hemma för snor. Alla barn är snoriga lite då och då. Jag skulle lämna mitt nysande barn med tjockt snor.
B. Ja, eftersom barnet lär smitta de andra och det kan vara bra för barnet att kanske vara hemma och ta det lugnt även om det inte verkar direkt påverkat.
C. Annat alternativ.
måndag 5 december 2011
En natt hos Anna-Bell
Jag sitter upp för länge, en timme över vad som är tillåtet. Har sagt åt mig själv att jag ska ligga i sängen senast 22.00. Gittan vaknar precis när jag lägger mig och jag tar med mig henne under mitt täcke. Där somnar hon om med nappen och snutten. Klockan är 00.45 när jag vaknar. Gittan tumlar runt i sängen, låter lite. Inte så att hon skriker, men hon visar missnöje. Jag petar på sambon. "Välling, tack" viskar jag halvhögt. Han fattar kommandot snabbt och går upp. Jag ser att han håller på att krocka med dörren innan han går rätt. Gittan sveper i sig vällingen snabbt. Sedan vill hon leka. Hon rullar runt och gör pruttljud. Jag är trött och vill inte gå upp, för jag får för mig att hon blir pigg då. Ännu piggare. Jag letar efter en napp och hittar en snart, lägger den på sänggaveln. Sambon sover och Gittan hoppar nu i sängen, håller sig i sänggaveln. Rätt var det är släpper hon taget, det är en lek hon kommit på. Det är så roligt att ramla mjukt i sängen. Hon dunsar ner på min läpp och det pirrar liksom i den. Jag tar henne, lägger henne i mitten av sängen, mellan oss. In med nappen och snutten. Hon skrattar, den lilla busfian. Snurrar runt och ställer sig upp igen. När hon skallar min näsa börjar jag tjura, shit vad ont det gör. Jag tar mig för näsan. Blöder jag? Nej. Klockan är 02.00. Jag lägger Gittan i spjälsängen och hon bli arg. Riksförbannad på mig och skriker. Prinsen kommer in. "Jag drömde något" säger han. "Jag vill ligga bredvid pappa,." Han kryper ner tätt intill och somnar fastän Gittan ännu protesterar högljutt. Jag tar upp henne, erbjuder bröstet och hon ammmar lite innan hon ledsnar. Jag befinner mig som i ett töcken. Där jag halvslumrar och lägger ner Gittan mellan oss gång på gång. Plötsligt är hon på väg upp på sängbordet, händerna har hon redan där. Jag sätter mig upp, ger henne nappen och hon lägger sig bredvid mig, mellan oss. Hon snurrar runt igen och jag letar för trettio gången efter en napp, för den hon hade är försvunnen. Jag märker knappt när det händer men plötsligt har hon lagt sig ner och sover. Klockan är 03.15. Då börjar Sambon snarka. Drar högljudda timmerstockar. "Snarkar du så att du väcker Gittan blir jag galen! Vänd på dig" väser jag aggressivt och petar honom i sidan. Han rullar runt, så mycket han kan bredvid Prinsen. Jag somnar och vaknar av Sambons klocka 05.30. Han snosar två gånger och letar sedan efter kläder i en tvättpåse. Har ni hört hur mycket en tvättpåse kan prassla? Sedan går han och jag hör hur bilen efter en stund lämnar vår gata. 06.15 hör jag Prinsen viska "Jag vill öppna min adventskalender nu mamma!" Han hänger över mig och det blir varmt i mitt öra. "Snart" viskar jag tillbaka. "Gittan sover. Kan du öppna den själv?" Undrar jag. "Den är på nerevåningen och jag är mörkrädd" svarar han. "Då får du vänta lite, ok." Gittan rullar runt och ställer sig i krypställning. "Hej Gittan! God morgon!" Säger Prinsen. Hon får en puss av sin bror och hon vill gensst leka. Hon kastar sig, kryper vilt i cirklar och jag måste passa henne så att hon inte ramlar ur sängen. Jag får kvickt kliva upp. Tar med mig en tom nappflaska och två nappar innan jag lämnar rummet. Och barnen förstås. Vi sätter oss på mattan i vardagsrummet och där sitter vi tills vi har vaknat till. Då gör jag välling och te, öppnar luckor med Prinsen och tänder ett par värmeljus på bordet. Vi pratar om vad det är för dag och vad som ska hända. "God morgon, mina fina. Idag är det en ny dag. Det är måndag" säger jag.
Dagar
Inte för att det kanske spelar någon roll egentligen. Men idag fick jag mens. På dag 38. Efter att ha haft ägglossning på dag 27. Det kanske kan vara så när man får tillbaka sin mens efter graviditet och amning. Jag vet inte.
lördag 3 december 2011
Berätta i tv
Kollar på David Hellenius show på tv och ser att Carolina Gynning är där. Med svart fodral och platt mage talar hon om att hon är gravid. Jag tror att det är i vecka 12. Man får se bild på fostret taget från hennes mobil och det måste ha varit så tidigt, så tidigt, för inte kan jag då se något som liknar ett barn.
Varför vill man berätta i tv? När det är så himla tidigt. Jag slutar aldrig att förundras.
Varför vill man berätta i tv? När det är så himla tidigt. Jag slutar aldrig att förundras.
fredag 2 december 2011
Slagsmål
Jag hämtar Prinsen hos dagmamman och han har torkat blod i ena närborren. Det har varit slagsmål. Om en boll med en kille i samma ålder. Killen smockade till Prinsen mitt på näsan. Prinsen boxade tillbaka. Båda grät och blev sedan snabbt kompisar igen.
"Men Prinsen, man slåss inte" sa jag.
"Men mamma, du har ju sagt att det är ok att ge tillbaka på större barn."
Det var kanske inte riktigt så. Jag vill inte att mitt barn slåss. Men jag vill heller inte att han ska vara en dörrmatta. Att försvara sig, är det samma som att ge igen? Svårt det där.
"Men Prinsen, man slåss inte" sa jag.
"Men mamma, du har ju sagt att det är ok att ge tillbaka på större barn."
Det var kanske inte riktigt så. Jag vill inte att mitt barn slåss. Men jag vill heller inte att han ska vara en dörrmatta. Att försvara sig, är det samma som att ge igen? Svårt det där.
Jobbet
Jag träffade D från jobbet igår. Hon undrade om jag ville komma till Förskolan någon dag, kanske när de ska ha julbord. Jag känner D. Hon är den enda jag pratar med privat som ännu arbetar kvar. (Har en fd finkollega som sagt upp sig och slutat. Vi umgås också.) Jag sa som det var. Att jag inte är så jätteintresserad av att träffa någon från jobbet och att jag tror att det är ömsesidigt. Jag har inget otalt med någon på jobbet, men jag ser ingen mening i att gå dit. Det finns liksom inget intresse.
Barnen som var "mina", de har gått vidare till storbarnsavdelningen och vissa har jag pratat med över staketet när jag promenerat förbi. Annars har jag inte hälsat på, mer än spontant. Jag tror att det är en grej som kan vara både bra och dålig för mig. Att jag många gånger inte försöker göra mig till. Klart att det kanske hade sett bättre ut om jag hälsade på på mitt jobb ibland. Vissa kanske tycker så. Men jag ser faktiskt ingen anledning att göra det. Förresten tänker jag inte arbeta kvar där.
Barnen som var "mina", de har gått vidare till storbarnsavdelningen och vissa har jag pratat med över staketet när jag promenerat förbi. Annars har jag inte hälsat på, mer än spontant. Jag tror att det är en grej som kan vara både bra och dålig för mig. Att jag många gånger inte försöker göra mig till. Klart att det kanske hade sett bättre ut om jag hälsade på på mitt jobb ibland. Vissa kanske tycker så. Men jag ser faktiskt ingen anledning att göra det. Förresten tänker jag inte arbeta kvar där.
torsdag 1 december 2011
Sex
För sex år sedan jobbade jag på en skola. Jag trivdes inte alls. För prick sex år sedan skolkade jag därifrån. Sa att jag hade magsjuka. Det var en torsdag och jag tror att det var snö ute.
I dag klockan 14.30 var jag där. Som så många gånger förut. På Huddinge sjukhus. Jag minns inte om Sambon var med. Det gjordes en frysåterföring och vi fick tillbaka två små embryon. Den ena var lite halvrisig. Dan andra hade fyra celler och fick betyget mvg. Det var han, det måste ha varit så.
Han är hos dagmamman nu, Prinsen. Leker med sina kompisar. Och han vet att vi ska fira i kväll. Att mamma och pappa har varit tillsammans i tolv år, att han flyttade in i min mage för sex år sedan.
Vi ska äta god mat ikväll. Tacos ville Prinsen. Sedan ska vi se på julkalendern och öppna luckan. Och vi ska kramas och jag ska tala om hur lycklig jag är som har min fina familj. Säga att den första december är en riktig turdag!
I dag klockan 14.30 var jag där. Som så många gånger förut. På Huddinge sjukhus. Jag minns inte om Sambon var med. Det gjordes en frysåterföring och vi fick tillbaka två små embryon. Den ena var lite halvrisig. Dan andra hade fyra celler och fick betyget mvg. Det var han, det måste ha varit så.
Han är hos dagmamman nu, Prinsen. Leker med sina kompisar. Och han vet att vi ska fira i kväll. Att mamma och pappa har varit tillsammans i tolv år, att han flyttade in i min mage för sex år sedan.
Vi ska äta god mat ikväll. Tacos ville Prinsen. Sedan ska vi se på julkalendern och öppna luckan. Och vi ska kramas och jag ska tala om hur lycklig jag är som har min fina familj. Säga att den första december är en riktig turdag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
