Det kaosartade dopet.

Så döpte vi Prinsen fastän sambon och jag inte var helt överens. Han såg ingen anledning att ha ett dop medan jag tyckte att det skulle vara fint med ceremonin. Efter en del diskussioner sa sambon att det var ok. "Men då fixar du med det". Visst. Det skulle inte vara några problem för mig. Jag ordnade med inbjudningar, pratade med prästen, fixade lokal för fikat, beställde smörgåstårtor och bakade kakor.

Så kom dopdagen. Folk började strömma in och sätta sig i bänkraderna. Kyrklockorna började ringa, orgeln satte igång och vi tågade in; Sambon, jag, gudfadern och gudmodern med Prinsen på armen. Vi hann gå genom kyrkgången och ställde oss bakom dopfunten. Så började Prinsen skrika. Han skrek och skrek. Min vän som hade Prinsen på armen gav mig honom illakvickt och det var då det började. Maraton i att försöka på Prinsen lugn. Jag bar honom upprätt, liggandes, vaggandes. Inget hjälpte. Jag gick fram till prästen och mumlade något om att amma. Han nickade och jag satte mig i bänkraden längst fram. Jag satt bredvid mammas man och det var även till honom som jag i panik gav min amningskupa. Prinsen ville inte äta. Han bara skrek och skrek. Jag gick fram till de andra igen. Sambon provade att hålla vår son men inget hjälpte. Jag sprang iväg till fikalokalen och hämtade barnvagnen. Min syster kom utspringandes och i ett mörkt kök i anslutning till kyrkan stod vi och försökte få Prinsen lugn. Vi rullade vagnen och sedan försökte jag amma gåendes. Jag vaggade och vyssade i det mörka köket samtidigt som syrran gick efter och höll upp min tröja. Inget hjälpte. "Jag börjar snart gråta"sa jag men min syster insisterade på att jag skulle hålla mig. Medan vi höll till i det mörka köket sjöng de andra psalm efter psalm. Prästen som verkade ha humor sa tydligen "Det här är första gången jag har barndop utan barn".

Så var det ju tvunget att Prinsen skulle få vatten på huvudet. Vi gick in och han fortsatte skrika medan prästen höll i honom. Jag väste till sambon mellan tänderna "Jag skiter i det här nu. Jag blåser av och går hem". "Så faan heller!" väste han tillbaka. "Jag sa ju att vi inte skulle döpa".

Det var hemskt jobbigt! Jag var svettig, stressad, snurrig och bajsnödig på samma gång. Det enda jag ville var att Prinsen skulle bli lugn. Det var så stressande att stå där framme och ana att släkten i bänkraderna bara satt och undrade vad som skulle hända här näst. Jag tittade på min mamma som såg helt knäckt ut. Jag hörde att hon sa "Jag har aldrig hört honom skrika så här". Hennes man satt bredvid med en kamera i handen och en amningskupa i den andra.

Prästen predikade för fullt men jag hörde inte vad han sa. Ingen hörde. Två tjejer sjöng och spelade gitarr. Ingen hörde vilken låt. Prinsen var på min arm och skrek, han hölls av prästen och skrek, han låg längst framme vid dopfunten i sin vagn och skrek. Nu efteråt har folk sagt att "Den där vagnen kan ni sälja dyrt sedan. Den är ju välsignad".

Jag och Prinsen var inte med på slutet av dopgudstjänsten. Då hade vi tagit oss till fikalokalen. Jag planade utmattad ner raklång på en soffa och ammade Prinsen. Då blev min lilla älskling äntligen tyst. Jag hade stövlarna på där jag låg på soffan, kjolen var på sniskan, bröstet utanför och den andra amningskupan bredvid. Då knackade det på dörren. Prästen.
"Måste jag komma?" undrade jag och for upp. "Nej, jag bara undrar vad jag ska säga till dina fikagäster" sa han. "De måste vara där ute" sa jag och fortsatte amma med 30 fikasugna människor som hängde på låset.

Prinsen och jag somnade ovaggade den kvällen. Jag anar det det hela blev kaos för att Prinsen var trött, kände att jag var stressad och för att han inte gillade den höga orgelmusiken. På fotona från dopet är sambon stel och blek, jag och gudmodern ser kutryggade och gråtfärdiga ut, gudfadern skrattar åt den absurda situationen och Prinsen gallskriker. Ja vi somnade verkligen snabbt den kvällen som sagt och jag anar att det var en del om pratade om oss samma kväll. Om den stressade och irrande mamman som for mellan bänkraderna och om Prinsen som inte vil döpas.