Jag är orolig. Min pappa ska göra en bypassoperation. Jag visste att han skulle göra den men inte att det var så snart. Nu har han blivit erbjuden en tidigare tid är planerat. På söndag.
Jag vet att det är en vanlig operation. Men den är stor. Jättestor. Man öppnar upp hela bröstkorgen och jag blir rädd bara av tanken. Livrädd. Tänk om något går snett. Gode Gud låt det gå bra allting.
Det är jobbigt då man hör sin pappa prata om den kommande operationen och man kan se oron i ansiktet och då man kan förstå rädslan trots att han försöker dölja den.
Jag vill heller inte visa att jag är rädd. Inte för honom. Istället säger jag att jag förstår om han är orolig men att det är en vanlig operation, att det kommer att gå bra, att han kommer att bli piggare och må bättre efteråt. Jag säger att vi kommer och hälsar på så snart vi får. Jag vill inte visa att jag är nojjig. Men det är jag. Orolig är jag. Jätteorolig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh gumman! Fy fy fy vad jobbigt. Ens föräldrar är ju odödliga, så är det. De ska absolut inte behandlas på sjukhus och inte opereras.
Men om din pappa har en gnutta av din envishet och jävlar anamma i sig så kommer detta att gå jättebra.
Det är en stor operation men sjukvården är ju faktiskt fantastisk (tänk bara vad den kan åstadkomma med små ägg och spermier!) och sådana operationer görs på personer som är betydligt äldre och skröpligare än din pappa är.
MEGAKRAMAR
Skicka en kommentar