Ränder som är kvar

Förr var jag en gymtjej, som tränade några gånger i veckan (läs 4) och som var i rätt god form. När jag blev gravid med Prinsen vågade jag inte träna, tyckte inte att det kändes bra. Tiden när han var spädbarn gick till annat och sedan har det rullat på så. Förra året var jag på två Friskispass och nyårslöftet (ett rätt mesigt sådant) är att träna mer än förra året.
I lördags var jag på ett Friskispass med kollegan, Friskis har prova-på-pass som är gratis i två veckor. Igår gick jag till gymet för första gången på åratal. Det för mig nya gymet, Förortsgymet.
Lokalerna var rätt slitna och visst fick jag mina fördomar bekräftade när jag i gymdelen såg två spänninga killar som pumpade med sina linnen på. Sedan tog de en paus och spännde armarna och kände på varann. Ja de gjorde faktiskt det och jag ilade vidare och låtsades som att jag inget sett.
Väl inne i salen tog jag mig en bräda eftersom det var step och körde igång. Måste säga att jag hängde med på allt, snurrade och hoppade som aldrig förr. Visst, det känns att min kondition är kass och jag var blodröd i ansiktet efteråt, men jag var rätt grym ändå, för att vara så otränad, om jag får säga det själv.
Idag vaknade jag full av energi och jag tror att det är gymbesökets förtjänst. Det är bra att träna. Och det är kul. Det gäller bara att hitta formen som passar en. Att gå på pass passar mig. Trots att gymtjejen har vilat finns hon kvar. Ränderna har aldrig gått ur, det märkte jag igår.

Ps. Tack för alla fina kommentarer om det som hände på jobbet. Det var lungt igår. Jag pratade lite med de jag tyckte var berörda och som undrade.