Rapport

Här kommer en liten rapport från Uppsalabesöket i lördags. (Har inte kunnat skriva tidigare då datorn varit på annat håll.)

Så åkte jag till Uppsala. Ensam i halkan. (Sambon var hemma med en febrig prins.) För fjärde gången och gjorde den 12:e transfern, det 7:e syskonförsöket. Träffade en, för mig, ny läkare. Som talade om mitt långa brev. Han beskrev bakgrunden och tankarna kring att sätta tillbaka ett respektive två embryon, vilket inte var någon ny information för mig. Han sa att han förstod att vi var besvikna och menade att man antingen håller det man lovar eller skiter i att lova. Sant. Själv sa jag inte så mycket utan lyssnade mest, försökte svälja gråten som bubblade upp när jag tänkte på att det ju är fan att man ska behöva sitta i denna båt. Hur som helst så hade vi från början två dag-två-embryon och sex dag-fem-blastocyster. De började att tina upp en blasto som inte utvecklade sig bra. Sedan tog de en till som inte heller såg
100 ut. Till sist tog de ännu en som såg fin ut. Summan av kardemumman blev att jag fick tillbaka den som de sist tinade upp och den som inte såg 100-procentig ut. Två som vi önskat! För att det inte var stora risker (ja de säger ju risk) för tvillinggraviditet och för att den ena inte såg så bra ut. Jag kunde inte få någon siffra på hur stor graviditetschans det är men det spelar inte någon roll egentligen. För även om siffran vi hört varit hög så har det i alla fall inte lett till något barn. Blastocysterna hade klarat att tinas upp, den ena såg inte så bra ut, den andra fyllde nästan helt ut sitt skal och var bättre. Det var den informationen jag fick. Nu är det bara att våndas och hoppas igen.