Syskonförsök nummer 7

Barnfixartomten sket i mig i år igen. Trots att jag kämpat med blod svett och tårar drog han förmodligen vidare till någon räckmackemänniska istället. Dissade mig som så gärna vill.

Idag gjorde jag ett negativt test innan julmaten hos släkten. Idag blöder jag.

Jag är ledsen och arg. Avundsjuk på andra som bara pippar sig till sina barn. På folk som bara kör en IVF eller en FET och sedan är klara. Frustrerad och lite rädd för hur det blir om det aldrig går vägen. Det känns svårt att acceptera eftersom det har gått förr. Jag vill nästan till varje pris ha ett syskon till mitt barn. Sambon verkar mest glad att över IVF-skiten snart är över även om han helst också vill ha ett till barn. Men han skulle inte sörja ett barn nummer två som jag. Inte känna samma nederlag att det aldrig fungerade.

Jag är inte lika ledsen nu som innan Prinsen kom, hur skulle jag kunna vara det? Men jag vill ge honom ett syskon. Mer än att få ett till barn vill jag det. Fattar ni? Jag tittar på honom nu, på min fina son, där han leker på golvet med sina kökssaker. Och jag blir glad och ledsen på samma gång. För att det är underbart och otroligt att han verkligen kom, det som har varit en faight. För att jag älskar honom härifrån och till månen och tillbaka. För att det är sorgligt om han inte får ett syskon att dela sin barndom med. Därför blir jag glad och ledsen och jag passar på att gråta ännu ett par tårar. Av både lycka och ledsamhet.