Jag träffade D från jobbet igår. Hon undrade om jag ville komma till Förskolan någon dag, kanske när de ska ha julbord. Jag känner D. Hon är den enda jag pratar med privat som ännu arbetar kvar. (Har en fd finkollega som sagt upp sig och slutat. Vi umgås också.) Jag sa som det var. Att jag inte är så jätteintresserad av att träffa någon från jobbet och att jag tror att det är ömsesidigt. Jag har inget otalt med någon på jobbet, men jag ser ingen mening i att gå dit. Det finns liksom inget intresse.
Barnen som var "mina", de har gått vidare till storbarnsavdelningen och vissa har jag pratat med över staketet när jag promenerat förbi. Annars har jag inte hälsat på, mer än spontant. Jag tror att det är en grej som kan vara både bra och dålig för mig. Att jag många gånger inte försöker göra mig till. Klart att det kanske hade sett bättre ut om jag hälsade på på mitt jobb ibland. Vissa kanske tycker så. Men jag ser faktiskt ingen anledning att göra det. Förresten tänker jag inte arbeta kvar där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag hör nog till dem som gör sig till, försöker lite... men så blev jag så mycket sämre på det av infertiliteten. Både professionellt och privat. Och ser att när jag inte gör det, så blir det inget gjort... det är intressant upptäckt. Jag vet inte vad jag ska tänka om den. Om jag borde försöka hårdare eller helt enkelt inte göra alls och tänka att jag har lika stor rätt att skita i det som alla andra
(men varför man ska hälsa på på ett jobb man inte ska tillbaka till är mer än jag begriper. Det skulle inte jag heller göra. Faktiskt.)
FC: Grejen är den att mina kollegor inte vet att jag tänker kolla på annat jobb efter föräldraledigheten...Men som sagt. De som betyder något träffar jag privat. Man får liksom distans när man inte varit på jobbet på ett (läs snart ett år) tag.
Skicka en kommentar