Hålla ut

Tack för alla svar och Trombyl. Jag tar en tablett om dagen, 75 mg. I går råkade jag riva av en liten skinnbit på läppen, var så där narig som man blir ibland. Det blev ett yttepyttesår men jag tror att det blödde i en kvart. Hur funkar det om man gör illa sig på riktigt när man tar blodförtunnande, någon som vet?

På onsdag är det dags för ultraljud. Men ju närmare det kommer onsdagen, ju mer rädd är jag att det ska skita sig. Jag försöker tänka positivt, ta en dag i taget men jag är rädd. Så jävla livrädd att det ska sluta tråkigt. Jag är inte pessimist, det är jag inte. Jag har bara svårt att putta undan mina tidigare erfarenheter. Jag analyserar mina symtom, undrar varför jag mår illa vissa mornar och inte andra, varför mina bröst ömmar på eftermiddagarna och inte på morgonen, varför min mage känns plattare än på länge, borde den inte var svullen osv. Jag får för mig att det bara är ett dåligt skämt, att någon snart talar om att jag är med i Dolda kameran. "Ha vad trodde du? Alla graviditetssymptom du har har tillkommit av alla mediciner du petar i dig från olika håll. Du är lurad!" Idag fick jag nästan en impuls att ringa Doktor L och kolla om hon har någon återbudstid idag eller imorgon. Typ "Jag kommer vilken tid som helst bara jag får komma, för jag måste få veta NU om det finns någon där inne". Men jag bestämde mig sedan för att hålla ut i ännu ett par dagar.

Nervös

För två månader sedan började jag söka jobb. Jag har nu efter tio intervjuer lagt ner. Nytt jobb ligger på is och jag kämpar på med det gamla ett tag till.

Både idag och igår har jag varit nervös att det ska skita sig. "Är inte symptomen borta?" och "Jag har ju inte alls ömma bröst längre. Eller..." är tankar som dyker upp. Ja det är lite jobbigt att vänta och att våndas. Försöker att tänka positivt och att allt är bra innan jag sett motsatsen, men det är svårt ibland. På onsdag har jag tid för VUL och det är det jag väntar på. Jag är livrädd att det ska skita sig innan eller att man inte ska se något där. Hoppas så himla mycket att allt är fint med Den lilla.

Idag har det varit en soft dag för övrigt. Försöker att inte boka upp mig på en massa ansträngande saker. En kompis och hennes dotter har varit här och vi gjorde hemmagjord pizza. Sedan var vi på tivoli. Kollade in kameler, kastade bollar på burkar och åkte karuseller tills jag mådde illa och Prinsen tjöt av skratt.

Ha en bra lördagkväll!

Inte klaga

Jag kommer inte att gnälla över illamående och förlamande trötthet. Inte över en tung och svullen kropp, inte över dålig sömn eller eventuell foglossning. Jag har varit med om värre. Att inte ha graviditetssymptom fast man längtar. Att falla ner i ett djupt hål när man har misslyckats. Jag kommer aldrig att klaga. Ge mig vad jag tål, bara Den lilla får växa och må bra.

Hur länge?

Jag tar ju Trombyl och undrar nu:

Hur länge tar man Trombyl om man har lyckats bli gravid? (Jag varken vill eller vågar sluta nu...)

Tack!

I dag när jag läste kommentarer till mina senaste inlägg blev jag glad. Glad för att det finns så många som bryr sig. Bloggvänner jag inte träffat i verkligheten, fina tjejer som jag sett på riktigt, några som ger sig till känna och plötsligt skriver en kommentar fast de läst länge, några som mailat mig tidigare men som nu har en egen blogg. Jag vill bara säga tack. För att ni läser, för att ni ger mig goda råd och orkar lyssna. Jag är glad att jag har er.

Jobben

I går var jag på intervju igen. Det var en stiff rektor som intervjuade mig och jag fick frågan om jag och min sambo delar på vab. Kändes inte helt ok tycker jag. Sedan frågade han flummiga frågor och liksom "Säg att du är tillbaka på skolan P där du jobbade för fem år sedan. Jag är där och tittar på dig i en barngrupp, vad ser jag?" Jag hade kunnat svara "Barn som i årskurs skrek fuck you till mig, som härjade och var allmänt oförskämda och bråkiga mot varandra." I ärlighetens namn har nog förträngt en hel del från den där galna arbetsplatsen.

Jag ringde till en av skolorna som ville ha en andra intervju. Det kändes inte 100 när jag var där första gången. Sa att det hänt saker som gör att jag kommer att stanna ännu ett tag på min nuvarande arbetsplats. "Hör av dig om du ångrar dig" sa rektorn. Så ringde de där jag verkligen hade kunnat tänka mig att arbeta. En liten friskola. Intim. Med både kvinnor och män som kollegor. Med, vad jag förstår, bra chefer. "Vi vill gärna att du börjar hos oss men vi kan inte matcha din lön. Vi kan ge dig det här och det här..." Nej pengar är inte allt för mig. Jag blev erbjuden en lön som är nästan en tusenlapp mindre än jag har nu. Och det innan årets löneförhandling som blivit sen. Jag kan inte byta jobb och få 1500 mindre i lön. Jag jobbar inom barnomsorgen. Det är inte så att jag är höginkomstagare. 49000 eller 50000 spelar inte så stor roll, men jag är inte där. Tyvärr måste jag tacka för erbjudandet och dra mig ur.

Jagad

Tack snälla för era fina tips och råd gällande mitt jobbsökande! Just nu känner jag mig bara stressad, jagad. Jag märker att jag bara vill stoppa huvudet i sanden, att det inte ska bli måndag när jag måste fejsa arbetsgivarna. I morgon har jag en intervju, på onsdag en. En rektor har sökt mig för en andra intervju, en annan vill ge mig besked. Det är smickrande men som sagt är läget förändrat. Jag har bestämt mig för att göra så här:

Til de som ska lämna besked till mig imogon ska jag säga sanningen om det är så att jag får jobb där, att jag är intresserad och att jag är gravid i ett tidigt skede.

Till arbetsgivaren som vill ha mig till en andra intervju ska jag ringa i morgon, tala om att det blivit ändrade planer och att jag planerar att arbeta kvar ännu ett tag på mitt gamla jobb alternativt att jag fått ett nytt jobb.

Till chefen på förskolan med femårsgruppen som ville ha ännu en referens (det finns inte eftersom jag inte kan nämna idiotskolan jag arbetade på när jag blev gravid med Prinsen) ska jag säga att jag tackar för att jag fick komma på intervju men att jag har annat på gång.

De två intervjuerna i veckan får jag se lite hur jag gör med. Det beror på hur det första samtalet går, med de som ska lämna mig besked.

Jag vill bara ha detta ut världen nu.

Råd

Jag har ett läge som mattar ut mig lite, som jag tänker på en hel del just nu. Det är det där med jobbet. Förut kändes det viktigt för mig att byta jobb. För att nr 1. Jag vill jobba med större barn och för att nr 2. Jag vill utvecklas vidare och få ha lite andra arbetsuppgifter. Alltså, det går ingen nöd på mig på jobbet. Ja vissa personer gör mig galen mellan varven men så är det väl på de flesta arbetsplatser anar jag. Andra är underbara och himla bra kollegor. Men till grejen. Förr var det viktigt ja, att byta. Nu känns det inte alls så himla aktuellt. Jag vill att Den lilla ska klara sig, växa och bli ett barn. Det är viktigt. Om den gör det vill jag, som jag skrev i tidigare inlägg, ta det lite piano. Inte vara ny på jobbet. Jag vill varva ner på ett ställe där jag känner folk. Inte varva upp på ett ställe där jag är ny. Förstår ni? Men jag vet ju inte hur det är med Den lilla, har inte sett om den lever och mår bra, inte varit på VUL ännu. Och telefonen ringer. Arbetsgivare som vill ha en andra intervju, andra som vill ge mig besked efter att ha träffat mig två gånger. Och jag blir matt för att jag inte vet hur jag ska göra. Så idag ringde jag inte upp. Jag drog till läkaren och gjorde blodprov för TSH:t och bestämde mig för att höra av mig på måndag.
Kära bloggvänner. Hur hade ni resonerat? Ska jag:

1. Lägga ner jobbsökandet och satsa på att vara kvar på den gamla arbetsplatsen, dyka upp i augusti bitter för att det sket sig eller (hoppas!) med en kula på magen.

2. Informera den nya arbetsgivaren om att jag är gravid i ett tidigt skede och låta dem ta ställning till om de vill anställa mig ändå. Om de vill det, dyka upp i augusti då det har skitit sig eller (hoppas!) med en kula på magen.

3. Säga till den nya arbetsgivaren att jag är gravid i ett tidigt skede och att det är bäst för alla parter om de väljer någon annan för tjänsten.

Vad röstar du på??

Tre veckor

I dag är det tre veckor sedan jag var på Linnékliniken och fick tilbaka den lilla. Idag ska jag till läkaren som har koll på min sköldkörtel. Jag är ännu nervös och orolig att detta ska tas ifrån mig men jag hoppas hårt och vill våga tro. En tid finns inbokad hos Doktor L för VUL men den känns väldigt långt bort. Jag söker jobb och har ett på gång. Allt är förändrat i och med Den lilla. OM detta går vägen kan jag inte komma till ett nytt jobb i augusti och vara pigg och alert. Då vill jag komma till mitt gamla och varva ner. Jag sa OM. Jag gillar inte när jag skenar iväg men jag måste tänka på hur jag ska göra med jobbiten. Det värsta skulle vara att det skiter sig och jag är kvar på mitt gamla jobb i höst. Låt veckorna gå snabbt nu, snälla. Låt Den lilla få stanna.

Hjälp mig med teknikens under

Ja jag vet. Det är lite pinsamt, men jag har ett problem. Det har med bloggandet att göra. Eller med en rent teknisk grej. Jag vet inte hur man länkar. Bloggen är typ snart tre år och jag kan inte det. *skäms* Men varje gång jag försöker blir det galet och så lägger jag ner. Så någon, snälla tala om hur man gör. En gång för alla.

Nya morgonrutiner

Jag brukar nästan aldrig vakna före väckarklockan. Nu gör jag det. Med tanken "Är det i dag det ska skita sig?!" Så ligger jag kvar ett tag i sängen och känner hur det börjar mola så pass mycket att jag måste gå ner och göra nummer två. Förlåt informationen men är det inte konstigt att detta sker varje morgon nu mer? Så gör jag det och torkar mig med fetvånda. Sedan tvättar jag mina händer, tar en proggis och sväljer snabbt en trombyl. För att sedan gå och lägga mig en stund igen.

Så våndas jag resten av dagen. Letar symptom och har typ fått som ett ticks att känna på mina bröst. Jag liksom puttar på de framifrån och tänker "Är det fortfarande ömma? De är väl inte mindre ömma nu är tidigare..." Ja jag vet att jag är knäpp men jag förstår också att det inte är så konstigt. Detta är vårt åttonde syskonförsök. Det borde mer konstigt om jag var avtrubbad än gick på nålar. Söv ner mig någon. Jag vill bara se ett hjärta men det är för tidigt än. För visst pickar det där inne? Snälla säg att det gör det.

Hoppas är allt jag kan göra

18 dagar sedan vi fick tillbaka den lilla, 8 dagar sedan det positiva testet. Jag är i något slags vakum. Fösöker glömma och låta tiden gå samtidigt som jag tänker på att inte bära tungt. Samtidigt som jag letar symptom, kollar trosorna och pappret med stor vånda. Jag hoppas, drömmer samtidigt som jag inte vågar ta en endaste dag med den lilla i behåll för givet. På fredag ska jag till endokrinologen för att kolla upp mitt TSH. Om det inte händer något tråkigt innan förstås. Hoppas, hoppas, hoppas att den lilla mår bra där inne. Åh vad jag hoppas det.

Hundbebis

Jag börjar med det mest väsentliga: I morgon är det två veckor sedan jag var på Linnékliniken och fick tillbaka den lilla. Jag vågar inte säga något mer, inte andas om det. Jag ska kolla upp TSH:t i veckan och har pratat med en syrra i Uppsala. Annars är det som ett vakum. Jag vågar inte känna, är rädd varje dag, kisar när jag går på toaletten. Jag har tydligen blivit troende också, ber för den lilla, att den ska växa och må bra. Talar nästan som i ett mantra. Snälla lilla du, snälla min lyckliga stjärna. Så håller jag på.

Till jobbsökandet:

Antal sökta abeten: 16 stycken

Antal intervjuer: 8 stycken.

Intervjuer på gång: 3 stycken.

I förrgår var jag på en intervju på en friskola där jag söker en tjänst med sexåringar. Intervjun varade i 75 minuter och allt kändes jättebra. Jag lämnade min chef som referens och talade om det för min chef efteråt. Hon vet att jag söker jobb och har tidigare sagt att hon gärna är min referens. Igår pratade min chef med mig och berättade att de ringt från skolan där jag sökt jobb. "De verkade intresserade" sa chefen. "Och det roliga var att jag nämnde samma positiva egenskaper hos dig som du själv hade gjort." Får se vidare vad som händer.

Nu till en annan grej:

Min pappa har en hund. Den är asstor och väger typ 50 kilo men den är hans bebis. Vovven är ouppfostrad trots att pappas fru går hundkurs efter hundkurs med honom. Att han fortfarande inte vet hur han ska beté sig beror på att pappa behandlar honom som en människa. Vovven går inte i koppel fint, han tigger vid bordet, sover i sängen och går inte att lita på. Så idag var vi på fika hos pappa med fru. Prinsen lekte med ett annat barn som också var där. Jag satt och drack te när jag plötsligt hörde hur Prinsen skrek till och började storgråta. Han hade råkat kliva på Vovvens tass och Vovven reagerade med att skälla till. Förståligt. Men då sa min pappa (efter att Prinsen slutat gråta) "Du måste se dig för, Prinsen! Det var tur att inte Vovven bet dig!" Och jag brann av. "Hade han bitit Prinsen var det det sista han gjorde!" sa jag och pappa surnade till. "Men så kan man ju som vuxen titta till sitt barn också" sa han. "Det gör jag. Prinsen är inte speciellt vild, inte om man jämför med vissa andra barn ni brukar ha här!" sa jag och syftade på pappas frus oborstade barn som är helt vilda. Kanske onödigt att de också fick en släng av sleven, men nu blev det så. Sedan. Sur tystnad. Pappas fru missade det hela. Vissa andra i sällskapet också. Jag kokade inombords men kramade pappa artigt och sa hej då när vi drog hem en halvtimme senare. Så grinade jag i bilen. För att det blev jobbig stämning, för att jag inte gillar att bli osams. För att jag är så trött på att min nära släkt bara pratar om sig själva när vi ses, aldrig frågar mig om något. För att pappa menade att jag inte kollar till Prinsen. För att jag tycker att det är patetiskt att låta som att det är ok att en hund biter ett barn för att den blivit kliven på tassen. För att jag tycker att det är fruktansvärt att veta att han tycker att hunden är viktigare än hans barnbarn, att det är där han lägger krutet. Inte på att förklara för Prinsen, bara på att försvara Vovven. Som att mitt barn står lägre i kurs än en hund. Jag lackade. Jag vill inte fika där mer.

Timme för timme

Det var igår jag testade positivt. Nu lever jag timme för timme, minut för minut, toabesök för toabesök. Håll dig fast fina du! Släpp inte taget! Jag lovar att göra allt som står i min makt för att det ska vara bra, lovar att vara en god medborgare for ever bara detta funkar. Jag ska inte klaga för småskit. Promise. Ska göra allt för att vara en god mor, ge mycket kärlek, trygghet och värme. Bara du hänger i. Snälla. Jag ber dig, jag ber till högre makter. Jag har inte alltid varit den bästa. Jag var otrogen en gång. Eller flera var det om sanningen ska fram. X:et var fin som bara den men jag var 21 år och V var oemotståndlig X:et grät när det uppdagades och vi flyttade ifrån varandra. (V bor ännu kvar med samma tjej.) Det jag gjorde var ruttet. Är det det jag har sotat för? Har jag sotat klart i så fall? Snälla, säg att jag har det. Det skulle vara lättare om man kunde spola fram tiden. Bara lite. Om någon kunde knacka mig på axeln och säga: "Du, det har gått 15 veckor nu och den lilla i din mage verkar må finfint." Tänk, jag vet en tjej som upptäckte i vecka 13 att hon var gravid. Shit vad skönt. Att dels ha blivit gravid plättlätt och sedan gått igenom den mest kritiska tiden utan vetskap om att man gjort det.

Jag vet inte egentligen hur det ligger till men är glad att det fanns ett plus på testet igår. Det är där jag är. I nuet för jag tillåter mig inte att låta tankarna skena iväg. Även fast jag vet att fallet gör lika ont ändå, oavsett tankarna innan. Jag har inga symptom heller. Kanske lite ömma bröst. Men inte hela tiden. Men så tar jag proggisar också. Och jag har lite molande och det gör mig rädd. Inget hulkande vid tandborstningarna vilket också oroar mig då jag brukar ha det jättetidigt. Inte heller någon metallsmak i munnen finns och även det brukar dyka upp rätt snart. Det är väl ingen som skämtar mig aprillo? Säg att det är verklighet. Säg att den finns där. Att den har borrat sig in och fortsätter att växa och utvecklas. Att den slutligen blir ett barn. En liten syster eller bror. Att älska och ta till sig. Amen.

Ruvardag 10

I morse tassade jag upp och kissade i en plastmugg. Satte sedan ner ett graviditetstest i muggen och inom loppet av några sekunder såg jag det. Pluset.

Snälla ropa inte grattis, gör inte det. För detta har hänt mig förr, att jag fått positivt på teststickan. Och sedan missfall. Jag är livrädd för att det ska hända igen.

Förra fredagen när jag var på Linnékliniken och jag träffade Doktor O tittade han på mig och sa: "Den här blastocysten har klarat upptiningen och har delat sig vidare. Det här är guldägget." Jag vet, han är inte Saida. Det kan skita sig ändå. Och på något sätt känns det ännu jobbigare om det skiter sig när man har goda odds. För om man har så goda odds, när ska det då fungera och varför funkar det inte hela vägen tänker jag. Men jag hoppas så att han har rätt, Doktor O. Och jag önskar att Trombylen gör sitt till för att det ska fungera denna gång.

Jag tassar på tå nu, lyfter inte mycket här hemma i renoveringskaoset. Jag bara hoppas och ber om och om igen. Idag ska jag sjunga i Berwaldhallen med ett hundratal andra människor. Jag ska sjunga för den lilla och önska, hoppas och tillbedja att detta nu äntligen ska gå vägen.

Ruvardag 9

Hoppas, hoppas, fethoppas. Asmycket.

Fem år

2005:

Jag sökte jobb efter att ha avslutat mina studier.

Jag körde på i IVF-svängen för att försöka få ett barn.

Jag planerade min 30-årsfest.

2010:

Jag söker nytt jobb efter att ha ledsnat på det befintliga.

Jag kör på i IVF-svängen för att försöka få ett till barn.

Jag planerar min 35-års fest.

Fråga

Hej Bullen! Jag har ett problem. (Filmen börjar rulla). Det är så att jag har gjort en IVF, eller ett FET. Jag vill så gärna ha ett syskon till mitt barn och det funkar inte på vanlig väg. I morse kissade jag på en ägglossningssticka. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det för jag vet att det inte ger några säkra resultat. Men är det så att det borde ha blivit ett plus på stickan på ruvardag 7 (efter att ha satt tillbaka en blastocyst som är odlad till dag fem) om det har gått vägen? Är detta för tidigt för att se något? Ska jag släppa sargen och fatta att det inte kommer att bli något denna gång heller? (OBS! Det är inte tjejen som har skrivit brevet som är med i filmen!)

Ruvardag 7

Jag börjar tvivla allt mer på att detta kommer att gå vägen. Trots att jag gjort detta 100 gånger känns det som sitter jag och googlar på när man kan testa osv. Skulle helst av allt bara vara hemma och göra softa saker med Prinsen men jobbet skingrar ju tankarna en del så klart.

Anonym: Jag sjunger i en kör som heter Sjung nu. Det är Putte Nelsson (pianist i Så ska det låta) och en kille som heter Lasse Axelsson som är körledare. Det är en kör för alla och man behöver inte sjunga upp för att få vara med. Nästa termin ska jag nog prova på Caroline Af Ugglas kör tror jag. Det finns en kör med Gabriel Fors också. Jag kan verkligen rekommendera att sjunga i kör. Det är roligt och förlösande på något sätt.

Kram till alla och tack för era tummar! De behövs.

Ruvardag 6

Inga symptom och jag undrar om den lilla är kvar eller har bestämt sig för att lämna mig. Igår såg jag en minimal strimma rosa och vet att det kan vara både bra och dåligt.

Det går trögt på jobbfronten. Har fattat att det är många sökande på tjänsterna. Har nu sökt 16 jobb, varit på fem intervjuer och har två inplanerade nästa vecka. I det hela är det ok på jobbet men vissa kollegor är mindre roliga och borde ha bytt jobb medan det var möjligt. Man kan bli en surkärring om man varit på samma jobb i tjugo år, det har jag märkt.

På söndag är det konsert med kören i Berwaldhallen. Hoppas på att allt är bra på fronten med mitt ruvande. Jag är i vilket fall gråtfärdig när sopranerna kör igång med En vänlig grönskas rika dräkt. Kommer att gå sönder inombords att behöva stå där framme och blöda också.

Ja detta är nödvändigt. Men jobbigt. Man lär sig aldrig hantera det, jag tror inte det.

Ruvardag 4

Detta är trettonde gången jag ruvar. Jag borde veta. Ändå känner jag redan efter, blir orolig när det känns som mensvärk redan. Klart att det sitter i skallen och att jag känner efter. Klart jag vet att det är olika från gång till gång.

Detta ÄR jobbigt. Svinjobbigt är det. Jag hoppas hårt samtidigt som jag försöker förbereda mig på fallet. Om varannat gör jag det. Det går. Det går inte. Det går. och så håller jag på.

Deklarerat

Istället för att ta mig till Söder och lämna in lappen fysiskt i lådan utanför har jag nu lyft på luren. Två minuter senare har jag deklarerat färdigt. Underbart.

Skål för en fin blastocyst

Igår körde jag till Uppsala. För sjätte gången. Jag gick en timme tidigare från jobbet och upptäckte under resans gång att jag borde ha gått ännu tidigare. Såg ni nån som gasade non stop i 140 i går på E4:an så kan det alltså ha varit jag. Väl framme blev jag uppropad (sambon var alltså på jobbet och skötte hämtningen av Prinsen). Syrran visade mig till ett rum och sa att läkaren snart skulle komma. Doktor O! Som vid två tillfällen lovade oss två embryon tillbaka, som sket i sitt löfte. Som jag skrev ett långt mail till och som svarade att det nog var bäst att vi skulle välja en annan läkare eftersom vi inte längre hade förtroende för honom. Den Doktor O väntade jag på. Där i rummet på Linné med rosa tapet, iförd en vit rock och långa sladdriga strumpor.

När han dök upp sa han "Hej, är det nya tag?" och jag undrade att han hade brevet i sina tankar. "Alltid" sa jag och vi nämnde inget om det. Doktor O pratade med mig på rummet ett tag. Talade om att det fanns en fin blastocyst till mig (oss) och att de endast behövde tina den, alltså att fyra finns kvar i frysen. Sedan hakade jag på till rummet för att få tillbaka vår lilla.

När jag såg blastocysten på bildskärmen undrade jag om det är den som ska göra så att Prinsens blir storebror. Jag höll min tumme där jag låg i gynstolen. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum, klädde på mig, fick recept på Trombyl och Proggisar och skålade sedan med cider och kex. Skål för dig blastocysten, för att du ska stanna länge och bli till ett barn.

Nu börjar fäst-festen och jag är glad för alla som vill komma, för er som vill sjunga med i hejar-ramsan: FÄST, FÄST, FÄST, DELA, DELA, DELA DIG!

Snälla!