Skål för en fin blastocyst

Igår körde jag till Uppsala. För sjätte gången. Jag gick en timme tidigare från jobbet och upptäckte under resans gång att jag borde ha gått ännu tidigare. Såg ni nån som gasade non stop i 140 i går på E4:an så kan det alltså ha varit jag. Väl framme blev jag uppropad (sambon var alltså på jobbet och skötte hämtningen av Prinsen). Syrran visade mig till ett rum och sa att läkaren snart skulle komma. Doktor O! Som vid två tillfällen lovade oss två embryon tillbaka, som sket i sitt löfte. Som jag skrev ett långt mail till och som svarade att det nog var bäst att vi skulle välja en annan läkare eftersom vi inte längre hade förtroende för honom. Den Doktor O väntade jag på. Där i rummet på Linné med rosa tapet, iförd en vit rock och långa sladdriga strumpor.

När han dök upp sa han "Hej, är det nya tag?" och jag undrade att han hade brevet i sina tankar. "Alltid" sa jag och vi nämnde inget om det. Doktor O pratade med mig på rummet ett tag. Talade om att det fanns en fin blastocyst till mig (oss) och att de endast behövde tina den, alltså att fyra finns kvar i frysen. Sedan hakade jag på till rummet för att få tillbaka vår lilla.

När jag såg blastocysten på bildskärmen undrade jag om det är den som ska göra så att Prinsens blir storebror. Jag höll min tumme där jag låg i gynstolen. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum, klädde på mig, fick recept på Trombyl och Proggisar och skålade sedan med cider och kex. Skål för dig blastocysten, för att du ska stanna länge och bli till ett barn.

Nu börjar fäst-festen och jag är glad för alla som vill komma, för er som vill sjunga med i hejar-ramsan: FÄST, FÄST, FÄST, DELA, DELA, DELA DIG!

Snälla!