Ruvardag 10

I morse tassade jag upp och kissade i en plastmugg. Satte sedan ner ett graviditetstest i muggen och inom loppet av några sekunder såg jag det. Pluset.

Snälla ropa inte grattis, gör inte det. För detta har hänt mig förr, att jag fått positivt på teststickan. Och sedan missfall. Jag är livrädd för att det ska hända igen.

Förra fredagen när jag var på Linnékliniken och jag träffade Doktor O tittade han på mig och sa: "Den här blastocysten har klarat upptiningen och har delat sig vidare. Det här är guldägget." Jag vet, han är inte Saida. Det kan skita sig ändå. Och på något sätt känns det ännu jobbigare om det skiter sig när man har goda odds. För om man har så goda odds, när ska det då fungera och varför funkar det inte hela vägen tänker jag. Men jag hoppas så att han har rätt, Doktor O. Och jag önskar att Trombylen gör sitt till för att det ska fungera denna gång.

Jag tassar på tå nu, lyfter inte mycket här hemma i renoveringskaoset. Jag bara hoppas och ber om och om igen. Idag ska jag sjunga i Berwaldhallen med ett hundratal andra människor. Jag ska sjunga för den lilla och önska, hoppas och tillbedja att detta nu äntligen ska gå vägen.