Hundbebis

Jag börjar med det mest väsentliga: I morgon är det två veckor sedan jag var på Linnékliniken och fick tillbaka den lilla. Jag vågar inte säga något mer, inte andas om det. Jag ska kolla upp TSH:t i veckan och har pratat med en syrra i Uppsala. Annars är det som ett vakum. Jag vågar inte känna, är rädd varje dag, kisar när jag går på toaletten. Jag har tydligen blivit troende också, ber för den lilla, att den ska växa och må bra. Talar nästan som i ett mantra. Snälla lilla du, snälla min lyckliga stjärna. Så håller jag på.

Till jobbsökandet:

Antal sökta abeten: 16 stycken

Antal intervjuer: 8 stycken.

Intervjuer på gång: 3 stycken.

I förrgår var jag på en intervju på en friskola där jag söker en tjänst med sexåringar. Intervjun varade i 75 minuter och allt kändes jättebra. Jag lämnade min chef som referens och talade om det för min chef efteråt. Hon vet att jag söker jobb och har tidigare sagt att hon gärna är min referens. Igår pratade min chef med mig och berättade att de ringt från skolan där jag sökt jobb. "De verkade intresserade" sa chefen. "Och det roliga var att jag nämnde samma positiva egenskaper hos dig som du själv hade gjort." Får se vidare vad som händer.

Nu till en annan grej:

Min pappa har en hund. Den är asstor och väger typ 50 kilo men den är hans bebis. Vovven är ouppfostrad trots att pappas fru går hundkurs efter hundkurs med honom. Att han fortfarande inte vet hur han ska beté sig beror på att pappa behandlar honom som en människa. Vovven går inte i koppel fint, han tigger vid bordet, sover i sängen och går inte att lita på. Så idag var vi på fika hos pappa med fru. Prinsen lekte med ett annat barn som också var där. Jag satt och drack te när jag plötsligt hörde hur Prinsen skrek till och började storgråta. Han hade råkat kliva på Vovvens tass och Vovven reagerade med att skälla till. Förståligt. Men då sa min pappa (efter att Prinsen slutat gråta) "Du måste se dig för, Prinsen! Det var tur att inte Vovven bet dig!" Och jag brann av. "Hade han bitit Prinsen var det det sista han gjorde!" sa jag och pappa surnade till. "Men så kan man ju som vuxen titta till sitt barn också" sa han. "Det gör jag. Prinsen är inte speciellt vild, inte om man jämför med vissa andra barn ni brukar ha här!" sa jag och syftade på pappas frus oborstade barn som är helt vilda. Kanske onödigt att de också fick en släng av sleven, men nu blev det så. Sedan. Sur tystnad. Pappas fru missade det hela. Vissa andra i sällskapet också. Jag kokade inombords men kramade pappa artigt och sa hej då när vi drog hem en halvtimme senare. Så grinade jag i bilen. För att det blev jobbig stämning, för att jag inte gillar att bli osams. För att jag är så trött på att min nära släkt bara pratar om sig själva när vi ses, aldrig frågar mig om något. För att pappa menade att jag inte kollar till Prinsen. För att jag tycker att det är patetiskt att låta som att det är ok att en hund biter ett barn för att den blivit kliven på tassen. För att jag tycker att det är fruktansvärt att veta att han tycker att hunden är viktigare än hans barnbarn, att det är där han lägger krutet. Inte på att förklara för Prinsen, bara på att försvara Vovven. Som att mitt barn står lägre i kurs än en hund. Jag lackade. Jag vill inte fika där mer.