Detta är trettonde gången jag ruvar. Jag borde veta. Ändå känner jag redan efter, blir orolig när det känns som mensvärk redan. Klart att det sitter i skallen och att jag känner efter. Klart jag vet att det är olika från gång till gång.
Detta ÄR jobbigt. Svinjobbigt är det. Jag hoppas hårt samtidigt som jag försöker förbereda mig på fallet. Om varannat gör jag det. Det går. Det går inte. Det går. och så håller jag på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är urjobbigt! Ibland kan jag undra varför man utsätter sig för det och inte gillar läget och lever här och nu istället!?
Håller tummar och tår!
Trettonde gången, nu är det fasiken dags för ett lyckligt slut! Jag håller tummarna!
Att ruva är tortyr. Nödvändig tortyr, hur än utfallet blir. Fan vad jobbigt det är!
FÄST OCH VÄX!
Skicka en kommentar