Det var igår jag testade positivt. Nu lever jag timme för timme, minut för minut, toabesök för toabesök. Håll dig fast fina du! Släpp inte taget! Jag lovar att göra allt som står i min makt för att det ska vara bra, lovar att vara en god medborgare for ever bara detta funkar. Jag ska inte klaga för småskit. Promise. Ska göra allt för att vara en god mor, ge mycket kärlek, trygghet och värme. Bara du hänger i. Snälla. Jag ber dig, jag ber till högre makter. Jag har inte alltid varit den bästa. Jag var otrogen en gång. Eller flera var det om sanningen ska fram. X:et var fin som bara den men jag var 21 år och V var oemotståndlig X:et grät när det uppdagades och vi flyttade ifrån varandra. (V bor ännu kvar med samma tjej.) Det jag gjorde var ruttet. Är det det jag har sotat för? Har jag sotat klart i så fall? Snälla, säg att jag har det. Det skulle vara lättare om man kunde spola fram tiden. Bara lite. Om någon kunde knacka mig på axeln och säga: "Du, det har gått 15 veckor nu och den lilla i din mage verkar må finfint." Tänk, jag vet en tjej som upptäckte i vecka 13 att hon var gravid. Shit vad skönt. Att dels ha blivit gravid plättlätt och sedan gått igenom den mest kritiska tiden utan vetskap om att man gjort det.
Jag vet inte egentligen hur det ligger till men är glad att det fanns ett plus på testet igår. Det är där jag är. I nuet för jag tillåter mig inte att låta tankarna skena iväg. Även fast jag vet att fallet gör lika ont ändå, oavsett tankarna innan. Jag har inga symptom heller. Kanske lite ömma bröst. Men inte hela tiden. Men så tar jag proggisar också. Och jag har lite molande och det gör mig rädd. Inget hulkande vid tandborstningarna vilket också oroar mig då jag brukar ha det jättetidigt. Inte heller någon metallsmak i munnen finns och även det brukar dyka upp rätt snart. Det är väl ingen som skämtar mig aprillo? Säg att det är verklighet. Säg att den finns där. Att den har borrat sig in och fortsätter att växa och utvecklas. Att den slutligen blir ett barn. En liten syster eller bror. Att älska och ta till sig. Amen.
måndag 10 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Mina tummar hålls stenhårt! Massa kramar!
Åh jag klarar inte mer snart... Spola fram tiden är exakt vad man vill göra.
FÄST och VÄX!
Varje graviditet är unik sägs det. Strunta i symptom eller ej. Njut! Lätt att säga svårt att göra...
Kram Lisa
FÄST OCH VÄX!
Kom igen nu!!!!!
Skulle det hjälpa dig om du fick hjälp av kliniken med två blodprov? För att se att det utvecklar sig som det skall alltså. Jag tyckte att det hjälpte mig, i alla fall för stunden. Tänker på dig och hoppas för dig!
Jag håller tummen!
AMEN!
Ja, tänk om man kunde spola fram och hoppa över den här värsta biten. Håller tummarna hårt, hårt!
//MOE - som skrev Lilla2an
Skicka en kommentar