Ponera att det är den stora barnlöshetsgalan. Det är direktsändning från globen och temat är "Vi som har/hade svårt att få barn". Tanken är inte att man ska tjäna pengar till någon organisation utan att man på ett underhållande sätt ska informera om problematiken, om olika behandlingar, om adoption och om alla känslor som uppkommer då man inte kan få barn när man vill. På scenen finns artister som har erfarenheter inom ämnet, några kommer ut ur IVF-garderoben under kvällens gång och på löpet står det dagen efter: "Pernilla Wahlgren gjorde IVF". Programledare är Bengt Magnusson som själv har erfarenheter av att adoptera. I publiken sitter folk som vet hur det är att längta. Vissa har på ett eller annat sätt fått sitt efterlängtade barn. Andra väntar och kämpar fortfarande. Så hör jag Magnussons hesa röst; "Ett av kvällens tal hålls av Anna-Bell Svensson som fick sin son via IVF för drygt ett år sedan! Välkommen upp på scenen!"
Jag är snygg ikväll. Lång klänning och uppsatt hår. Jag reser mig från stolen och går fram till scenen, tar tag i mikrofonen och börjar mitt tacktal.
Jag vill börja med att tacka min vän Katarina. Du min vän har varit ett stort stöd under resans gång. Du peppade mig de gånger behandlingarna började, du grät med mig de gånger allt sket sig. Jag satt på en stol vid det runda bordet i ditt kök tusentals gånger. Då du berättade att du var gravid, då jag talade om vårat feta problem gång på gång, då du packade din BB-väska, då jag grät efter misslyckade behandlingar och missfall. Men jag satt också på stolen vid det runda bordet då min mage började växa, då din dotter satt i barnstolen mittemot och då jag började känna sparkar i min mage. Tack Katarina för att du har funnits vid min sida hela tiden. Utan dig hade jag gått under. Så är det.
Jag vill också tacka min vän Peter. Jag vet att du inte alltid har förstått mina tankar och känslor. Men jag vet att du har försökt och att du gjort allt du har kunnat för att finnas till för mig. Det är stort.
Anna, käraste vännen. Tänk vad vi har gått igenom tillsammas. Du i norr och jag i söder. En enda gång har vi setts i verkligheten men du vet mer om mig än de flesta gör.Vi träffades på ett forum via internet och det är jag tacksam för. Tack för allt stöd, för alla fina sms, för empati och för att du gett av dig själv. Vi har vandrat på samma stig och vi har nu båda nått det vi strävade efter. Jag är glad över att ha en norrlandsvän.
Så tittar jag ut över publiken och ser min sambo. Han sitter där med vår fina son på armen. Jag fortsätter mitt tal.
Älskade raring. Vad vi har prövats. Men vi har lärt oss på vägen. Att inte ta för givet, att kämpa tillsammas. Det har varit svårt många gånger då vi ibland talat olika språk. Under resans gång hann jag tänka många gånger på att du skulle vara en bra pappa till mitt barn. Jag tvivlade aldrig men jag valde dig aktivt då vårat barn var i den minsta detalj planerat. Är så glad att jag har dig, så himla glad att vi har vår lilla familj. Tillsammans är vi starka.
Så till dig Prinsen. Finaste, mest underbara. Det finns så många ord jag vill säga men så få som räcker till. Jag är så lycklig över att du kom till oss, är så himla lycklig över att få vara din mamma. Jag älskar dig. Mest av allt på denna jord.
Så blickar jag ut över folkmassorna ännu en gång. Ser suddigt eftersom mina ögon har tårats. Jag tar emot publikens applåder, ger mikrofonen till Bengt Magnusson och kliver av scenen.
måndag 29 oktober 2007
Sista måndagen...
på min föräldraledighet.
Äter pastakuddar med feta medan Prinsen sover. Han är hostig och det piper i bröstet. Snuvan är ihärdig. Hur mycket snor kan det produceras på en dag? Jag går i mysbyxor när klockan är tolv. Ute öser regnet ner och snart kommer mamma och hennes man. Jag ska till tandläkaren och hoppas på beröm. För fina tänder, för bra borstning. Lär tyvärr dock få bastning för att tandtråden ibland uteblir.
Det är sista måndagen på min föräldraledighet. Det känns lite vemodigt.
Äter pastakuddar med feta medan Prinsen sover. Han är hostig och det piper i bröstet. Snuvan är ihärdig. Hur mycket snor kan det produceras på en dag? Jag går i mysbyxor när klockan är tolv. Ute öser regnet ner och snart kommer mamma och hennes man. Jag ska till tandläkaren och hoppas på beröm. För fina tänder, för bra borstning. Lär tyvärr dock få bastning för att tandtråden ibland uteblir.
Det är sista måndagen på min föräldraledighet. Det känns lite vemodigt.
Att vara en närvarande förälder
Jag pratade med kompisen N igår. Hon har inga barn utan lever singelliv.
N: Jag känner en tjej som har en tolvåring. Sonen bor i staden de bodde i förut, 20 mil bort, tillsammans med sin pappa. Det blev bäst så när mamman flyttade till Stockholm.
Jag: Hmm. Ja folk gör olika. Själv skulle jag inte välja någonting framför Prinsen. Inte en annan stad, inte att annat liv. Ingenting skulle få komma emellan oss.
N: Men det beror ju på omständigheter.
Där nickade jag bara. För jag orkade inte gå in i diskussionen. För jag tror inte att N vet. Att hon förstår att kärleken till sitt barn är det starkaste av allt. Att det i alla fall borde vara det, men att det inte är så för alla. Att jag hellre skulle bo i en pisshåla i en enrummare med Prinsen än i en flashig lägenhet i någon fashionabel stadsdel utan min son. Jag skulle aldrig aldrig nöja mig med att bara få träffa honom på skolloven och kanske på helgerna. Jag får panik bara av tanken på att separera. Vilken mardröm att inte få vara med Prinsen varje dag.Visst finns det olika omständigheter men jag kan bara inte fatta hur man kan välja bort sitt barn. Varför gör man så? Jag har sett exempel på detta många, alldeles för många, gånger. Oftast är det pappor som väljer att göra annat än att vara med sina barn. Nu talar jag inte om att folk måste vara på jobbet för att ha pengar att dra runt hela karusellen med. Jag pratar om folk som inte är där knappt alls. Som prioriterar annat. Som inte fattar att ett barn behöver trygghet, kontinuitet
Vi har pratat om det sambon och jag. Om det som känns långt borta nu. Om det tar slut. Om vi hatar varandra. Vi måste skärpa oss då. Det bara måste bli så att vi tänker på Prinsen i första hand,då som nu. För det är han som verkligen betyder något. För det är vi som är föräldrar och det är vi som har ett ansvar. Och visst skulle det bli andra omständigheter om vi separerade men att dra till en annan stad och lämna Prinsen här. Det finns inte.
N: Jag känner en tjej som har en tolvåring. Sonen bor i staden de bodde i förut, 20 mil bort, tillsammans med sin pappa. Det blev bäst så när mamman flyttade till Stockholm.
Jag: Hmm. Ja folk gör olika. Själv skulle jag inte välja någonting framför Prinsen. Inte en annan stad, inte att annat liv. Ingenting skulle få komma emellan oss.
N: Men det beror ju på omständigheter.
Där nickade jag bara. För jag orkade inte gå in i diskussionen. För jag tror inte att N vet. Att hon förstår att kärleken till sitt barn är det starkaste av allt. Att det i alla fall borde vara det, men att det inte är så för alla. Att jag hellre skulle bo i en pisshåla i en enrummare med Prinsen än i en flashig lägenhet i någon fashionabel stadsdel utan min son. Jag skulle aldrig aldrig nöja mig med att bara få träffa honom på skolloven och kanske på helgerna. Jag får panik bara av tanken på att separera. Vilken mardröm att inte få vara med Prinsen varje dag.Visst finns det olika omständigheter men jag kan bara inte fatta hur man kan välja bort sitt barn. Varför gör man så? Jag har sett exempel på detta många, alldeles för många, gånger. Oftast är det pappor som väljer att göra annat än att vara med sina barn. Nu talar jag inte om att folk måste vara på jobbet för att ha pengar att dra runt hela karusellen med. Jag pratar om folk som inte är där knappt alls. Som prioriterar annat. Som inte fattar att ett barn behöver trygghet, kontinuitet
Vi har pratat om det sambon och jag. Om det som känns långt borta nu. Om det tar slut. Om vi hatar varandra. Vi måste skärpa oss då. Det bara måste bli så att vi tänker på Prinsen i första hand,då som nu. För det är han som verkligen betyder något. För det är vi som är föräldrar och det är vi som har ett ansvar. Och visst skulle det bli andra omständigheter om vi separerade men att dra till en annan stad och lämna Prinsen här. Det finns inte.
Så helt plötsligt pratade folk om facebook. Nicke Nyfiken, jag alltså, gjorde mig medlem, klickade mig in och en helt ny värld öppnade sig. Där poppade det upp bilder på en massa folk jag känner eller känner till i rask takt.
Jag lärde mig hur jag kunde söka reda på gamla klasskomisar och andra människor jag inte sett på många år. Inte för att kontakta dem utan endast för att tjuvkika lite. Se hur se ser ut nu, kanske ha en möjlighet att få reda på något kul.
Men. Det finns ett stort men med facebook. Jag är så himla oteknisk. En dag skickade jag ut förfrågningar till några i min maillista som jag tyckte kunde gå med i facebook. Men tyvärr så råkade jag en annan dag skicka ut en förfrågan, som självklart redan fanns där ifylld klappad och klar, till alla i min lista. Så nu har mammas karl gått med i facebook, Ingemar 63 år. Och barnmorskan på MamaMia har fått en förfrågan, så även en elev som jag har haft i Skolan P. Så himla pinsamt! Och för att jag är oteknisk och snabbare på att klicka än att reflektera så finns även folk jag inte känner bland mina kompisar på facebook. Utan vissa är folk jag bara känner till. Så man undrar om jag kommer att känna mig som ett fån om jag träffar på kompisens kompis syrra som i sitt stilla sinne lär undra varför jag valde att adda henne som kompis. Nej jag valde inte. Jag råkade bara klicka lite för snabbt min klant.
Och nu har jag gjort det som var kul med faccebook. Jag har kollat alla gamla människor som jag kom på. För min mening är inte att försöka samla på mig så många kontakter som möjligt. För jag känner inte 200 pers. Varken i verkligheten eller någon annanstans. Och inte heller har jag några häftiga parybilder på mig själv där jag iklädd någon snygg urringad klänning ler mot kameran. Nej själv har jag lagt in ett par bilder på min fina son istället.
Så vad händer nu? Jag är inte den som orkar sitta och skicka en ros till någon i hopp om att få en ros tillbaka. Jag kan tycka att det är kul att skicka ett meddelande till någon jag känner men det blir ju istället för kanske ett sms eller ett mail. Så varför är jag fortfarande med i facebook trots att jag inte har någon vision om att lägga ner tid på det? Kanske är det så att syns man så finns man liksom, vad vet jag. Får se vad som händer.
Jag lärde mig hur jag kunde söka reda på gamla klasskomisar och andra människor jag inte sett på många år. Inte för att kontakta dem utan endast för att tjuvkika lite. Se hur se ser ut nu, kanske ha en möjlighet att få reda på något kul.
Men. Det finns ett stort men med facebook. Jag är så himla oteknisk. En dag skickade jag ut förfrågningar till några i min maillista som jag tyckte kunde gå med i facebook. Men tyvärr så råkade jag en annan dag skicka ut en förfrågan, som självklart redan fanns där ifylld klappad och klar, till alla i min lista. Så nu har mammas karl gått med i facebook, Ingemar 63 år. Och barnmorskan på MamaMia har fått en förfrågan, så även en elev som jag har haft i Skolan P. Så himla pinsamt! Och för att jag är oteknisk och snabbare på att klicka än att reflektera så finns även folk jag inte känner bland mina kompisar på facebook. Utan vissa är folk jag bara känner till. Så man undrar om jag kommer att känna mig som ett fån om jag träffar på kompisens kompis syrra som i sitt stilla sinne lär undra varför jag valde att adda henne som kompis. Nej jag valde inte. Jag råkade bara klicka lite för snabbt min klant.
Och nu har jag gjort det som var kul med faccebook. Jag har kollat alla gamla människor som jag kom på. För min mening är inte att försöka samla på mig så många kontakter som möjligt. För jag känner inte 200 pers. Varken i verkligheten eller någon annanstans. Och inte heller har jag några häftiga parybilder på mig själv där jag iklädd någon snygg urringad klänning ler mot kameran. Nej själv har jag lagt in ett par bilder på min fina son istället.
Så vad händer nu? Jag är inte den som orkar sitta och skicka en ros till någon i hopp om att få en ros tillbaka. Jag kan tycka att det är kul att skicka ett meddelande till någon jag känner men det blir ju istället för kanske ett sms eller ett mail. Så varför är jag fortfarande med i facebook trots att jag inte har någon vision om att lägga ner tid på det? Kanske är det så att syns man så finns man liksom, vad vet jag. Får se vad som händer.
fredag 26 oktober 2007
Det nya jobbet
Jag har varit där idag, på förskolan som är mitt nya jobb. Det kändes bra. Bara jag kommer innanför dörrarna känner jag att det är en levande verksamhet. Träffade chefen och fick ett schema som kändes helt ok. Pratade med en blivande kollega och träffade en del av barnen. Prinsen var med och han försvann som ett skott och satte sig i bygghörnan.
Det blir nog bra, det nya jobbet.
Det blir nog bra, det nya jobbet.
onsdag 24 oktober 2007
Ätstörningar (Långt inlägg...)
Jag såg en tjej här om dagen. Hon hade ätstörningar, det kan jag sätta min högra hand på. Hon var sjukt smal, hennes ben var pinnsmala och huvudet såg stort ut på den magra kroppen. Hon gick snabbt fram och hennes blick var fokuserad någonstans långt framför henne.
Hur kan man välja att svälta sin kropp? Att inte ge den mat så att man blir smal som ett streck, ett benrangel som varken kan fungera fysiskt eller psykiskt? Hur kan man tycka att man ser tjock ut fastän man är pinnsmal? Hur kan det bli så?
Jag vet inte. Trots att jag har varit där själv.
Jag var 17 år och tyckte att jag var lite mullig. Jag vägde 53 kilo till mina 165 centimeter men ansåg att mina lår var feta, att magen var plufsig och att rumpan var bred. Jag började att dra ner på godis och kaffebröd. Sedan rullade det bara på. Jag kräktes inte seciellt många gånger. Jag bara slutade att äta. För att jag tyckte att jag var tjock. För att jag mådde dåligt. För att jag äcklades av mig själv och jag vet inte varför.
Jag vägde 43 kilo, frös jämt och hade alltid på mig en massa kläder. Huvudet bankade konstant men jag kände ingen hunger. Jag ljög för mamma som efter ett tag genomskådade mina lögner och släpade med mig till en ungdomspsyk. Där satt jag och svarade på frågor och försökte skräddarsy det jag sa efter det jag trodde att de ville höra. "Nej. Jag tycker inte att jag är tjock".
Vad kan man göra för att hjälpa någon som har ätstörningar?
Har personen minskat så pass mycket i vikt att det är rent livsfarligt måste man ju tala med sjukvården självklart. Annars tror jag att man bara måste lyssna och finnas till. För egentligen tror jag inte att det är maten som är det stora problemet utan att det är det som blir synligt. Förmodligen mår personen pissdåligt psykiskt och de psykiska besvären yttrar sig i en fysisk handling (självsvält), fråga mig inte varför.
Varför drabbades just jag?
Det har jag också tänkt på. Jag har växt upp i en familj där ingen har pratat om vikt och där alla har haft en sund relation till mat. Jag har alldrig varit mullig eller på något sätt överviktig. Kanske var det bara så att jag drabbades av någon psykisk åkomma som råkade yttra sig på så sätt, vad vet jag.
Det känns faktiskt inte som att det är jag som har haft de där problemen för 15 år sedan. Jag, Anna-Bell, med sunda matvanor. Som äter både nyttigt och onyttigt med gott samvete. Som gillar sig själv trots skavanker. Men jag blev frisk tackolov. För att jag hade en pojkvän som fanns där, som inte gav upp, som orkade finnas till hela vägen. Jag blev frisk för att jag blev rädd för döden, för att jag älskar att leva. För att det inte är något bra liv att misshandla sig själv. Därför tog jag mig ur den onda spiralen trots att det var jobbigt.
Hittade en dikt jag skrev under tiden jag hade ätstörningar:
VILSEN
Jag ville se ljuset, till lyckan nå fram. Men vägen jag valde var fel.
Jag följde en skugga som lurade mig. Nu var jag i självsvältens land.
Jag såg inte faran, det var ingen lek. Jag trodde jag hade kontroll.
Men allt gick så snabbt, nu var jag en fånge. Fast i min egen fälla.
Jag kände mig ensam, men ändå så stark. När målet är nått blir allt bra.
Jag strävade envist men blev aldrig nöjd. För kraven jag ställde var höga.
Jag ville till lyckan, jag hade gått fel. Det här var ju helvetets land.
Nu vill jag tillbaka, dit där allting är bra, för lyckan den finns inte här.
Till självsvältens land var vägen ej svår. Så snabbt så snabbt jag kom hit.
Men nu är jag vilsen, jag måste gå hem. Men vägen tillbaka är lång.
Jag vandrar på stigen, men stannar ett slag. Ser på regnet som faller så sakta.
Droppar på kinden blandas med tårar. Jag gråter av trötthet och sorg.
Allt känns så grått, men jag vet att en dag, möter jag ljuset igen.
För det är alltid mörkast före gryningen, och efter regn kommer sol igen.
Anna-Bell 1992
Hur kan man välja att svälta sin kropp? Att inte ge den mat så att man blir smal som ett streck, ett benrangel som varken kan fungera fysiskt eller psykiskt? Hur kan man tycka att man ser tjock ut fastän man är pinnsmal? Hur kan det bli så?
Jag vet inte. Trots att jag har varit där själv.
Jag var 17 år och tyckte att jag var lite mullig. Jag vägde 53 kilo till mina 165 centimeter men ansåg att mina lår var feta, att magen var plufsig och att rumpan var bred. Jag började att dra ner på godis och kaffebröd. Sedan rullade det bara på. Jag kräktes inte seciellt många gånger. Jag bara slutade att äta. För att jag tyckte att jag var tjock. För att jag mådde dåligt. För att jag äcklades av mig själv och jag vet inte varför.
Jag vägde 43 kilo, frös jämt och hade alltid på mig en massa kläder. Huvudet bankade konstant men jag kände ingen hunger. Jag ljög för mamma som efter ett tag genomskådade mina lögner och släpade med mig till en ungdomspsyk. Där satt jag och svarade på frågor och försökte skräddarsy det jag sa efter det jag trodde att de ville höra. "Nej. Jag tycker inte att jag är tjock".
Vad kan man göra för att hjälpa någon som har ätstörningar?
Har personen minskat så pass mycket i vikt att det är rent livsfarligt måste man ju tala med sjukvården självklart. Annars tror jag att man bara måste lyssna och finnas till. För egentligen tror jag inte att det är maten som är det stora problemet utan att det är det som blir synligt. Förmodligen mår personen pissdåligt psykiskt och de psykiska besvären yttrar sig i en fysisk handling (självsvält), fråga mig inte varför.
Varför drabbades just jag?
Det har jag också tänkt på. Jag har växt upp i en familj där ingen har pratat om vikt och där alla har haft en sund relation till mat. Jag har alldrig varit mullig eller på något sätt överviktig. Kanske var det bara så att jag drabbades av någon psykisk åkomma som råkade yttra sig på så sätt, vad vet jag.
Det känns faktiskt inte som att det är jag som har haft de där problemen för 15 år sedan. Jag, Anna-Bell, med sunda matvanor. Som äter både nyttigt och onyttigt med gott samvete. Som gillar sig själv trots skavanker. Men jag blev frisk tackolov. För att jag hade en pojkvän som fanns där, som inte gav upp, som orkade finnas till hela vägen. Jag blev frisk för att jag blev rädd för döden, för att jag älskar att leva. För att det inte är något bra liv att misshandla sig själv. Därför tog jag mig ur den onda spiralen trots att det var jobbigt.
Hittade en dikt jag skrev under tiden jag hade ätstörningar:
VILSEN
Jag ville se ljuset, till lyckan nå fram. Men vägen jag valde var fel.
Jag följde en skugga som lurade mig. Nu var jag i självsvältens land.
Jag såg inte faran, det var ingen lek. Jag trodde jag hade kontroll.
Men allt gick så snabbt, nu var jag en fånge. Fast i min egen fälla.
Jag kände mig ensam, men ändå så stark. När målet är nått blir allt bra.
Jag strävade envist men blev aldrig nöjd. För kraven jag ställde var höga.
Jag ville till lyckan, jag hade gått fel. Det här var ju helvetets land.
Nu vill jag tillbaka, dit där allting är bra, för lyckan den finns inte här.
Till självsvältens land var vägen ej svår. Så snabbt så snabbt jag kom hit.
Men nu är jag vilsen, jag måste gå hem. Men vägen tillbaka är lång.
Jag vandrar på stigen, men stannar ett slag. Ser på regnet som faller så sakta.
Droppar på kinden blandas med tårar. Jag gråter av trötthet och sorg.
Allt känns så grått, men jag vet att en dag, möter jag ljuset igen.
För det är alltid mörkast före gryningen, och efter regn kommer sol igen.
Anna-Bell 1992
Tecknet jobba
Tecknet jobba gör man så här ungefär; Man knyter båda sina nävar och sedan håller man dem ovanpå varandra och slår ihop dem ett par gånger. Svårt att förklara men ungefär så.
Vid frukosten idag:
Jag: "Vad bra Prinsen! Nu har du ätit en hel grötportion och en halv stor smörgås. Det var bra jobbat!"
Prinsen: Tittar på mig och gör tecknet för "jobba".
Sötunge!
Vid frukosten idag:
Jag: "Vad bra Prinsen! Nu har du ätit en hel grötportion och en halv stor smörgås. Det var bra jobbat!"
Prinsen: Tittar på mig och gör tecknet för "jobba".
Sötunge!
måndag 22 oktober 2007
Han kan teckna!
Tidigare arbetade jag med en utvecklingsstörd pojke. Han hade inget tal så vi använde teckenkommunikation. Alltså, jag pratade och gjorde tecken samtidigt och han använde sig av endast tecken.
Hur som helst så började jag använda några enstaka tecken här om dagen då jag pratade med Prinsen. Detta för att förstärka det jag menade och för att det är lättare för honom att visa vad han menar och göra sig förstådd om han kan tecken.
Så nu kan Prinsen dessa tecken:
Äta. Borsta tänderna. Jobba.
Ja, det sistnämnda använde jag här i helgen eftersom sambon var på övervåningen och höll på med renoveringen. Jag var upp och tittade med Prinsen och visade honom tecknet för "jobba" många gånger. Idag då det bankade hos grannen och jag talade om för Prinsen att de jobbade visade han mig tecknet. Är det inte fascinerande?
Hur som helst så började jag använda några enstaka tecken här om dagen då jag pratade med Prinsen. Detta för att förstärka det jag menade och för att det är lättare för honom att visa vad han menar och göra sig förstådd om han kan tecken.
Så nu kan Prinsen dessa tecken:
Äta. Borsta tänderna. Jobba.
Ja, det sistnämnda använde jag här i helgen eftersom sambon var på övervåningen och höll på med renoveringen. Jag var upp och tittade med Prinsen och visade honom tecknet för "jobba" många gånger. Idag då det bankade hos grannen och jag talade om för Prinsen att de jobbade visade han mig tecknet. Är det inte fascinerande?
Man ska inte jämföra sig
Pratade med kompisen P ikväll.
P: Ja vår dotter (som är ett halvår) sover i egen säng. Vi lägger henne där på övervåningen i sin spjälsäng och hon somnar på tre minuter. Jadå hon har slutat att amma på natten.
Först börjar jag jämföra. Sedan slår jag bort de tankarna och funderar över varför vi inte gjorde så, lade Prinsen i en egen säng.
Jag minns då Prinsen var nyfödd. På kvällarna satt vi i soffan. Jag bänkade mig lagom till programmet Förkväll som gick då. Kanske att det började vid sexsnåret. Då började amningsracet. Sambon lagade mat och skar i små tomtetuggor så att jag skulle kunna amma och äta samtidigt. Prinsen ammade och sov om vartannat hela kvällarna. Jag minns att jag satt och snuffade på honom, tittade på honom och vägrade lägga honom ifrån mig om det inte var till sambon. Han låg inte mycket på soffan, Prinsen. Jag förmådde mig inte att lägga ifrån mig denna ljuvliga varelse.
När Prinsen var ett halvår somnade han i vår säng omringad av en kuddhög för att inte ramla ner. Tuttandes till sömns. Nu har det gått ett antal månader sedan dess. En del böcker om sömn har jag läst, en del tafatta försök att få Prinsen att somna själv har gjorts. Nu tänker jag inte känna mig stressad mer för att Prinsen tuttar ännu. För vi har redan bestämt att det är Prinsens pappa som får bryta mönstret och jag kanske sover borta, får se. Hur som helst så tycker jag att det låter så himla bra när folk säger att deras små sover i egen säng. Men så tänker jag efter. Nej, jag vill faktiskt inte det. Inte än. Jag älskar att ha Prinsen på ena sidan och sambon på den andra. Tycker att det är mysigt att hela familjen ligger i samma säng, ibland under samma täcke. Man ska inte jämföra sig, så är det bara. Gång på gång får man påminna sig om det och tänka på vad som fungerar i sin egen familj.
P: Ja vår dotter (som är ett halvår) sover i egen säng. Vi lägger henne där på övervåningen i sin spjälsäng och hon somnar på tre minuter. Jadå hon har slutat att amma på natten.
Först börjar jag jämföra. Sedan slår jag bort de tankarna och funderar över varför vi inte gjorde så, lade Prinsen i en egen säng.
Jag minns då Prinsen var nyfödd. På kvällarna satt vi i soffan. Jag bänkade mig lagom till programmet Förkväll som gick då. Kanske att det började vid sexsnåret. Då började amningsracet. Sambon lagade mat och skar i små tomtetuggor så att jag skulle kunna amma och äta samtidigt. Prinsen ammade och sov om vartannat hela kvällarna. Jag minns att jag satt och snuffade på honom, tittade på honom och vägrade lägga honom ifrån mig om det inte var till sambon. Han låg inte mycket på soffan, Prinsen. Jag förmådde mig inte att lägga ifrån mig denna ljuvliga varelse.
När Prinsen var ett halvår somnade han i vår säng omringad av en kuddhög för att inte ramla ner. Tuttandes till sömns. Nu har det gått ett antal månader sedan dess. En del böcker om sömn har jag läst, en del tafatta försök att få Prinsen att somna själv har gjorts. Nu tänker jag inte känna mig stressad mer för att Prinsen tuttar ännu. För vi har redan bestämt att det är Prinsens pappa som får bryta mönstret och jag kanske sover borta, får se. Hur som helst så tycker jag att det låter så himla bra när folk säger att deras små sover i egen säng. Men så tänker jag efter. Nej, jag vill faktiskt inte det. Inte än. Jag älskar att ha Prinsen på ena sidan och sambon på den andra. Tycker att det är mysigt att hela familjen ligger i samma säng, ibland under samma täcke. Man ska inte jämföra sig, så är det bara. Gång på gång får man påminna sig om det och tänka på vad som fungerar i sin egen familj.
Tack för den
Samtal med kompisen R:
R: Men det känns väl skönt att börja jobba snart? Att liksom göra något för sig själv. Att få använda skallen lite.
Jag: Men jag känner inte så. Jag är jätteglad över att ha fått ett nytt jobb som verkar bra. Det blir säkert kul när jag väl är där. Men just nu känner jag bara att de är tråkigt att jag inte får vara med Prinsen. Det har passat mig att vara hemma med honom. Jag har inte varit uttråkad.
R: Men jag tror i alla fall att det är bra för Prinsen att vara med någon annan än med dig.
Öh. Ok. Menade hon att det är bra för Prinsen att vara hemma med sin pappa ett tag? Det håller jag med om så klart. Klev jag på ömma tår för att hon själv längtade tillbaka till sitt jobb då hon var föräldraledig? Jag tror att jag skulle kunna skapa en stimulerande miljö för Prinsen på heltid i ett par år till om det skulle vara så att jag kunde vara hemma så länge. Med hjälp av öppna förskolan, biblioteket, lekparker, mina föräldrar, andra släktingar och vänner. Vad menade hon egentligen?
R: Men det känns väl skönt att börja jobba snart? Att liksom göra något för sig själv. Att få använda skallen lite.
Jag: Men jag känner inte så. Jag är jätteglad över att ha fått ett nytt jobb som verkar bra. Det blir säkert kul när jag väl är där. Men just nu känner jag bara att de är tråkigt att jag inte får vara med Prinsen. Det har passat mig att vara hemma med honom. Jag har inte varit uttråkad.
R: Men jag tror i alla fall att det är bra för Prinsen att vara med någon annan än med dig.
Öh. Ok. Menade hon att det är bra för Prinsen att vara hemma med sin pappa ett tag? Det håller jag med om så klart. Klev jag på ömma tår för att hon själv längtade tillbaka till sitt jobb då hon var föräldraledig? Jag tror att jag skulle kunna skapa en stimulerande miljö för Prinsen på heltid i ett par år till om det skulle vara så att jag kunde vara hemma så länge. Med hjälp av öppna förskolan, biblioteket, lekparker, mina föräldrar, andra släktingar och vänner. Vad menade hon egentligen?
söndag 21 oktober 2007
En söndag
Prinsen var feberfri idag. Underbart! Jag håller mina tummar för att febern verkligen är långt härifrån nu.
Idag har vi lekt, Prinsen och jag. Han var inte riktigt på topp utan såg lite trött ut och var lite ledsen, ville vara nära. Så vi byggde med megablocksen, läste sagor, rullade boll, läste mer och byggde torn av klossar. Prinsens pappa fortsatte med renoveringen på övervåningen.
Nej vi kan inte vaccinera Prinsen imorgon. Det känns inte bra nu när han har haft feber. Får ringa på morgonen och boka om tiden helt enkelt.
Nu sover Prinsen. Sambon spelar tv-spel och jag sitter här med en tekopp och slösurfar. Om två veckor kommer jag att ha söndagsångest. Grym söndagsångest. Ingen vanlig liten släng, utan på riktigt. Det är dax att börja jobba då. Endast två veckor av min föräldraledighet finns kvar. Sorgligt men sant. Jag hoppas att det blir kul på det nya jobbet. Att det är ett bra ställe. Det bara måste vara så. Kan inte hamna på ett idiotställe till. Det bara finns ju inte.
Idag har vi lekt, Prinsen och jag. Han var inte riktigt på topp utan såg lite trött ut och var lite ledsen, ville vara nära. Så vi byggde med megablocksen, läste sagor, rullade boll, läste mer och byggde torn av klossar. Prinsens pappa fortsatte med renoveringen på övervåningen.
Nej vi kan inte vaccinera Prinsen imorgon. Det känns inte bra nu när han har haft feber. Får ringa på morgonen och boka om tiden helt enkelt.
Nu sover Prinsen. Sambon spelar tv-spel och jag sitter här med en tekopp och slösurfar. Om två veckor kommer jag att ha söndagsångest. Grym söndagsångest. Ingen vanlig liten släng, utan på riktigt. Det är dax att börja jobba då. Endast två veckor av min föräldraledighet finns kvar. Sorgligt men sant. Jag hoppas att det blir kul på det nya jobbet. Att det är ett bra ställe. Det bara måste vara så. Kan inte hamna på ett idiotställe till. Det bara finns ju inte.
lördag 20 oktober 2007
Fortfarande feber
Idag hade Prinsen fortfarande feber. Han var under dagen ledsen och var inte speciellt sugen på att äta. När klockan var fem tog jag tempen eftersom han var så varm. 40.2. Efter att ha pratat med en kvinna på vårdcentralen hade vi ännu en läkartid. Vatten bakom trumhinnorna, lite röd i öronen men ingen fara, lungor som lät bra och ingen svullnad i halsen. Kanske ett virus sa läkaren. Bara att gå hem och ge Prinsen alvedon. Om inte febern har gett med sig på måndag måste vi till läkaren igen sa han på vårdcentralen. Ber till högre makter att den har gett sig då, febern.
Tack Anna och Kattmamman för snälla ord. Och Kattmamman, det där vaccinet skyddar bara 7% mot öroninflammationer. Lite men alltid något.
Tack Anna och Kattmamman för snälla ord. Och Kattmamman, det där vaccinet skyddar bara 7% mot öroninflammationer. Lite men alltid något.
fredag 19 oktober 2007
Vaccinera mot pneumkocker
Om Prinsen är feberfri på måndag så ska vi vaccinera honom mot de där pneukockerna. För att det nu ingår i BVC:s utbud för yngre barn. För att det känns bra att han vaccineras. För att jag ska kunna släppa det.
Läkarbesök
Vi var hos öronläkaren i onsdags. Efter det besöket bestämde jag mig för att vi ska byta läkare. Denna mumlar, talar inte ur skägget och förklarar inte så att man förstår trots att jag ihärdigt frågar. Prinsen hade vatten bakom trumhinnorna men de skulle inte behandlas tyckte läkaren.
Så i morse hade Prinsen feber igen Jag blev nojig och tänkte att det var öronen som var på G igen eftersom han inte har några andra symptom Gick iväg till läkaren på vårdcentralen som sa att de var lugnt. Inget med öronen än så länge. "Man ska avdramatisera det här med feber" sa han. "Ibland har de feber utan att man vet varför. Titta på allmäntillståndet". Prinsen skrek sitt högsta skrik då läkaren tittade i hans öron och jag förstår honom. Till råga på allt fick vi självklart en läkartid mitt då Prinsen brukar sova. Men läkaren var jättegullig. Talade om för Prinsen att han var både fin och duktig och berättade att han skulle ta en titt i öronen. Läkaren visade sina mjukdjur, två stora hundar, strök Prinsen över ryggen och hämtade vatten i en mugg. Själv blev jag hormonell och ledsen för att jag är en orolig morsa så jag grinade. Då hämtade läkaren en servett och hade en liten lektion med bild på ett öra. Skönt att det finns folk som kan ta små barn (och gråtande mammor) på vårdcentralen.
Prinsens feber har gått upp till lite över 39 men jag hoppas att det vänder i morgon. För jag vill ju att Prinsen ska vara frisk så klart. Tycker synd om honom då han är risig. Och nojig det blir jag när han inte är bra. Så är det bara.
Så i morse hade Prinsen feber igen Jag blev nojig och tänkte att det var öronen som var på G igen eftersom han inte har några andra symptom Gick iväg till läkaren på vårdcentralen som sa att de var lugnt. Inget med öronen än så länge. "Man ska avdramatisera det här med feber" sa han. "Ibland har de feber utan att man vet varför. Titta på allmäntillståndet". Prinsen skrek sitt högsta skrik då läkaren tittade i hans öron och jag förstår honom. Till råga på allt fick vi självklart en läkartid mitt då Prinsen brukar sova. Men läkaren var jättegullig. Talade om för Prinsen att han var både fin och duktig och berättade att han skulle ta en titt i öronen. Läkaren visade sina mjukdjur, två stora hundar, strök Prinsen över ryggen och hämtade vatten i en mugg. Själv blev jag hormonell och ledsen för att jag är en orolig morsa så jag grinade. Då hämtade läkaren en servett och hade en liten lektion med bild på ett öra. Skönt att det finns folk som kan ta små barn (och gråtande mammor) på vårdcentralen.
Prinsens feber har gått upp till lite över 39 men jag hoppas att det vänder i morgon. För jag vill ju att Prinsen ska vara frisk så klart. Tycker synd om honom då han är risig. Och nojig det blir jag när han inte är bra. Så är det bara.
tisdag 16 oktober 2007
Vaccin mot pneumkocker
Jag ringde till ett ställe där de vaccinerar och undrade över det där vaccinet mot öroninflammation som BVC-tanten pratade om. Det finns inget direkt vaccin mot öroninflammation sa hon på Vaccin Direkt, dit jag ringde. Det som finns är ett vaccin mot pneumkocker som är en form av bakterier. Om man vaccinerar sitt barn får han eller hon ett bra skydd mot lunginflammation, hjärnhinneinflammation och blodförgiftning. Gällande öroninflammationer så ger det bara ett skydd på 7 %. Nu mer ingår tydligen detta i BVC:s vaccinationsprogram så att alla barn födda efter 30/6-07 får det.
Så här sitter jag och undrar vem som vågar avstå detta vaccin. Om ens barn skulle drabbas av exempelvis hjärnhinneinflammation så skulle man ju älta ihjäl sig själv om man inte hade knallat iväg och fixat vaccin mot detta. 750 kronor kostar en dos och Prinsen skulle behöva 3 doser.
Så här sitter jag och undrar vem som vågar avstå detta vaccin. Om ens barn skulle drabbas av exempelvis hjärnhinneinflammation så skulle man ju älta ihjäl sig själv om man inte hade knallat iväg och fixat vaccin mot detta. 750 kronor kostar en dos och Prinsen skulle behöva 3 doser.
måndag 15 oktober 2007
Jag trodde att det var dax igår. Det här med amning.
När Prinsen ska sova för natten vill han amma och det får han. Det är något som har blivit så, det har hängt kvar och jag har inte brutit trenden. Till saken hör att Prinsen alltid sover ute i vagnen. Igår kände jag att jag ville testa om han kunde somna i sängen utan att först amma, något han inte gjort på månader. Jodå. Efter att ha buffat lite i rumpan så somnade Prinsen då det gått tjugo minuter och vaknade först efter tre timmar. Fint tänkte jag. Kanske är han redo att skippa amningen nu. Kanske är det dax nu att lägga ner.
För visst fattar jag att han inte behöver amma, att han inte måste tutta på natten. Jag vet detta. Som sagt, det är en vana.
Efter kvällsrutinerna med pyjamas och tandborstning gick vi in i sovrummet, Prinsen och jag. Han skrek, grät, kastade sig bakåt i sängen. Han hulkade, snorade och puttade bort min hand då jag försökte klappa på honom. Efter tjugo minuter grät även jag.
Så gjorde jag det igen. Gav honom bröstet och han somnade. Sedan låg jag bredvid och grät lite till. För att jag inte lyckades slutfölja. För att jag fick jobbiga känslor av hans gråt. För att jag som trodde att det var dax inte vet hur detta ska gå till. För att jag kände mig elak som lät honom gråta.
Klart att jag fattar att jag måste sluta amma någongång. Eftersom vi vill försöka få ett syskon till Prinsen måste det ju finnas med i beräkningarna så klart. Då man tar de små i frysen måste amningen vara avslutad. Jag kan inte amma honom tills han är tre och det vill jag heller inte. Jag vill inte vara ett freak i en dokumentär om någon som ammar sitt skolbarn, det skulle aldrig hända. Men varför är jag så blödig? Varför kan jag inte bara skärpa mig och köra på? Nej nu har jag bestämt det i samråd med sambon. Det blir han som får ta det och jag ska inte vara hemma för det funkar inte. Detta får ske under sambons föräldraledighet om någon månad. Så får det bli. Jag är för blödig. Alldeles för blödig.
För visst fattar jag att han inte behöver amma, att han inte måste tutta på natten. Jag vet detta. Som sagt, det är en vana.
Efter kvällsrutinerna med pyjamas och tandborstning gick vi in i sovrummet, Prinsen och jag. Han skrek, grät, kastade sig bakåt i sängen. Han hulkade, snorade och puttade bort min hand då jag försökte klappa på honom. Efter tjugo minuter grät även jag.
Så gjorde jag det igen. Gav honom bröstet och han somnade. Sedan låg jag bredvid och grät lite till. För att jag inte lyckades slutfölja. För att jag fick jobbiga känslor av hans gråt. För att jag som trodde att det var dax inte vet hur detta ska gå till. För att jag kände mig elak som lät honom gråta.
Klart att jag fattar att jag måste sluta amma någongång. Eftersom vi vill försöka få ett syskon till Prinsen måste det ju finnas med i beräkningarna så klart. Då man tar de små i frysen måste amningen vara avslutad. Jag kan inte amma honom tills han är tre och det vill jag heller inte. Jag vill inte vara ett freak i en dokumentär om någon som ammar sitt skolbarn, det skulle aldrig hända. Men varför är jag så blödig? Varför kan jag inte bara skärpa mig och köra på? Nej nu har jag bestämt det i samråd med sambon. Det blir han som får ta det och jag ska inte vara hemma för det funkar inte. Detta får ske under sambons föräldraledighet om någon månad. Så får det bli. Jag är för blödig. Alldeles för blödig.
Min lärarutbildning. Är den sämre än andra utbildningar?!
Blev inspirerad av att läsa hos Kattmamman om utbildningar. Däremot vill jag påpeka att detta inlägg inte har något med Kattmamman att göra.
Jag har en lärarutbildning. Det har varit en del råplugg under utbildningens gång men oftast inte. Varför skulle min utbildning vara mindre värd än andra, som vissa anser?
Då man ska arbeta med de yngre barnen är det inte så att man på Lärarhögskolan får fem tjocka böcker på engelska för att lära sig om exempelvis mobbning. Vi har istället fått läsa olika böcker, både skönlitteratur och vanlig kurslitteratur, haft seminarium, gruppdiskussioner, gjort enskilda arbeten, hållit föredrag och haft skriftliga tentor för att lära. Meningen har då inte varit att banka in fakta ur några böcker i skallen för att sedan visa i form av en skriftlig tenta att man läst på, utan detta arbetssätt ska få de blivande pedagogerna att reflektera, diskutera och ge dem verktyg att använda ute i verksamheten tillsammans med barnen. Visst måste man som lärare även ha ämneskunskapen. Men inte bara.
Hur kan det komma sig att det är ok att outbildade lärare arbetar i skolan? För att många inte lägger så stor vikt vid denna utbildning? För att "vem som helst" kan ta ett jobb på en skola? Men är det verkligen så att man är en bättre lärare för att man har utbildningen? Nej, det behöver inte vara så. Men så klart att jag vill att det ska vara lärare i skolan som kan någonting. Som har både ämneskunskapen OCH pedagogiken. För lärandets skull. För sättet som man hanterar olika saker i barngruppen på.
Så varför är det så många som säger till mig nu; "Så du ska jobba på dagis? Men skolan då...?" Och jag märker attityden. Att det är lite bättre att jobba i skolan än på förskolan. Att folk tror att det kräver lite mer av en. Att det är mer prestige. Varför skulle annars de killar som pluggar på Lärarhögskolan utbilda sig till gymnasielärare, högstadielärare eller idrottslärare? Vad har det med att göra? Lönerna och prestigen så klart.
Det är en allmänt trist attityd till folk som är pedagoger på förskola tycker jag. Som att vem som helst kan ta ett jobb på dagis. Ja det kan man kanske. Om man har tur att få en tjänst som barnskötare kan man få en pisslön. Men det är ändå vi som har pedagogisk utbildning som har det pedagogiska ansvaret som det heter. För det handlar inte bara om att byta bajsblöjor och snyta näsor med de mindre barnen. Det handlar också om att se barnen, individuellt och i gruppen. Få dem att utvecklas i sin egen takt till ansvarsfulla och trygga individer. För det är vi som arbetar med barnen hela dagarna som sköter en stor del av det, medan ni är på jobbet. Därför ska vår utbildning räknas lika mycket trots att vi inte har haft X antal tentor och labbrapporter varje månad. För att vår kunskap räknas. För att vi har ett stort ansvar. För att vi gör ett viktigt arbete.
Jag har en lärarutbildning. Det har varit en del råplugg under utbildningens gång men oftast inte. Varför skulle min utbildning vara mindre värd än andra, som vissa anser?
Då man ska arbeta med de yngre barnen är det inte så att man på Lärarhögskolan får fem tjocka böcker på engelska för att lära sig om exempelvis mobbning. Vi har istället fått läsa olika böcker, både skönlitteratur och vanlig kurslitteratur, haft seminarium, gruppdiskussioner, gjort enskilda arbeten, hållit föredrag och haft skriftliga tentor för att lära. Meningen har då inte varit att banka in fakta ur några böcker i skallen för att sedan visa i form av en skriftlig tenta att man läst på, utan detta arbetssätt ska få de blivande pedagogerna att reflektera, diskutera och ge dem verktyg att använda ute i verksamheten tillsammans med barnen. Visst måste man som lärare även ha ämneskunskapen. Men inte bara.
Hur kan det komma sig att det är ok att outbildade lärare arbetar i skolan? För att många inte lägger så stor vikt vid denna utbildning? För att "vem som helst" kan ta ett jobb på en skola? Men är det verkligen så att man är en bättre lärare för att man har utbildningen? Nej, det behöver inte vara så. Men så klart att jag vill att det ska vara lärare i skolan som kan någonting. Som har både ämneskunskapen OCH pedagogiken. För lärandets skull. För sättet som man hanterar olika saker i barngruppen på.
Så varför är det så många som säger till mig nu; "Så du ska jobba på dagis? Men skolan då...?" Och jag märker attityden. Att det är lite bättre att jobba i skolan än på förskolan. Att folk tror att det kräver lite mer av en. Att det är mer prestige. Varför skulle annars de killar som pluggar på Lärarhögskolan utbilda sig till gymnasielärare, högstadielärare eller idrottslärare? Vad har det med att göra? Lönerna och prestigen så klart.
Det är en allmänt trist attityd till folk som är pedagoger på förskola tycker jag. Som att vem som helst kan ta ett jobb på dagis. Ja det kan man kanske. Om man har tur att få en tjänst som barnskötare kan man få en pisslön. Men det är ändå vi som har pedagogisk utbildning som har det pedagogiska ansvaret som det heter. För det handlar inte bara om att byta bajsblöjor och snyta näsor med de mindre barnen. Det handlar också om att se barnen, individuellt och i gruppen. Få dem att utvecklas i sin egen takt till ansvarsfulla och trygga individer. För det är vi som arbetar med barnen hela dagarna som sköter en stor del av det, medan ni är på jobbet. Därför ska vår utbildning räknas lika mycket trots att vi inte har haft X antal tentor och labbrapporter varje månad. För att vår kunskap räknas. För att vi har ett stort ansvar. För att vi gör ett viktigt arbete.
Vad mycket man kan göra då man dricker te.
Igår var min syster över med sina tre av sina fyra barn+hunden. Detta gjorde vi medan vi drack te:
Syrrans 15-åring rappade på engelska.
Syrrans 13-åring hade fått tag på Prinsens megablocks och byggde torn.
Syrrans 10-åring gjorde festfrisyrer på mig.
Sambon låg raklång i soffan och kollade sporten med ena ögat.
Syrran låg i en liggfotölj och pratade om sin partykväll på lördagen.
Hunden försökte ta livet av Prinsens fårskinnsfäll.
Och jag blev som sagt friserad.
Syrrans 15-åring rappade på engelska.
Syrrans 13-åring hade fått tag på Prinsens megablocks och byggde torn.
Syrrans 10-åring gjorde festfrisyrer på mig.
Sambon låg raklång i soffan och kollade sporten med ena ögat.
Syrran låg i en liggfotölj och pratade om sin partykväll på lördagen.
Hunden försökte ta livet av Prinsens fårskinnsfäll.
Och jag blev som sagt friserad.
fredag 12 oktober 2007
Skinka och vinka rimmar
Satt och åt frukost med Prinsen i morse. Gav honom bitar av den rökta skinkan som jag hade som pålägg.
"Skinka" sa jag och gav honom mer.
Så började han vinka. Så klart. För skinka låter ju faktiskt som vinka.
"Skinka" sa jag och gav honom mer.
Så började han vinka. Så klart. För skinka låter ju faktiskt som vinka.
Sjukvårdsrådgivningen
Samtal till sjukvårdsrådgivningen:
Mitten av september:
"Sonen har haft feber i två dygn. Tror ni att det kan vara vaccinationen han fick för tre dagar sedan? Kanske?"
(Det var öroninflammation på ena örat)
Slutet av september:
"Han har hosta och är rosslig. Hur länge är de ok att ha hosta? Sex veckor?! Så länge hoppas jag inte att det håller på."
Början av oktober:
"Min son har öroninflammation på båda öronen. Jag gav honom första penicillindosen när jag hämtade ut medicinen på apoteket klockan 17.00. Hon på apoteket sa att det var ok att ge med bara tre timmars mellanrum så han fick en dos till innan han gick och lade sig klockan 20.00. Pratade med mamma som sa att det är alldeles för kort tid mellan doserna, stämmer det? Det gör det ja. Han är liten ja. Så varför sa hon det på apoteket?! Kan man inte lita på nån?"
Idag:
"Min son har nu ätit två penicillinkurer på raken. Först kåvepenin och sedan spektramox. Imorse när vi vaknade hade han prickar över hela kroppen. Kan det vara en biverkning? Det kan de ja. Så han ska sluta kuren nu och vi ska strunta i de två sista doserna? Ok då gör vi det".
Mitten av september:
"Sonen har haft feber i två dygn. Tror ni att det kan vara vaccinationen han fick för tre dagar sedan? Kanske?"
(Det var öroninflammation på ena örat)
Slutet av september:
"Han har hosta och är rosslig. Hur länge är de ok att ha hosta? Sex veckor?! Så länge hoppas jag inte att det håller på."
Början av oktober:
"Min son har öroninflammation på båda öronen. Jag gav honom första penicillindosen när jag hämtade ut medicinen på apoteket klockan 17.00. Hon på apoteket sa att det var ok att ge med bara tre timmars mellanrum så han fick en dos till innan han gick och lade sig klockan 20.00. Pratade med mamma som sa att det är alldeles för kort tid mellan doserna, stämmer det? Det gör det ja. Han är liten ja. Så varför sa hon det på apoteket?! Kan man inte lita på nån?"
Idag:
"Min son har nu ätit två penicillinkurer på raken. Först kåvepenin och sedan spektramox. Imorse när vi vaknade hade han prickar över hela kroppen. Kan det vara en biverkning? Det kan de ja. Så han ska sluta kuren nu och vi ska strunta i de två sista doserna? Ok då gör vi det".
Stressmiddag
Igår var jag och kompisen M bjudna på middag hos en annan kompis, J. Kompisen M tog med sin dotter på åtta månader och jag tog med Prinsen. J har inga barn. Vi skulle vara där klockan fyra. Men då jag hoppade av tåget så somnade Prinsen. Perfekt tänkte jag. Jag tar en promenad i området så kan Prinsen vara uppe lite längre eftersom han sovit. Så jag ringde till kompisen J. "Är det ok om jag dyker in vid fem istället?" "Inga problem" sa J "Men jag ska iväg klockan halv sju. Jag ska träna" . "Jaha..."
Klockan fem var vi hos kompisen J. Vi åt en jättegod middag men halv sju var vi tvungna att kasta oss ut. Hann inte titta på hennes bröllopsbilder som jag hade velat. Hann inte dricka något te som skulle ha varit mysigt. På med alla ytterkläder, ner med Prinsen i åkpåsen igen och ut i regnet.
Hon är jättegullig min kompis J. Men kom igen. Både jag och M har barn. Det är lite trixigare att dyka upp med passning på sovtider. För mig tar det en timme att åka kommunalt, enkel resa. Jag brukar oftast inte vara ute så mycket på kvällarna. När jag väl tar mig iväg vill jag passa på. Inte stressa iväg. Det var tråkigt.
Så Prinsen och jag tog bussen och sedan tåget med slapp ta bussen igen då sambon mötte upp med bilen. Och tur var det eftersom jag då kom på att Prinsens penicillin stod i kompisen J:s kyl. Så sambon och jag satt med Prinsen i bilen och väntade utanför gymet tills J:s pass var slut klockan åtta. Då kom hon farandes i regnet, energiska J. "Men vill ni ha te?" frågade hon. "Jättesnällt men nu måste vi nog hem och lägga Prinsen" svarade jag.
Klockan fem var vi hos kompisen J. Vi åt en jättegod middag men halv sju var vi tvungna att kasta oss ut. Hann inte titta på hennes bröllopsbilder som jag hade velat. Hann inte dricka något te som skulle ha varit mysigt. På med alla ytterkläder, ner med Prinsen i åkpåsen igen och ut i regnet.
Hon är jättegullig min kompis J. Men kom igen. Både jag och M har barn. Det är lite trixigare att dyka upp med passning på sovtider. För mig tar det en timme att åka kommunalt, enkel resa. Jag brukar oftast inte vara ute så mycket på kvällarna. När jag väl tar mig iväg vill jag passa på. Inte stressa iväg. Det var tråkigt.
Så Prinsen och jag tog bussen och sedan tåget med slapp ta bussen igen då sambon mötte upp med bilen. Och tur var det eftersom jag då kom på att Prinsens penicillin stod i kompisen J:s kyl. Så sambon och jag satt med Prinsen i bilen och väntade utanför gymet tills J:s pass var slut klockan åtta. Då kom hon farandes i regnet, energiska J. "Men vill ni ha te?" frågade hon. "Jättesnällt men nu måste vi nog hem och lägga Prinsen" svarade jag.
onsdag 10 oktober 2007
Helrenovering
Känner att jag måste fixa till mig lite. Inför hösten. Inför jobbstarten. Inför mig själv.
Detta bör åtgärdas:
- Min garderob. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Den är katastrofal. Många tröjor har av någon anledning blivit för korta och de som är snygga är alldeles för få. Trosorna är för stora eftersom rumpan blivit mindre (läs plattare). De flesta bh:ar är gamla urtvättade som jag haft under hela amningstiden. Som sagt. Det är katastrof.
- Mitt smink. Måste köpa nytt. Det som ligger i badrumsskåpet är gammalt som gatan men jag har länge krafsat på mig av det utan att reflektera. En del är gratissmink som följt med då jag köpt någon tidning. De flesta ögonskuggor är helt paj eftersom jag har tappat dem i handfatet.
- Mitt hår. Det är nu fyra månader sedan jag klippte mig så det är verkligen dax igen. Skulle vilja klippa upp håret lite, kanske göra en toning, få till någon slags frisyr. Nu är det bara långt. Och trist.
- Min bikinilinje. Hörde om någon som gjort en sån där brasiliansk vaxning. Kanske skulle kunna vara något. Pinigt som fan att stå på alla fyra men egentligen är det mest pinsamt för dem som gör det. Hur kan man ha det som yrke? Känner bara att det skulle vara skulle vara fräscht att fixa till lite. Det håller sig ju ganska många veckor. Som det är nu snor jag sambons hyvel och håller sedan på att klia sönder mig själv då det blir stubb. Urskog är inget alternativ. Men visst. En egen hyvel skulle kanske kunna vara något.
- Min hud. Vill göra en ansiktsbehandling. Nu blir det kallt och man känner sig grå. Skulle vara härligt att få sig en omgång så att kinderna blir riktigt rosiga.
- Mina fötter. Det är aldrig fel att få tossingarna gjorda. Underbart att bara få sitta och låta någon annan ta hand om skalkarna.
- Min nacke. Jag längtar efter Åsa. Det är hon som är naprapat och som jag går till ibland. Hon är bara bäst, knäcker, knådar och stretchar. Jag bara måste till henne snart.
Japp. Det var det på listan. Vart ska jag börja? Nu tror ni väl att jag ser ut som en lodare men i ärlighetens namn är jag nog mest som vilken medelsvensson som helst. Det är bara det att jag ligger efter med att styra upp mig själv. Tiden, pengarna och prioriteringarna har liksom funnits på annat håll. Men tiden är inne nu. Då det är dax för att påbörja en helrenovering.
Detta bör åtgärdas:
- Min garderob. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Den är katastrofal. Många tröjor har av någon anledning blivit för korta och de som är snygga är alldeles för få. Trosorna är för stora eftersom rumpan blivit mindre (läs plattare). De flesta bh:ar är gamla urtvättade som jag haft under hela amningstiden. Som sagt. Det är katastrof.
- Mitt smink. Måste köpa nytt. Det som ligger i badrumsskåpet är gammalt som gatan men jag har länge krafsat på mig av det utan att reflektera. En del är gratissmink som följt med då jag köpt någon tidning. De flesta ögonskuggor är helt paj eftersom jag har tappat dem i handfatet.
- Mitt hår. Det är nu fyra månader sedan jag klippte mig så det är verkligen dax igen. Skulle vilja klippa upp håret lite, kanske göra en toning, få till någon slags frisyr. Nu är det bara långt. Och trist.
- Min bikinilinje. Hörde om någon som gjort en sån där brasiliansk vaxning. Kanske skulle kunna vara något. Pinigt som fan att stå på alla fyra men egentligen är det mest pinsamt för dem som gör det. Hur kan man ha det som yrke? Känner bara att det skulle vara skulle vara fräscht att fixa till lite. Det håller sig ju ganska många veckor. Som det är nu snor jag sambons hyvel och håller sedan på att klia sönder mig själv då det blir stubb. Urskog är inget alternativ. Men visst. En egen hyvel skulle kanske kunna vara något.
- Min hud. Vill göra en ansiktsbehandling. Nu blir det kallt och man känner sig grå. Skulle vara härligt att få sig en omgång så att kinderna blir riktigt rosiga.
- Mina fötter. Det är aldrig fel att få tossingarna gjorda. Underbart att bara få sitta och låta någon annan ta hand om skalkarna.
- Min nacke. Jag längtar efter Åsa. Det är hon som är naprapat och som jag går till ibland. Hon är bara bäst, knäcker, knådar och stretchar. Jag bara måste till henne snart.
Japp. Det var det på listan. Vart ska jag börja? Nu tror ni väl att jag ser ut som en lodare men i ärlighetens namn är jag nog mest som vilken medelsvensson som helst. Det är bara det att jag ligger efter med att styra upp mig själv. Tiden, pengarna och prioriteringarna har liksom funnits på annat håll. Men tiden är inne nu. Då det är dax för att påbörja en helrenovering.
måndag 8 oktober 2007
En helt vanlig lunch
Äter halva portionen med mat.
Sedan:
Tar av Prinsen kläderna.
Badar honom snabbt i handfatet.
Smörjer in honom.
På med blöja.
Sätter på nya kläder.
Lägger en tröja med tomatfläckar i blöt.
Petar öronen på honom.
Tar fram sopborsten och sopar upp broccolin vid matbordet.
Häller upp skurvatten och torkar av golvet som är fullt med stora blaffor av yoghurtsås.
Sätter på stereon igen eftersom Prinsen stängt av.
Skrubbar av tröjan med tomatfläckar och hänger upp den.
Dukar av det mesta som finns på köksbordet och torkar av.
Tar upp Prinsens mössa som han har stoppat i skurvattnet.
Häller ur skurvattnet och hänger mössan på tork.
Sedan:
Stoppar in min tallrik med mat i micron och fortsätter att äta lunch.
Sedan:
Tar av Prinsen kläderna.
Badar honom snabbt i handfatet.
Smörjer in honom.
På med blöja.
Sätter på nya kläder.
Lägger en tröja med tomatfläckar i blöt.
Petar öronen på honom.
Tar fram sopborsten och sopar upp broccolin vid matbordet.
Häller upp skurvatten och torkar av golvet som är fullt med stora blaffor av yoghurtsås.
Sätter på stereon igen eftersom Prinsen stängt av.
Skrubbar av tröjan med tomatfläckar och hänger upp den.
Dukar av det mesta som finns på köksbordet och torkar av.
Tar upp Prinsens mössa som han har stoppat i skurvattnet.
Häller ur skurvattnet och hänger mössan på tork.
Sedan:
Stoppar in min tallrik med mat i micron och fortsätter att äta lunch.
söndag 7 oktober 2007
Söndag
Söndagen började med sovmorgon och fortsatte med att sambon och jag tog Prinsen på promenad i vagnen. Skönt ute. Prassel under skorna av gula löv. Frisk luft. Prinsen somnade och sambon och jag gick till det lokala cafét. Fikade och läste alla dagstidningar inklusive bilagorna medan Prinsen sov utanför.
Fortsättningen på denna söndag blir att åka till min mamma och hennes man. Där väntar middag med söndagsstek.
Fortsättningen på denna söndag blir att åka till min mamma och hennes man. Där väntar middag med söndagsstek.
lördag 6 oktober 2007
Stingslig. Röda damen är på ingående.
Är lite stingslig idag. Ska träffa Röda damen, ha lingonvecka, ha indianer i vassen, för andra gången på två år. Har upptäckt att molandet i magen blivit värre dessa tidpunkter sedan jag fick Prinsen. Så jag har laddat med alvedon. Stingslig ja. Kan man känna sig nåt annat då man känner sig småfet och flåttig? Lite upp och ner i humöret också. Inte så att sambon har fått en avhyvling men jag är lite hormonell och aningen bitsk. I morse då Prinsen just hade somnat i sin vagn satte två ettriga små pudlar i gång och skälla bakom en häck. Jag glodde surt på dem men hade lust att skrika "Käft hundar för mitt barn har just somnat!" Övervägde också att kasta fallfrukt från gatan på dem om de inte slutade att skälla.
Nej. Jag skulle aldrig kasta saker på en hund. Jag är faktiskt djurvän. Men ändå. Irriterande med ettriga hundar.
Japps. Lite stingslig som sagt. Ändå glad att denna Röda dam är tillbaka. Undrade länge vart hon har hållit hus.
Nej. Jag skulle aldrig kasta saker på en hund. Jag är faktiskt djurvän. Men ändå. Irriterande med ettriga hundar.
Japps. Lite stingslig som sagt. Ändå glad att denna Röda dam är tillbaka. Undrade länge vart hon har hållit hus.
fredag 5 oktober 2007
Varför detta dåliga samvete?
Sambon ska ut idag. TV-spelskväll med pizza hos en kompis och sedan utgång. Han var här hemma och gjorde iordning sig innan han drog. Med var också en kompis till honom. Själv hade jag syrran på besök, något som är ganska ovanligt eftersom hon jobbar mycket.
"Kan du skjutsa oss in till stan?" frågade sambon syrran som svarade lite svävande att det ju var åt helt fel håll och hon skulle inte åka hem riktigt än. Själv sa jag att jag kunde skjutsa om det inte var så bråttom. I så fall efter att Prinsen fått mat. Men bråttom verkade det vara.
"Kan du skjutsa oss till bussen?" undrade sambon och jag skakade på huvudet.
"Det tar tio minuter att gå till bussen" sa jag. "Kom igen". Vad jag glömde var att det numer är mer komplicerat att åka buss eftersom man inte han lösa biljett på bussen. Detta bidrar till att vi måste gå till en busshållsplats längre bort vilket jag inte tänkte på då jag svarade nej. Till denna tar det kanske tjugo minuter att gå och vid denna hållplats finns den en automat där man kan köpa en biljett.
Sambon gick iväg med snörpt mun och jag anar att han tyckte att det var dåligt att jag inte skjutsade.
Jag ville umgås med syrran. De hade fått åka bil hela vägen om de hade väntat någon timme. Det är inte jobbigt att gå i tjugo minuter även om man har några öl med sig. Han hade sällskap till bussen. Jag brukar åka kommunalt men sambon nästan aldrig. Han ska ha en helkväll med killarna. Så varför sitter jag här med dåligt samvete?!
"Kan du skjutsa oss in till stan?" frågade sambon syrran som svarade lite svävande att det ju var åt helt fel håll och hon skulle inte åka hem riktigt än. Själv sa jag att jag kunde skjutsa om det inte var så bråttom. I så fall efter att Prinsen fått mat. Men bråttom verkade det vara.
"Kan du skjutsa oss till bussen?" undrade sambon och jag skakade på huvudet.
"Det tar tio minuter att gå till bussen" sa jag. "Kom igen". Vad jag glömde var att det numer är mer komplicerat att åka buss eftersom man inte han lösa biljett på bussen. Detta bidrar till att vi måste gå till en busshållsplats längre bort vilket jag inte tänkte på då jag svarade nej. Till denna tar det kanske tjugo minuter att gå och vid denna hållplats finns den en automat där man kan köpa en biljett.
Sambon gick iväg med snörpt mun och jag anar att han tyckte att det var dåligt att jag inte skjutsade.
Jag ville umgås med syrran. De hade fått åka bil hela vägen om de hade väntat någon timme. Det är inte jobbigt att gå i tjugo minuter även om man har några öl med sig. Han hade sällskap till bussen. Jag brukar åka kommunalt men sambon nästan aldrig. Han ska ha en helkväll med killarna. Så varför sitter jag här med dåligt samvete?!
torsdag 4 oktober 2007
En kuf
Jag har fått lite kläm på vilka som bor på vår gata nu. Pratade med en granne som sa: "Där inne bor det en kuf" så pekade hon bort mot ett av husen i raden. Själv har jag undrat vem som bor där. Jag har aldrig sett någon där och det är alltid släckt på kvällen.
Här om dagen knackade sambon dörr. Vi vill borra för bergvärme och då måste man ha grannarnas medgivande. Han som benämndes som kuf öppnade inte.
Idag hade jag ett meddelande på mobilsvaret. "Det är Bengt. Ni hade visst sökt mig..." En allvarlig och monoton röst sedan tyst. Det man kunde höra var en burfågel som skrek i cirka en halv minut. Sedan lade han på. Inget hej då. Inget om vilken Bengt. Inget mer.
Det tog ett tag innan jag luskade ut vem det var. Sedan blev jag mörkrädd efter som sambon inte var hemma. Varför knackade han inte på på dagtid istället för att söka reda på mitt mobilnummer? Vem är denna granne?
Här om dagen knackade sambon dörr. Vi vill borra för bergvärme och då måste man ha grannarnas medgivande. Han som benämndes som kuf öppnade inte.
Idag hade jag ett meddelande på mobilsvaret. "Det är Bengt. Ni hade visst sökt mig..." En allvarlig och monoton röst sedan tyst. Det man kunde höra var en burfågel som skrek i cirka en halv minut. Sedan lade han på. Inget hej då. Inget om vilken Bengt. Inget mer.
Det tog ett tag innan jag luskade ut vem det var. Sedan blev jag mörkrädd efter som sambon inte var hemma. Varför knackade han inte på på dagtid istället för att söka reda på mitt mobilnummer? Vem är denna granne?
Dra in näsan tack!
Fick ett meddelande på svararen igår. På göteborgska säger en kompis som jag inte umgås mycket med alls:
"Anna-Bell! Tjena! Hörde av Katarina (gemensam kompis) att du har svårt att ses på kvällarna eftersom Prinsen ska tutta. Detta får du ju sluta med hörru. Anna-Bell, alla behöver fri tid även på kvällstid. Han är ju stora karln, Prinsen. Men ärligt talat får du hålla på som du vill men det är tråkigt att vi inte kan ses på restaurang. Men visst, jag kommer gärna på middag hos dig om det går".
Jadå. Jag vet att Prinsen är över ett år. Jag vet att det är jag som lägger honom varje kväll eftersom han vill tutta då. Jag är medveten om att detta binder upp mig men inte Prinsens pappa som i godan ro kan ligga kvar i soffan eller ta en sväng på stan. Visst vet väl jag att Prinsen inte behöver äta på natten.
Men.
Jag har längtat efter Prinsen länge. Jag tycker inte att det är så himla jobbigt att jag inte kan gå ut själv på kvällstid när jag får vara med honom. Detta är en tid som är nu. Sedan kommer andra tider. Jag tror att längtan efter mitt barn har format mig. Den har gjort mig mindre rastlös och mer flexibel. Bland annat. Att jag ammar Prinsen till sömns på kvällen är min sak, vår sak i vår lilla familj. Nu är det så. Sedan kommer det att ändras. Vet inte när. Några halvhjärtade försök har gjorts men till sist har vi hamnat i det invanda och en del menar att det gör trygga barn, att amma länge och att låta barnet somna vid bröstet. Själv tror jag att man måste göra det som passar en som förälder och det som passar barnet. Många gånger har jag tänkt att det är bra att jag ammar Prinsen ännu, för de gånger han har varit sjuk (han är nu inne på fjärde öroninflammationen) har jag bland annat märkt att han har varit dålig för att han har legat vid bröstet mycket. Han har inte skrikit några nätter utan han har tuttat mycket och förmodligen funnit tröst och ro där.
Hur som helst retar det mig när människor ska tycka så mycket, som min kompis på telefonsvararen. Visst kan jag tycka att hennes treåring borde vara blöjfri men det säger jag inte till henne. För jag vet inte ett skit om hur de har hemma, vilken deal som gäller för dem eller hur de gör med saker och ting. Och det angår inte mig.
Lägg inte näsan i blöt utan snyt den, håll in den och låt mig slippa lyssna på dina uppmaningar för de hjälper inte mig. Tack!
"Anna-Bell! Tjena! Hörde av Katarina (gemensam kompis) att du har svårt att ses på kvällarna eftersom Prinsen ska tutta. Detta får du ju sluta med hörru. Anna-Bell, alla behöver fri tid även på kvällstid. Han är ju stora karln, Prinsen. Men ärligt talat får du hålla på som du vill men det är tråkigt att vi inte kan ses på restaurang. Men visst, jag kommer gärna på middag hos dig om det går".
Jadå. Jag vet att Prinsen är över ett år. Jag vet att det är jag som lägger honom varje kväll eftersom han vill tutta då. Jag är medveten om att detta binder upp mig men inte Prinsens pappa som i godan ro kan ligga kvar i soffan eller ta en sväng på stan. Visst vet väl jag att Prinsen inte behöver äta på natten.
Men.
Jag har längtat efter Prinsen länge. Jag tycker inte att det är så himla jobbigt att jag inte kan gå ut själv på kvällstid när jag får vara med honom. Detta är en tid som är nu. Sedan kommer andra tider. Jag tror att längtan efter mitt barn har format mig. Den har gjort mig mindre rastlös och mer flexibel. Bland annat. Att jag ammar Prinsen till sömns på kvällen är min sak, vår sak i vår lilla familj. Nu är det så. Sedan kommer det att ändras. Vet inte när. Några halvhjärtade försök har gjorts men till sist har vi hamnat i det invanda och en del menar att det gör trygga barn, att amma länge och att låta barnet somna vid bröstet. Själv tror jag att man måste göra det som passar en som förälder och det som passar barnet. Många gånger har jag tänkt att det är bra att jag ammar Prinsen ännu, för de gånger han har varit sjuk (han är nu inne på fjärde öroninflammationen) har jag bland annat märkt att han har varit dålig för att han har legat vid bröstet mycket. Han har inte skrikit några nätter utan han har tuttat mycket och förmodligen funnit tröst och ro där.
Hur som helst retar det mig när människor ska tycka så mycket, som min kompis på telefonsvararen. Visst kan jag tycka att hennes treåring borde vara blöjfri men det säger jag inte till henne. För jag vet inte ett skit om hur de har hemma, vilken deal som gäller för dem eller hur de gör med saker och ting. Och det angår inte mig.
Lägg inte näsan i blöt utan snyt den, håll in den och låt mig slippa lyssna på dina uppmaningar för de hjälper inte mig. Tack!
onsdag 3 oktober 2007
Ännu en öroninflammation
Idag var vi hos öronläkaren, Prinsen och jag. Eftersom Prinsen hade öroninflammation i ena örat för ett par veckor sedan skulle vi göra en koll för att se att det nu var bra. Det var det inte. Istället för att få reda på att det såg bra ut talade doktorn om att Prinsen hade öroninflammation. I båda öronen.
Det var inget kul läkarbesök. Prinsen skrek för han ville inte bli undersökt i sina öron. Han ville heller inte att jag skulle hålla fast honom och jag för min del tyckte att det kändes som ett övergrepp då jag var tvungen att hålla i hans armar. Läkaren tog även ett näsprov och då han körde upp en slags pinne i Prinsens näsa galltjöt Prinsen och jag tittade upp i taket för att inte börja gråta. Jag kände mig anklagad då läkaren frågade varför Prinsen får öroninflammationer gång på gång. Jag vet inte. Jag är inte läkare. Det är han. Mötte gulliga komisen E som jag lärde känna i föräldragruppen efter läkarbesöket. Grinade en skvätt. För att det var jobbigt hos läkaren, för att jag tycker synd om Prinsen, för att Prinsen nu måste ta äcklig medicin igen i tio dagar tre gånger om dagen, för att detta är fjärde gången i ordningen som Prinsen har öroninflammation. Lilla älsklingen. Han har blivit ett öronbarn.
Imorgon ska jag ringa till BVC och prata om vaccin mot öroninflammation
Det var inget kul läkarbesök. Prinsen skrek för han ville inte bli undersökt i sina öron. Han ville heller inte att jag skulle hålla fast honom och jag för min del tyckte att det kändes som ett övergrepp då jag var tvungen att hålla i hans armar. Läkaren tog även ett näsprov och då han körde upp en slags pinne i Prinsens näsa galltjöt Prinsen och jag tittade upp i taket för att inte börja gråta. Jag kände mig anklagad då läkaren frågade varför Prinsen får öroninflammationer gång på gång. Jag vet inte. Jag är inte läkare. Det är han. Mötte gulliga komisen E som jag lärde känna i föräldragruppen efter läkarbesöket. Grinade en skvätt. För att det var jobbigt hos läkaren, för att jag tycker synd om Prinsen, för att Prinsen nu måste ta äcklig medicin igen i tio dagar tre gånger om dagen, för att detta är fjärde gången i ordningen som Prinsen har öroninflammation. Lilla älsklingen. Han har blivit ett öronbarn.
Imorgon ska jag ringa till BVC och prata om vaccin mot öroninflammation
måndag 1 oktober 2007
Genus. Har din son/skulle din son ha rosa kläder?
Att vara medveten om genus och olika könsroller är inne. Det ligger i tiden. Själv har jag läst ett antal poäng på lärarhögskolan och där är det ett ämne som återkommer i nästan alla kurser. Så pratade vi om genusperspektiv igår, sambon och jag.
"Men är det fel att killar och tjejer har olika roller?" sa sambon.
"Här är det ju jag som meckar med bilen eller tar fram skruvdragaren då det behövs" fortsatte han.
"Sant" sa jag och började fundera.
Det är viktig att vara medveten om genus, men vad precis är det som är viktigt? Var ska vi lägga krutet? Självklart ska kvinnor och män ha samma lön för lika arbete men mer? Som mamma åt ett litet barn och som pedagog tycker jag att det är viktigt att inte utgå från en och samma mall. Killar kan gilla att leka med dockor, de kan gilla rosa. Tjejer kan älska bilar. Där är jag med.
Tittar man i Prinsens leksakshög finns där tre bollar, två bilar och en blå Bobbycar, alla presenter. Där finns en rosa käpphäst som gnäggar. Hästen är en present från kusinerna och den yngsta kusinen har alltid älskat rosa. En docka kan man hitta och den hade jag när jag var liten. Kikar man i Prinsens garderob finner man plagg med färger som brunt, orange, vitt, beige, grönt och rött men även en hel del blått. Dock inget rosa. Jag erkänner. Det tar emot att köpa rosa kläder. Varför gör det det? Prinsen har fått en jättefin skjorta som är rosa och som kommer att användas när han vuxit i den, men aldrig att jag köpt något rosa. Sitter det i själva färgen, i inprentade normer eller i att de rosa plaggen alltid har små rosetter och puffärmar? Antagligen en blandning. Varför finns det inga "vanliga" rosa kläder utan en massa krims-krams på?
Visst skulle jag kunna förklara mina ickeinköpta rosa kläder med att "Men jag är inte förtjust i färgen rosa" men det är inte hela sanningen. En av mina kompisar klär sin son på tre år i rosa tröjor med paljetter på, han har rosa mössor med stora bollar på och det ser lite ovanligt ut. Jag vet att det finns folk som pratar om det, att han ser lite galen ut för att hans mamma propsar på att klä honom i utmärkande kläder som dessutom är rosa. Vad säger det som de som snackar? Är de inskränkta eller håller de sig bara inom ramarna för det vanliga?
Igår var jag på leksaksaffären. Jag skulle köpa ett slags lego till Prinsen som kallas för megabloks. Två stora påsar stod på hyllan. I den ena fanns det inslag av rosa och lila klossar men inga gröna eller blå. På påsen fanns det en bild av en flicka. I den andra påsen fanns det gröna och blå klossar men inga lila och rosa och så var det självklart en bild på en pojke. Jag tog med båda påsarna till kassan och sade till den unga expediten "Hej! Jag skulle vilja ha en påse där det finns alla färger på klossarna". "Då får du köpa två påsar och blanda hemma" sa tjejen och avfärdade min idé om att blanda i leksaksaffären. Jag köpte den med rosa och lila klossar för att de var med färgglada men jag kan sätta min högra hand på att sambon hade köpt de andra. Varför är det så? Sånt blir jag grinig på. Att det finns bilder på pojkar och flickor som ska styra våra val, att det på "pojksidan" i klädaffärerna är tröjor med fotbollar, döskallar och bilar som tryck och att det är blommor, hjärtan och fjärilar på "tjejsidan".
Ja genus är ett ämne som är inne, som är aktuellt och intressant och jag skulle kunna fortsätta halva dagen. Men vad tycker ni andra? Är det ni tjejer som öppnar motorhuven bara för att, har era söner/skulle era söner ha rosa kläder och vart ska vi egentligen lägga krutet? Vad är viktigt då man pratar om genus?
"Men är det fel att killar och tjejer har olika roller?" sa sambon.
"Här är det ju jag som meckar med bilen eller tar fram skruvdragaren då det behövs" fortsatte han.
"Sant" sa jag och började fundera.
Det är viktig att vara medveten om genus, men vad precis är det som är viktigt? Var ska vi lägga krutet? Självklart ska kvinnor och män ha samma lön för lika arbete men mer? Som mamma åt ett litet barn och som pedagog tycker jag att det är viktigt att inte utgå från en och samma mall. Killar kan gilla att leka med dockor, de kan gilla rosa. Tjejer kan älska bilar. Där är jag med.
Tittar man i Prinsens leksakshög finns där tre bollar, två bilar och en blå Bobbycar, alla presenter. Där finns en rosa käpphäst som gnäggar. Hästen är en present från kusinerna och den yngsta kusinen har alltid älskat rosa. En docka kan man hitta och den hade jag när jag var liten. Kikar man i Prinsens garderob finner man plagg med färger som brunt, orange, vitt, beige, grönt och rött men även en hel del blått. Dock inget rosa. Jag erkänner. Det tar emot att köpa rosa kläder. Varför gör det det? Prinsen har fått en jättefin skjorta som är rosa och som kommer att användas när han vuxit i den, men aldrig att jag köpt något rosa. Sitter det i själva färgen, i inprentade normer eller i att de rosa plaggen alltid har små rosetter och puffärmar? Antagligen en blandning. Varför finns det inga "vanliga" rosa kläder utan en massa krims-krams på?
Visst skulle jag kunna förklara mina ickeinköpta rosa kläder med att "Men jag är inte förtjust i färgen rosa" men det är inte hela sanningen. En av mina kompisar klär sin son på tre år i rosa tröjor med paljetter på, han har rosa mössor med stora bollar på och det ser lite ovanligt ut. Jag vet att det finns folk som pratar om det, att han ser lite galen ut för att hans mamma propsar på att klä honom i utmärkande kläder som dessutom är rosa. Vad säger det som de som snackar? Är de inskränkta eller håller de sig bara inom ramarna för det vanliga?
Igår var jag på leksaksaffären. Jag skulle köpa ett slags lego till Prinsen som kallas för megabloks. Två stora påsar stod på hyllan. I den ena fanns det inslag av rosa och lila klossar men inga gröna eller blå. På påsen fanns det en bild av en flicka. I den andra påsen fanns det gröna och blå klossar men inga lila och rosa och så var det självklart en bild på en pojke. Jag tog med båda påsarna till kassan och sade till den unga expediten "Hej! Jag skulle vilja ha en påse där det finns alla färger på klossarna". "Då får du köpa två påsar och blanda hemma" sa tjejen och avfärdade min idé om att blanda i leksaksaffären. Jag köpte den med rosa och lila klossar för att de var med färgglada men jag kan sätta min högra hand på att sambon hade köpt de andra. Varför är det så? Sånt blir jag grinig på. Att det finns bilder på pojkar och flickor som ska styra våra val, att det på "pojksidan" i klädaffärerna är tröjor med fotbollar, döskallar och bilar som tryck och att det är blommor, hjärtan och fjärilar på "tjejsidan".
Ja genus är ett ämne som är inne, som är aktuellt och intressant och jag skulle kunna fortsätta halva dagen. Men vad tycker ni andra? Är det ni tjejer som öppnar motorhuven bara för att, har era söner/skulle era söner ha rosa kläder och vart ska vi egentligen lägga krutet? Vad är viktigt då man pratar om genus?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
