Hej ho!

Det blir allt glesare mellan inläggen. Tror att det delvis beror på att min dator är så knäpp, och att jag aldrig gör något åt det.

Julaftonen var bra. Vi var hos syrran, men på annan adress. Hon har efter 20 år lämnat bostaden där hennes barn växte upp, till en annan. Denna vackra lägenhet var så fin igår. Med alla ljus och den stora granen. Käk hade vi också. Mer är vi kunde äta upp och jag mådde illa. Inte bara för att  jag hade måffat i mig för mycket, utan också för att andra är utan medan vi har överflöd. "Jag äter inte rester!" sa syrran och jag packade påsar som folk fick ta med sig hem.

Jag har fått ett erbjudande. Sambon tänker fria om jag hjälper honom att gå ner 20 (!) kilo. Jag har antagit utmaningen men start från januari. Anna-Bell ska bli PT, ha, ha! Och jag ska bli en hård sådan!

Tappa bort

Det är svårt att hålla kolla på alla sina grejer när man är åtta år, verkar det som. Förra veckan tappade Prinsen bort två mössor och en sko i skolan. Denna vecka hittade jag två av tre saker. Det är inte så himla pjåkigt.

Flera möten

Han som har varit på Prinsen, jag styrde upp en date med hans mamma. Vi hade ett bra samtal och jag fick reda på saker som är bra att veta. Vi har också haft ett uppföljningssamtal då Sambon och jag träffade klassläraren, specialpedagogen och rektorn. De ska ha ögonen på Prinsen och se till att allt funkar bra och de har det andra barnet under luppen.

Jag hoppas att det inte blir något mer med det där barnet nu!

Möte

Idag var det möte med rektorn angående Prinsens skolsituation. Jag höll mig relativt kort, men förklarade att vi vill se en förändring. Att vi inte accepterar att vår son kränks. Hon höll med, men jag vill veta att det ska bli bra och det NU. Hade tänkt hålla mig cool, men det sprack. Grinade i två olika omgångar under vårt samtal på 45 minuter. Det är lätt att det blir så när ens barn far illa. Bland annat rann tårarna när jag tittade på henne och förklarade att hon i sexårs var i gruppen och tittade på VÅRT barn, sa att HAN fungerade bra. "Du tittade på honom, när det inte var han som var problemet!" sa jag. Hon blev tyst en stund och sa att "Jag ber om ursäkt om jag sa något som inte passade." Hoppas att hon fattade poängen.

Rektorn ska prata med arbetslaget. Hon har tidigare pratat med pojkens mamma, de har ett nära samarbete. Hon ville också tala med Prinsen och han ville att jag skulle vara med. "Jag vill inte att han ska sitta i något slags förhör", sa jag och hon menade att "Tänk om han om några år säger, att ingen lyssnade på mig i skolan." Hon har en poäng, men jag ska med, som sagt. Om två veckor har vi uppföljningsmöte.

Husen

Förresten tittar vi inte längre efter ett annat hus. Man tappar liksom lusten när kåkarna går upp en halv till en miljon kronor. Vi satsar på att bygga ut till våren istället.

ho, ho!

Jag är här! *står på tå och viftar med armen*

Min dator har varit/är paj. Jag kan inte riktigt lita på den och därför sitter jag inte så mycket vid datorn på kvällarna, tyvärr. (Tack rara Ebba för att du efterlyste mig!) En annan anledning till varför jag inte är vid datorn på kvällarna är att jag sover då. Hela veckan har jag somnat i soffan med gamnacke. När jag frågade Sambon om han tror att det är något fel på mig, sa han "Vi har varit ihop i femton år snart. Varje november är det ju som att du drar ner rullgardinen. Du blir ju svintrött!" Visst, ja!

Det är körigt i skolan för Prinsen också. Ännu en gång är pojken R (minns inte vad jag kallade honom förut) på honom. R har sparkat Prinsen, puttat in honom i en hylla, hotat, sagt hemska saker, kränkt honom. Mitt barn! Jag har varit utom mig av förtvivlan, ledsen och arg. Jag som arbetar med barn, har övervägt att hota upp R, att trycka upp honom i en vägg och säga "Rör du mitt barn igen så sparkar jag benen av dig, fattar du det!!" Så klart gör jag inte det. Men när man ser att någon gör ens barn illa, kan man få hemska tankar, det kan brinna i skallen. Jag har skrivit mejl. Till många olika personer. I veckan har vi möte med rektorn. Detta tar på krafterna. Men om inte jag för mitt barns talan, vem ska då göra det? Jag går genom eld och vatten för mina små. Prinsen ska aldrig behöva vara rädd för att gå till skolan. Han ska aldrig behöva bli kränkt. Jag ska vara hård på mötet, inte låta rektorn prata som en politiker, runt problemen. Hon ska ta sitt ansvar, hon ska agera denna gång. För det anser jag att hon sket i förra gången. Fortsättning följer.

Vetekudde

Vi gör massage på Sambon. Det är Prinsen och Gittan och jag. Sambon får ligga på den runda mattan i vardagsrummet, på en handduk. Under huvudet har han en soffkudde. Det är mörkt i rummet, bortsett från några ljus som fladdrar och vi har satt igång lugn musik.

Prinsen vill göra själv. "Det är regn", säger han och duttar med sina små fingertoppar på Sambons stora rygg. "Men sedan kommer solen." Han drar med stora drag. "Och sedan dyker en fjäril upp." Han formar en fjäril med händerna. Duktiga Prinsen som är så bra på massage.

Gittan masserar också och jag med. När vi är färdiga ligger Sambon kvar på golvet. Han får ett badlakan över ryggen och jag värmer en vetekudde som vi lägger på nacken. Prinsen lägger sig bredvid och Gittan också. Och plötsligt slår det mig. Den där vetekudden. Med ljusgrönt tyg och svag doft av vete. Jag minns varför jag köpte den. Det var för att jag ville ha den på magen efter äggplocken. För att det gjorde så ont efteråt. Så ilande oskönt. Och nu ligger de här, mina fina. Med sina huvuden på samma vetekudde.

Och sedan bryts magin och de börjar syskonbråka, för båda vill ha samma sak. Ha vetekudden och ingen kan vänta, men Sambon ligger kvar. Har nästan somnat. Och jag puttar på honom så att han reser sig upp och vi går och gör kvällsmackor. Och Prinsen och Gittan fortsätter att bråka så att vetekudden till slut hamnar i garderoben. Ingen får ha den. Men jag har kommit på två julklappar. En varsin vetekudde som kanske ser ut som en nalle eller ett får. Vi får se.

Formellt

Sms från Sambon:

"Snälla. Jag tvättar gärna min tvätt själv. Orkar inte att alla mina jävla jobbartröjor torktumlas!! Tack för all tvätt du har gjort till mig i alla år, men nu tar jag över. Du har gjort dig förstådd.
Med vänlig hälsning Sambon Jonsson."

Svar från mig:

"Snälla. Det kan vara svårt att hinna med alla sysslor man ska göra med hem och barn. Varsågod för alla tvättade kläder, dammade hyllor, skurade toaletter och våttorkade golv. Det har naturligtvis aldrig varit min mening att sabotera dina jävla jobbartröjor. Bra att du har förstått att du också kan tvätta. Det tog nästan femton år.
Med vänlig hälsning Anna-Bell Svensson."

Brunch

Jodå, Sambon och jag kom iväg på brunch. Vi pratade lite om bil och utbyggnad, men inte så mycket. Vi satt ensamma i solen på uteserveringen, som var på en innegård. Och så åt vi så att vi höll på att spricka, för det var så gott. På sju timmar har jag inte ätit en endaste bit och jag är fortfarande proppmätt. Till favoriterna tillhör kantarellomeletten och alla goda ostar.

Ärlighet

Visst är det underbart att barn är så ärliga! Vad tycker ni om dessa kommentarer jag fick idag...?

Gittan:" Vilken tjock mage du har, mamma!"

Prinsen:" Men du har ju i alla fall platta tuttar!"

Alltid något liksom. 

Flyter inte på

Nix, det flyter inte på. Efter helgens husvisningar (som jag inte ens orkar kommentera) och efter ett samtal med banken, har vi lagt ner.Allt är för dyrt i våra kvarter. Där vi vill bo. Vi har råd med ett ruckel bara, tyvärr. Information som svider.

Sambon har det körigt på jobbet. Vet inte vad han ska göra, vad som finns att söka om han lägger ner det han nu sysslar med.

Bilen är totalt paj. Efter en utskällning av Sambon i helgen har jag fattat att jag inte längre kan ignorera det. Det låter om bilen. WAWAWAWAWOOOO! Jättemycket och man kan inte backa, för det känns som att någon håller emot. "Bromsarna!" sa bilmecken och lade fram ett kostnadsförslag på tio tusen.

På grund av ovanstående är Sambon inte på strålande humör. Han är grinig och har inget tålamod med barnen, vilket gör mig arg. Visst att det suger, men ändå. Barnen kan faktiskt inte hjälpa läget.Bit i det sura äpplet, ta ansvar för allt och kör på igen!

På söndag ska jag och Sambon ut och käka brunch. Vi har inte varit ensamma ute på lokal, inte nån annanstans heller för den delen, på år och dar. Då ska vi prata planer och framtid. Mitt förslag är följande:

- Sambon bör se till att trivas på jobbet. På detta eller på nytt.

- Vi skiter i bostadsbyte tills vidare. Bygger ut och piffar till.

- Vi köper en bättre begagnad bil och säger adjö till vår Bettan, som nu kanske har gjort sitt hos oss.

(Summa sumarum, en välmående familj (mindre stressad) där pappan är glad och nöjd och mamman också, där man kan göra annat på söndagarna än att titta på hus och där man inte tar ännu mera lån, utan kan fortsätta jobba lite mindre. Eller?)

Ekolådan

Ja, hur gick det egentligen med Ekolådan?

Jag tror att vi kanske hade den i knappt ett halvår. I början gick det bra och jag var positiv. Åh, så mycket spännande nya grönsaker, inte bara det vanliga man tar på Ica. Till slut var jag trött på alla jordiga svartrötter, på majrova och kålrabbi.

Med Ekolådan blir det tydligt vad man gillar. Jag märkte att jag inte tycker att sallad är så jätteroligt, men jag jublade när det kom bönor av olika slag.

Hur många är gravida i ett par?

"Min mans syster, de är också gravida!" säger kollegan.

"Har han fler systrar?" undrar jag.

"Nej en och de är gravida, hon och hennes man."

Jag har varit gravid. Absolut inte min sambo, även om han möjligtvis också gick upp några kilon när Prinsen skulle komma, för att jag gjorde chokladbollar hela tiden.

Förlåt, men jag tycker att det är så konstigt att säga att båda i ett par är gravida. En man kan inte vara gravid enligt mig. Eller?

Gravid kollega

Det är så himla skönt att kunna få ett besked om att någon man känner är gravid. Utan att vilja utrymma lokalen.  Utan att gå hem och gråta.  Utan att bli ledsen att andra blir gravida och inte man själv.

Men. Jag måste ändå säga att jag inte är jätteroad när det pratas runt mig om dagarna. Om förlossningar. Om trötthet och illamående. Om tjocka magar. Inte för att jag är nonchalant. Kanske bara för att det har satt sina spår, den där tiden. Men jag nickar, tittar på ultraljudsbilder och lyssnar. Utan att det gör ont. Och det är verkligen befriande.

Gå i en annan skola

"Mamma, jag tycker att Johan, Pelle och Nisse ska gå i en annan skola. Det finns skolor för dem också." (Alla tre är killar som går i tvåan, i olika klasser, på samma skola som Prinsen. Jag vet att alla dessa killar har diagnoser.)

"Hur tänker du då?" undrar jag.

"De är dumma och mongo."

"De är inte mongolider, men de har det extra svårt."

"Och är dumma!"

Prinsen har fattat för länge sedan att dessa killar har det svårt, inte förstår, gör tokiga saker. Han upplever att de är dumma, inte lyssnar och kör sitt eget race på ett negativt sätt.

Man jobbar med integrering, en skola för alla. Som pedagog har jag stor förståelse för att alla ska få gå i samma skola, svårigheter eller inte. Som mamma kan jag bli förbannad på att min kille ska behöva bli sparkad på under bordet av någon som själv inte kan koncentrera sig, tacklad hårt för att han är bra på fotboll och få höra att han ska "brinna i helvetet".Jag kan inte ta det. Prinsen ska inte behöva ta det. Nu blir det snack med personalen igen.

Hus fem och sex

 Idag har jag varit på visningar igen.

Hus fem var fint men hade ingen sol, det heller. Men jättefint kök och andra ytor som var tipp topp.

Hus sex var sunkigt som fan. Hur kan man inte ta bort kattmaten när man har visning? Och hur nice är det när det stinker kiss när man gläntar på badrumsdörren?

Hus fyra

Tegelhus som det var mycket att göra på. Bra läge och mysig tomt, men vill man ta vara på den lilla sol som visar sig i detta land ska man inte bo bakom ett gäng höga granar.

Idag var det återigen massor av människor på visningen. Jag har snart redan tappar tron på att vi kommer att hitta något som vi är nöjda med till ett rimligt pris.

Berättat för syrran

Ja, jag vet att jag kanske är töntig som inte har talat om för folk i allmänhet att vi har gjort IVF. Jag orkade inte medan vi höll på och nu har jag byggt upp en barriär. Jag har heller inte talat om för vår närmaste familj.

Min syrra har en kompis, B, som har försökt på barn i ett år. Hon har gjort allt efter konstens regler. Använt ägglossningstest, legat på rätt dagar, haft kudde under rumpan. Inom snar framtid skulle mannen lämna spermaprov.

Min syrra ska flytta och kompisen B och jag skulle hjälpa till att packa. B kom till huset gråtandes, för att mensen hade kommit på morgonen. Jag tänkte att jag förstår henne och att jag bör berätta för B om vår barnlöshet. B hade börjat undvika gravida och var stressad över att aldrig hon blev gravid. Jag förstod henne så väl och tyckte att det var dumt att jag satt tyst, jag som verkligen vet.

B och jag känner inte varandra så himla mycket, utan mer ytligt. Hon är en snygg, rapp och lite hårdhudad tjej. Det är så jag har upplevt henne innan. Men efter vår dag i syrrans gamla hus, har vi pratat om jobbiga saker och jag har skrapat på ytan och hittat en rätt sårbar och tänkande tjej.

Jag talade om för B när vi var själva i radhuset, när syrran var iväg en sväng. Jag sa att det tog tid för oss, att vi gjorde IVF. När min syster kom tillbaka undrade hon varför jag var rödgråten. Jag kunde så klart inte hålla tårarna tillbaka när jag berättade för B om vår kamp för att få Prinsen och Gittan.

"Vad har hänt?" frågade syrran. Först fick jag tunghäfta och tittade bara på B som även hon var tyst. Till sist sa jag som det var, att vi hade haft svårt att få barn, att Prinsen och Gittan kom med IVF. "Jaha, varför sa ni inget?" "För att vi inte orkade", svarade jag.

Jag valde att inte tala om, för att jag misstänkte att folk ändå inte skulle förstå vidden av det hela, ana hur ledsen man blir, hur ont det gör att inte kunna få barn när man själ vill. Och jag fick vatten på min kvarn. Syrran sa något i stil med att hon trodde att det bara var att slappna av. B och jag skakade på våra huvuden. Som att det var mitt fel att jag inte slappnade av tillräckligt. Jag skulle kunna ha legat där fullständigt avslappnad för det hade inte gått vägen ändå, med Sambons trötta simmare.

Efter en vecka kom syrran till mig. "Ni som satt och grinade, du och B, förra helgen. Hon är gravid!" Blödningen hade inte varit någon mens, utan en nidblödning. Så skönt för B att det gick vägen innan IVF-karusellen. Hon fick nosa lite på hur det kan kännas när man inte kan få barn när man själv vill, men slapp den tightaste snaran kring halsen. När man betalar för att göra barn. När man är fullproppad med mediciner. När det trots läkarnas hjälp ändå inte fungerar. När man undrar om det aldrig någonsin kommer att fungera. Jag är glad för B:s skull och jag tror att hon på sin barnresa faktiskt har blivit lite mindre hårdhudad.

Alternativ

Hus ett,två och tre

Den här hösten ska vi som sagt kolla på hus mer seriöst.

Hus ett var stort och prisväst, men hade dåligt solläge och låg precis vid vägen.

Hus två kändes trångt och inte alls aktuellt. 

Hus tre var helt ok, men fuskrenoverat. En byggare hade fixat till allt för försäljning. "Här betalar man en halv mille för vit färg", sa Sambon. Till och med jag som inte brukar se sånt, lade märke till att listerna hängde på sne. Huset gick trots det upp 1,2 miljoner. Fattar inte varför! Fin utsikt och granne med en kändis. Kanske därför, ingen aning. För stort och tipp topp var det inte alls.

Egen mobil

En del av Prinsens kompisar har en egen mobil. Möjligen är det avlagda som mammorna eller papporna har haft. Men ändå. En egen mobil som man kan spela på.

Prinsen är både arg och ledsen för att inte han får någon. Jag tycker att det är patetiskt att åttaåringar ska ha en egen telefon. Varför?

Vi har två datorer, en I-pad, ett play station och en DS. Man kan spela på allt. Räcker inte det?

Jag vill inte påstå att Prinsen är "bortskämd" med saker. Inte mer än andra. Men just nu har han ett habegär som jag inte vet hur jag riktigt ska tackla. Så jag säger "Nej, inte just nu blir det en telefon", och han vrålar tillbaka att jag sträng och inte förstår.

Hus

Sambon och jag har tittat på hus i ett par år nu. (Ett större, för vi bor ju redan i ett.)Ibland intensivt. Vissa perioder inte alls. För man tröttnar när man aldrig hittar något. När man aldrig är överens. Han vill ha ett hus att renovera, för att göra en vinst. Jag orkar inte med mer byggdamm. Han gillar 40- 50- och 60-tals hus i tegel. Jag drömmer om ett sekelskiftshus i trä, men det finns typ aldrig i våra trakter. Jag vill bo i de kvarter där vi bor. Han kan tänka sig att vidga sina vyer.

Ja, ni hör ju. Det är svårt. Jag har trots det bestämt mig för att vi ska hitta något. Ett hus. Något nytt gemensamt projekt. Jag vill att det ska hända något.

Så har vi det där med priserna. Sambon och jag har väl två medellöner skulle jag tro. Men inte en massa i överflöd. Huset vi tittade på i helgen låg ute för fyra miljoner. Idag var budet uppe i fyra komma sju. Det kallar jag lockpriser. Mäklare är för övrigt ett rätt konstigt folk, tycker jag att det verkar som. Smöriga och hala.

Fattar förresten inte hur mycket pengar man har i övriga landet, där man köper värsta gården för en miljon. Ja, lönerna är kanske lägre. Men ändå. Man har ju lite mer att välja på känns det som. När husen inte kostar skjortan och halva brallan. 

Vi letar vidare och jag tänker inte ge mig denna gång. Nu ska vi hitta något. Innan året är slut, det är min vision.

Här igen

Hej!

Så gulligt av dig, Ebba, att fråga om jag har tagit en paus i bloggandet. Det blev visst så. Inget jag planerade egentligen. Det blev liksom andra rutiner på semestern och en var tydligen att inte sitta vid datorn.

Sommaren har varit bra. Vem kan klaga på vädret?! Som sagt har jag varit mycket hemma. Prinsen, Gittan och jag har haft sju veckors ledighet. Sambon bara en. Fördelningen var ojämn. När jag hade varit hemma fyra veckor med barnen och karln dök upp tänkte jag att "skönt, nu kan han ta lite." Men icke. Gittan bara vrålade. Han fick inte ens röra hennes vagn. Vi var då på västkusten och jag hade sett framför mig att Sambon och jag tog ett glas på altanen i stugan när barnen hade somnat. Verkligheten var annorlunda. Barnen var vakna till klockan elva. Då lade de sig med mig i en utbäddad soffa och jag somnade av ren utmattning. Sambon låg i eget rum i en våningssäng spelandes på en I-pad (som jag vrålade att jag inte ville ha med, men den skulle ju vara så bra i bilen. Visst.) Efter fyra dagar dök några släktingar till Sambon upp och det hela blev mycket bättre. Prinsen som hade varit uttråkad och pockandes, fick kompisar i form av sysslingar han aldrig tidigare träffat och Gittan charmade andra (vuxna) som gärna ville hänga med henne.

Annars har vi varit mycket på stranden. Olika bad. Stora, små, havet, sjöar, blandad kompott. Och Prinsen har tränat på sin simning och blivit jätteduktig.

Gröna Lund har vi också varit på, det kör vi varje år. Jag skrek så att min röst skar sig som om jag var i målbrottet i Vilda Musen, så att Prinsen som satt längre fram i samma vagn vände sig om och bad mig "hålla truten!"

Summa sumarum skulle man kunna säga att sommaren har varit kanon, men att det inte är att föredra att Sambon är ledig så lite. Det var inte bra för någon. Inte för honom själv som var trött och tvingades gå upp till jobbet medan vi låg kvar och snusade om morgnarna. Inte för oss som fick se hans missnöjda min och höra att jobbet suger. Inte för oss som par som behöver limmet. Inte för oss som familj, som behöver uppleva tillsammans.

Hemester

Ja, vi har semester hemma, barnen och jag. Sambon har gamblat på jobbet. Han är både egen och har bytt jobb inom sin bransch nu, så det finns ingen möjlighet till semester för honom.

Vi drar till stranden varje dag när det är fint väder. Käkar lunch där eller hemma. lever lite enkelt.

Igår hängde jag med en granne som är Prinsens kompis pappas tjej. För första gången själva, hon och jag med barnen. Det var trevligt, hon är rar. Och idag blev Prinsen, Gittan och jag inbjudna till några nya grannar på fika. Vi blev kvar även på lunch och det var mysigt. Att ha hemester kan tydligen göra så att man lär känna nya människor, trevliga grannar, lite bättre.

Här om dagen fick jag en flipp. Prinsen och Gittan hade bråkat en massa och till sist skrek båda. Prinsen är i nån fas, där han har befunnit sig länge, och skriker vid minsta motgång. Till slut skrek även jag och dundrade in i sovrummet, skrek "Låt mig vara! Jag orkar inte mer!" Och sedan skrik och gråt, från oss alla tre i soffan. Det är det där med semester och ramarna. Att allt är så fluffigt, flytande. På gott och på ont, i detta fall inte bra. Och sedan. Det dåliga samvetet som ett brev på posten. Vilken jävla usel mamma jag är! Jag som läser om hur man ska vara, "Med känsla för barns självkänsla" och så flippar jag, gör alla fel.

På lördag ska Prinsen och jag hänga. Jag tror att jag är lite dålig på det. Jag ger Sambon tid själv. Jag tar med Prinsen och Gittan på mycket. Men Prinsens och min tid, bara han och jag, är det nig för lite av just nu. Han behöver mig. Vi ska boosta. Gå på stan. Fika. Besöka den mysiga affären där man kan handla jättevackra stenar. Prata. Vara mamma och son, tillsammans, utan att bli störda. Det tror jag kan vara bra.

Nu är det klippt!

När jag har klippt av tre decimeter av håret tittar Prinsen på mig och säger: "Du var snyggare förut!"
Visst är det härligt med ärlighet...Då kramar Sambon mig och säger att "Jag tycker att du är jättefin!" Vad ska han annars säga?! Men själv är jag rätt nöjd. Jag ville ha en förändring och det blev det ju!

Skolavslutning

Prinsen har slutat ettan! Hans morfar kom, han som närstan aldrig är hos oss. Prinsen hade kortärmad skjorta, hårspray och solglasögon, så cool. Jag fick tänka på annat mellan varven, jag som är så lättrörd. Sedan gick vi och fikade. Prinsen fick välja vad han ville och satsade på en smoothie och den största glassen i frysboxen.

Han börjar bli stor, min prins.

Små sår

Man ska inte förakta små sår och fattiga vänner! Det är ett ordspråk jag har lärt mig på sistone. Gittan hade ett pyttesår på tån som sedan gjorde så att tån blev illröd. Förmodligen fick hon in något litet skräp i såret. Gittan grät och gnydde hela natten. Jag gick till vårdcentralen på morgonen och fick antibiotika. Hon var inte alls sig själv på dagen, lugn som hon inte brukar. Efter några timmar hade det röda från tån spridit sig över foten och när flera personer hade pratat om blodförgiftning började jag grina och åkte till barnakuten. Där sa de att hon behövde läggas in över natten om sänkan var hög, men så var inte fallet. (Det var inget som tydde på blodförgiftning, tacklov.) Dock skulle vi komma in om det röda spred sig upp på benet under natten, men det hände inte. Vi fick en återbesökstid dagen efter, för kontroll och det såg bra ut tyckte läkaren. Det var på väg åt rätt håll. Tån var varfylld och jag blev expert på att lägga omslag med sprit, vilket jag gjorde i över en veckas tid.

Nu är antibiotikakuren avslutad och tån skinnflådd på grund av all sprit, men bra. Och jag kommer alltid att ha på plåster på när det finns sår. Man ska inte förakta de små såren, som sagt.

Skatteverket

Öppnar brevet snabbt men ser att det är nåt annat de vill, Skatteverket. Kanske att de rent av har missat att jag var sex och en halv timme sen in med deklarationen. (Som gjordes under endast två minuter i telefonen på morgonkvisten...) Men sån tur har man väl aldrig...!

Skolan och brottning

Igår fick jag ett brev från skolan. Klassläraren hade skrivit om en incident som hände förra veckan. Ingen har tidigare berättat om det för mig eller Sambon. Inte heller Prinsen.

Klassen var på utflykt och en lek spårade ur. En kille (han som har en diagnos) hade brottat ner Prinsen och sparkat honom på halsen. Läraren skrev att hon hade pratat med killarna om händelsen. Jag påpekade att vi här hemma har förbud mot grepp, slag, sparkar och brottningsmatcher, och att jag antar att de också har det i skolan. Jag beskrev också en händelse som inträffade här hemma för ett par veckor sedan, då Prinsen blev nedbrottad och då en jämnårig kompis höll honom runt halsen. Talade om att jag blev både rädd och arg. (Prinsen skrek väldigt högt då!) Rädd för att han skrek och för att det är otäckt med halsen, tycker jag. Arg för att jag tycker att man kan förvänta sig att åttaåringar ska veta hur man gör mot varandra.

Tycker att det är skönt att ha en "snäll" kille, och blir förbannad på andra barn som inte kan och vet hur man ska göra, så att min pojke råkar illa ut. Han väger dessutom tio, femton kilo mindre än vissa i klassen, och då känns ju brottning som en mindre bra grej.

Rekommenderat brev

Exakt tio dagar efter att jag lade brevet på lådan, hade jag svaret. Det kom med rekommenderat brev,  så jag fick hämta ut det på mataffären med körkort.

Så här stod det i mitten av brevet:
"Socialstyrelsen finner att åberopade skäl för förlängning av tidsfristen utgör synnerliga skäl. Socialstyrelsen medger därför att ifrågavarande befruktade ägg får förvaras nedfrysta till och med juni 2015."

Man tackar! Det känns faktiskt lite märkvärdigt att fem personer har skrivit under pappret. Om våra två små. Och fina titlar har de också, de som hade sammanträde. Docent och jämställdhetsexpert, till exempel. Inte illa.

Sammanträde

För en vecka skrev jag brevet till Socialstyrelsen. Jag körde inget snyftstuk, talade bara om att vi har fått två barn via IVF och att vi nu tycker att det är en bättre idé att använda våra två embryon än att kasta dem. Nå ja, det tycker ju inte Sambon, men vad skulle jag skriva...?
Idag fick jag spontant för mig att jag skulle ringa till Socialstyrelsen och kolla läget.

"Hej, jag heter Anna-Bell! Jag och min sambo har två embryon i en frys på en fertilitetsklinik. Vi har ansökt om att de ska få ligga där längre än fem år. När får man veta om de får det?"

"Om du ger mig ditt personnummer." (Det dröjde en liten stund) "Jaha, det ska upp på sammanträdet imorgon, så om du ringer efter klockan 9.00 så får du veta."

"Tackar för hjälpen!" sa jag.

Sammanträde, spännande. Skulle vilja vara en fluga på väggen. Hur går snacket när de ska bestämma sig för om våra två ska kastas eller få ligga kvar i frysen ett tag till?

Samarbete

"Om ni redan har remiss för IVF men får vänta i kö

Carl von Linnékliniken hjälper Stockholms läns landsting med en stor mängd IVF-behandlingar. Vi samarbetar med landstinget och gör IVF på remiss enl vårdgarantin. Det innebär att ni kan begära att få er IVF-behandling gjord hos oss, om ni står i kö för IVF på Huddinge sjukhus och väntetiden i landstinget överstiger 3 månader. Man vänder sig då till vårdgarantikansliet. Mer information finns på er remissbekräftelse från Reproduktionsmedicin, Huddinge sjukhus. Vi har kort väntetid och en behandling kan planeras direkt."

Detta läser jag nu på Carl von Linnés hemsida.  Varför visste jag inte detta när vi startade med IVF för tio år sedan? Då var kön till Huddinge 15 månader. Samarbetade inte Huddinge med de privata då eller missade jag det helt?!

Det blev ju som det blev (att vi inte orkade vänta i 15 månader och att vi pungade ut 32 000 kronor för privat behandlingar på Sophiahemmet. Och att dessa behandlingar inte funkade och att  Prinsen sedan kom till på Huddinge.), men jag bara undrar...

Kollega

Jag håller på att få ett frispel snart. På en kollega. Det är så sårbart alltihop, när man arbetar som jag. Så nära. Man är beroende,  av varandra och av att allt flyter.

Jag tycker att hon gör fel. Att hon säger fel saker över huvudet på barnen. Behandlar dem fel, är för hård. Använder sin makt, vilket jag verkligen hatar! Gör saker för fort, stökar över. Som när vi planterade frön för några veckor sedan. Ett barn fick sitta på en stol och, enligt henne, plantera. Men det var HON som grävde i jorden, som täckte fröna. Barnen fick bara stoppa ner fröna och sedan pipa vidare för att lämna plats åt nästa. A förklarade inte ens vad de höll på med. Som på ett löpande band. Hur ska barnen förstå att de har planterat om de inte ens får nudda jorden?!

Jag fattar att hon är trött, att hon inte pallar trycket. Hon ska gå i pension om ett år och vi har en barngrupp som inte är helt lätt. Men det är ändå inte ok. Jag har pratat med min chef. Jag har sagt till A en del gånger. Vid andra tillfällen har jag valt att bara visa vad som är korrekt, genom att göra det rätta. Det är marigt att komma till botten med någons förhållningssätt. Det är svårt och det är känsligt. Hon borde gå i pension nu.

Brevet

Brevet till socialstyrelsen är skickat. Jag fyllde i att vi inte hade utnyttjat våra i frysen för att vi trodde att vi var färdiga med familjebildningen, efter två lyckade behandlingar. Talade om att vi nu tycker att det är en bra idé att använda dem istället för att kasta dem. "Jag fattar inte vad det här ska vara bra för, verkligen inte", sa Sambon och skrev under.

Vi får se vad vi får för svar och när.

Att ha tålamod och att ha kort stubin

Jag skulle säga att jag är en bra mamma, good enough. Jag är rätt närvarande, låter mina barn vara med på det mesta. Jag leker med dem, men tycker också att barn inte ska behöva ha en vuxen med i leken allt för ofta.

Jag tror att jag är lite kameleont vad det gäller min personlighet. Med de jag är trygga med kan jag vara pratsam, ta plats och tydligen vara rätt rolig. Med de jag inte är så ofta med, eller om jag är i en grupp med många starka personligheter som vill höras hela tiden, kan jag vara mer tyst. Inte för att jag är blyg, mer för att jag då inte har någon behov av att slåss om uppmärksamheten och platsen på scenen.

På jobbet har jag rätt mycket tålamod och även hemma. Men rätt var det är tar tålamodet slut och jag brinner av. Det är inte så att jag gapar och skriker. Men jag säger till hyfsat hårt ibland och kanske utan varning. Det är en stor rädsla jag har, att mina barn ska uppfatta mig som lynnig. Att de inte vet var de har mig. Jag vet att jag, när jag känner att det börjar hetta till, borde säga till Prinsen att "Sluta nu innan jag blir arg!", men det hinns inte med. När man är trött. Stressad. När jag har tjatat på andras barn hela dagen. Då blir jag tre år och (som idag) släpper ner böckerna vi just läst i golvet i en duns och försöker sedan släta över när Prinsen säger åt mig. "Måste du kasta böckerna mamma!" "Oj, då" säger jag. "Det var inte meningen att det skulle bli så hårt". Och så skäms jag. För att jag vill vara som min kompis, fyrabarnsmamman. Som alltid är så lugn och jämn i humöret. Varför kan jag inte vara det?

Gittan spelar på mina känslor. "Ingen tycker om mig", säger hon med den lilla munnen och tittar på mig med stora blå ögon. "Jo, det gör vi", säger jag. "Pappa och jag och Prinsen älskar dig massor". Idag när jag ville röja upp på kvällen och tyckte att Prinsen skulle hjälpa till blev det till slut så att jag sa med halvhård röst. "Men snälla Prinsen, nu lyssnar du inte bra! Plocka upp dina kulor från golvet NU!" Prinsen är både dramaqueen och väldigt verbal och sa att "Jag känner mig som världens sämsta unge när du blir arg på mig!" Och jag fick svindåligt samvete. För att Gittan säger att ingen tycker om henne och för att Prinsen talar om att han känner sig dålig. Jag vill bara dra något gammalt över mig, men först ska jag beställa en bok på Adlibris.