"Hur ska vi göra imorgon när det är dags för eskimån?" säger jag ikväll när jag kommit hem från mötet som var efter jobbet.
"Vad?" säger sambon P och tittar upp från dataskrämen.
"Vi ska ju vara i Huddinge imorgon mitt på dagen och jag har inte sagt något på jobbet. Kan bara inte säga att jag måste gå tidigare igen. Jag får ringa mig sjuk på morgonen. Gillar det inte alls men jag ser ingen annan utväg."
"Måste jag med?" säger P och inväntar svar.
"Öh, ja...De sa ju det. Men vad säger jag till dagmamman? Jag vill inte ljuga för henne. Kanske jag ska säga som det är?"
"Säg vad du vill. Det är det här jag menar, det som är jobbigt. Att fixa och trixa.Att ljuga"
"Gör vi det i höst ska jag berätta för chefen, mitt arbetslag och dagmamman" säger jag.
"Det blir inget mer Anna-Bell."
"Nej jag vet att du säger det men jag vill ge det en chans om det inte funkar nu."
"Det har varit två chanser till syskon. Funkar det inte nu så orkar jag inte mer."
"Men det är ju jag som gör det mesta; Tar mediciner, går på läkarbesök..."
"Men jag vill ha lugn och ro. Du kommer ju aldrig att ge dig.Hur många chanser ska du ge det? Ska du hålla på tills du är 55? Då har jag gett upp och dragit. Att du inte kan vara nöjd med det du har." säger han och ger mig dåligt samvete. Som att man kan vara missnöjd då man har världens finaste son.Som att jag inte nöjer mig med att vara mamma till den mest underbara. Men som sagt, det handlar inte om det.
"Jag är inte missnöjd" säger jag.
"Men lägg ner då. Det blir inga fler försök efter det här..." säger han och jag börjar gråta. "...skaffa en katt eller något."
Jag går in i duschen, klär av mig. Jag duschar tills varmvattnet tar slut och gråter så jag hulkar.Jag önskar att han ska komma in i badrummet, kika in i duschkabinen, säga "Ok vännen, vi kör på i höst om detta inte funkar. Vi gör det för jag vet att det betyder så mycket för dig." Han kommer inte. Jag hör inte orden. Jag kommer förmodligen aldrig att få höra dem heller. Det gör ont.Väldigt ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag lider verkligen med dig. Måste vara jättejobbigt att vara oense om en så här viktig sak och jag har inga ord som kan trösta. Jag hoppas så på att er fina eskimå ni får imorgon blir till ett syskom till prinsen!! Jag håller alla tummar för er. KRAM
Vi tar förresten nya tag i höst... inte heller denna gången ville det sig för oss.
Åh så ledsamt vännen! Hoppas så innerligt att ni inte behöver ha den här diskussionen mer. Att det blir en eskimåprins eller prinsessa den här gången. Håller tummar och tår imorgon!
Åh nej vad tungt. Jag känner din sorg. Jättejättetråkigt att vara oense om en så stor och viktig sak.
Önskar ni kunde närma er varandra på den här punkten.
Om inte nu, så kanske senare i så fall?
Men vi får hoppas att det räcker med den här eskimån! :) KRAM.
Ledsen för din skull, hoppas verkligen att ni hamnar på samma sida en dag.
Älskade vän! Fan att det ska behöva vara såhär. Fan fan fan. Jag hoppas och önskar att det inte ska behövas fler försök för att Prinsen ska få ett syskon. Hoppas önskar, dansar fästdansen, sänder upp röksignaler och offrar till Fertilitetsgudinnan.
Och skitont gör det när de inte bryr sig om att man är ledsen. Samma kväll som Lilla Skrutt blev till stod jag i badrummet och grät för att de som nyss hälsat på oss visat sig vara gravida. Och maken, han inte ens frågade. Än mindre tröstade. Puckon!!! Det är så sant som det är sagt, om det var karlarna som skulle vara gravida hade det inte blivit några barn alls!
Du, jag hoppas att det löser sig. Om det inte tar nu så har du ju en lång, skön sommar att bedriva lobbyingverksamhet. Jag skulle tro att Anna-Bell får som hon vill till sist. Och, som sagt, Familjerådgivningen är bra. Kram!
Stora kramar till dig vännen. Så hjälplös jag känner mig, som inte ens har någon vettig tröst att komma med.
Gumman vad ledsen jag är för din skull. Vet inte vad jag ska säga.. En varm kram skickar jag iaf.
Varmaste kramen!
Skicka en kommentar