lördag 17 maj 2008

Oense

Vi har pratat om det igen och vi är fortfarande oense.

På torsdag ska vi få tillbaka det sista lilla embryot som ligger i frysen på Huddinge. Det är en fin frysis och vi har goda chanser sa barnmorskan i veckan. Ändå vågar jag inte hoppas. Om detta inte går vägen vill jag köra vidare i höst, göra en hel ny IVF och hoppas på att det kan ge Prinsen ett syskon och oss ett till barn.

Men.

Sambon vill inte. "Det blir den här gången och sedan inget mer" säger han. Jag blir ledsen men han ger sig inte. "Nä sedan får det vara nog. Jag orkar inte IVF:a mer. Jag vill ha sinnesfrid" säger han. Han menar att det var ett helvete att göra IVF men att det har gett honom att barn, det mest underbara av alla. Jag påstår detsamma men att det är härligt att ha barn. Alltså vill jag ha ett till. Sambon säger att vi redan trotsat naturen. Varför skulle det funka igen? Och vi har ju faktiskt redan fått högsta vinsten. Ja vi har fått högsta vinsten men varför får inte jag sukta efter en bonus? Varför kan inte jag få önska som andra får? Det handlar inte om Prinsen. Det handlar inte om att jag inte är nöjd. Det handlar om att jag önskar mig ett till barn. Jag vill ge min son ett syskon. Att jag vill göra det jag kan innan jag lägger ner. Svårare än så är det inte. Eller jo. Det är ju svårare än så, så klart. Plånboken måste upp igen. Det hela måste klaffa med mediciner och vi måste ha en himla tur. Ja ni vet ju vad jag pratar om.

Vi har en chans kvar. EN. Jag känner mig stressad. För jag vill köra på igen om det skiter sig, vilket jag tror att det kommer att göra. För jag vet att det aldrig kan bli lika jobbigt att IVF:a som innan Prinsen föddes.

Varför kan vi inte vara överens om så viktiga saker?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår det så väl. Innan detta faktiskt tog sig tog jag upp IVF-alternative med sambon.....han var inte alls inne på min idé...det är TUNGT när det är så

Anonym sa...

Jag både förstår och inte förstår din sambos resonemang. Även om han känner sig "färdig" så borde han tänka på Prinsen. Om din sambo har syskon så vet han hur roligt det är, och är han ensambarn vet han hur ensam man kan känna sig. Jag tillhör själv den senare kategorin och blotta tanken på att lilleman skulle förbli ensam gör mig ledsen i hjärtat (speciellt som han inte ens kommer att ha kusiner).

Lättare sagt än gjort, jag vet, men LIGG PÅ! Din sambo får fanimej ta och ändra sig på den punkten. Basta!

Åsa sa...

Jag förstår dig. Om möjligheten finns till mer än ett barn så kommer jag att ta den!

Kanske ni kan gå nånstans och prata med nån tillsammans för att förpassa diskussionen någonstans neutralt och förhoppningsvis inte hamna i för mycket besvikelse och agg? Kram

Anonym sa...

Insåg precis att min förra kommentar kanske stjälpte mer än hjälpte. Det är bara det att jag själv funderar mycket och har en massa känslor kring det här med syskon. Vi har ju alla bittert fått erfara att man inte kan ta något för givet, bara önska sig...

Förlåt om jag uttryckte mig klumpigt.

Anna sa...

Någonting säger mig att det är du som kommer att få din vilja fram i slutändan ;-)

Men du, tipset om familjerådgivning är inte så dumt. Att få hjälp att prata om det som är svårt och infekterat och att vaska fram vad det är som sambon egentligen tycker är så himla hemskt med en ny IVF.

Anonym sa...

Jag kan förstå om han tycker att det är jobbigt med en IVF. Att det tär på båda i ett förhållande...men jag kan ändå inte låta bli att tycka att om kvinnan vill gå igenom hormoner, sprutor, ingrepp m m och om båda i grund och botten vill ha ett barn till...och ekonomin tillåter...ja då tycker jag nog inte att en manliga delen ska säga nej.

men så kan ju jag tycka
hoppas han ändrara sig under sommaren

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Familjerådgivning låter väldigt klokt. För en av er måste ge sig i en väldigt viktig fråga.

Men jag tycker att ni ska försöka vänta med alla sådana diskussioner till sedan, om det verkligen blir aktuellt. Inte för att jag tror att det krävs en viss sinnesstämning för att embryot ska fästa, men för att det är onödigt att bli så osams om något som ni kanske bara kan glömma. Ni har ju blivit gravida med en frysis förut, så det finns goda chanser att det lyckas igen!!!!!

Till sist en liten kommentar till solkattens inlägg. Syskon behöver inte alls vara roliga. Jag och min syster har ogillat varandra från första början, vi har aldrig lekt tillsammans eller kunnat prata förtroligt. Nu när vi är vuxna och inte tvingas bo ihop, umgås vi aldrig...
Därmed inte sagt att längtan efter syskon inte är befogad!!!

Tudorienne sa...

(Vet verkligen inte om jag kan komma med nåt i det här sammanhanget, men jag vill ändå försöka.)
Du är starkare än honom helt enkelt. Antar att det "bara" är ivf:en han är emot? Inte själva idén om syskon? Du kanske får vara stark för er båda då.

Ivf kan såklart vara skitjobbigt, men det är ju övergående, vad resultatet än blir. Gör ni det kommer det bli jobbigt. Men gör ni det inte kommer du ångra dig och det blir nog svårare att leva med.