Tålamod

Oftast har jag gott tålamod på jobbet, det är en styrka, ett måste, i min bransch och har man det inte från början är det bäst att se till att skaffa sig det så snart som möjligt. Så klart varierar tålamodet från dag till dag. När det gäller Prinsen är mitt tålamod om ännu längre, många gånger känns det oändligt. Nästan jämt när det gäller Prinsen behåller jag mitt lugn även när jag hamnar i mindre smickrande situationer. Jag är inte tålmodig och lugn av mig själv, jag kan vara rätt hetsig och säga vad jag tycker, är inte speciellt konflikträdd eller lugn som Tomas Di Leva själv. Hur som helst. Jag tror att mitt tålamod till Prinsen delvis är uppbyggt på att jag fick vänta så länge innan han kom, att jag hann tänka så många tankar, att det aldrig var självklart. Att mitt tålamod bygger på den stora lyckan och den innerliga längtan, fattar ni? Att jag inte tillåter mig att flippa för minsta lilla, att jag avskyr den skrikande mamman (ja tyvärr ofta mammor) på ICA som hetsigt drar sitt barn i armen och höjer rösten gång på gång. Skärp dig bara, vill jag säga. Du fick ett barn, var tacksam och glad för fan. Lyft bort honom/henne skrikandes från godishyllan, men skrik inte själv. Bryt cirkeln.

Jag tappade tålamodet igår. Det var inte värsta grejen, det händer inte ofta och jag vet att det är mänskligt. Ändå känner jag mig dålig. Är det för att jag som faktiskt är utbildad pedagog borde veta bättre, borde kunna lugna mig och ta det vuxet? Är det för att jag i mina tidigare barnlösa år lovade mig själv att bli den bästa mamman om jag någongång fick chansen? Eller är det för att det är så fruktansvärt barnsligt och lågt att skrika Fittpippi inför sin tvååring för att man inte får på en film?

Jag reflekterar. Alltså kan jag förändra mig och göra det bättre nästa gång. Jag tror faktiskt att jag är en god mor åt Prinsen. Eller, jag vet det. Jag fick bara en tröttflipp. Det är mänskligt.