Inga frimärken för 44 lax

Imorgon ska jag till Doktor L. Äggblåsorna ska mätas och något, fråga mig inte vad, ska skickas via snigelpost till CvL i Uppsala.
"Ta med dig två frimärken!" sa Doktor L.
"Ok" sa jag.
Nu i efterhand undrar jag varför inte ett par frimärken kan ingå i 44 000 kronor.

En dag på jobbet

En man kort redan från start. Bara på min avdelning. Fotofrafering. En ny liten kille som kastade fram och tillbaka i min famn, skrek och inte ville vara med på bild. En annan ny liten kille som varit sjuk mycket och grät halva förmiddagen. En lunch där den sistnämnda killen var mera ledsen. Jag försökte trösta. Jag hade kyckling, tårar och snor och på min stickade tröja, han hade ludd klistrat som en vit mustach under näsan. En eftermiddag när jag var själv på avdelningen eftersom kollegan skulle på möte. Ett gäng treåringar som inte ville lyssna, en pedagog som inte hann med bland alla pussel och bajsblöjor. En vanlig dag på jobbet, helt enkelt. Fast mera kaosig.

Nåt på G

Jodå, efter att ha sprutat i sex dagar känner jag att det är nåt på G. Magen är öm och det känns som en ägglossning. Det moler och det gör mig glad. Det lär betyda att det händer grejer. Imorgon ska det mätas äggblåsor. Spännande.

Tjuvkikat genom fönster

Idag var jag i Södra hålan, stället där jag har vuxit upp. Ett av syrrans barn, C, och jag gick med Prinsen till en förskola och lekte på deras gård. Eftersom jag själv jobbar på förskola tycker jag att det är kul att se hur andra har så jag kikade in i ett fönster medan barnen lekte. Det är intressant att kolla in inredningen, synlig dokumentation eller annat som kan ge intryck eller inspiraton. Så fick jag syn på en tavla där det var skrivet med en whiteboardpenna. Så här stod det ungefär:

Detta får man INTE göra här:

Jonna - Får inte gå ut på gården utan att säga till
Kevin - Får inte kasta bollar eller annat inomhus
Mustafa - Inte skrika
Linus - Ska inte slåss
Mustafa - Får inte slåss och sparkas
Emma - Får inte säga kränkande saker


Detta FÅR man göra här:

Emma - Kramas
Mustafa - Leka ute och inne



Ja ungefär så stod det. Och där stod jag med näsan upptryckt mot rutan och blev bara mer och mer irriterad. Använder personalen en tavla för att komma ihåg vad barnen inte får göra? Snacka om att fokusera på fel saker. Och namnger de sk pedagogerna vilka barn som gör vilka fel? Så att alla kan se, så att alla kan förstå vem som inte kan göra som man ska. Tänker de inte på den negativa spiralen som blir? Varför kan de inte skriva trivselregler som gäller alla, där det inte finns några namn? Fattar inte personalen att det är kränkande att göra så här? Jag blir förbannad. Måste jag stolpa dit en vardag när de har öppet och tala om att de inte kan ha en tavla där de skriver upp namnen på barn som gör galet och att de sedan presicerar vilket fel de gjort? Förstår de inte att barnen kan få stämplar på sig och att det hela kan förstärkas när föräldrar ser vad som är skrivet?

Bye the way, så bra att Mustafa får leka både ute och inne på förskolan. Ja det stod faktiskt precis så. Jag blir galen.

Fina pappa

Pappa har köpt en bok som heter något i stil med "Till mitt barnbarn". Han har berättat att han håller på att fylla i den till Prinsen och idag var den klar. Han lämnade över boken när vi var på lunch hos honom och när vi kom hem öppnade jag den. I boken kunde jag läsa om hur han berättade för Prinsen om sin barndom, om sitt första arbete och om saker som sedan hände honom som vuxen. Min pappa hade skrivit saker om mig och det slutade med att jag grät när jag läste. För att hans ord berörde mig, för att han skrev att han missat saker i min uppväxt (mina föräldrar skilde sig när jag var ett år) men att han hoppas att han gottgjort det. Blev rörd på sättet han tilltalade Prinsen på, för alla fina ord.
Pappa, fina pappsen. Jag blev jättegled för boken och för alla fina foton som skickades med. Så himla glad.

Ledig dag

Igår, asmycket på jobbet, toppat med ett föräldramöte på kvällen. Idag,ledig eftersom jag har lite tid att ta ut. Jag och Prinsen ska på utflykt och det ska bli så mysigt. En heldag med färjan över till Djurgården och Aquaria där vi ska kolla in stooora fiskar.

Känsligt

Det var aldrig självklart att jag skulle bli mamma. Det är inte självklart att Prinsen kommer att få ett syskon. Och jag erkänner, det är lite känsligt när folk pratar om att ensambarn kan bli enstöringar, bortskämda, egoister osv. Ja man kan höra en massa konstiga åsikter. Inte riktade till mig, men så klart jag tänker att det kan vara så att mitt barn faktiskt inte kommer att få ett syskon. Och absolut, jag vet ju att detta inte stämmer, men ändå.

Så här om dagen var det ett barn på jobbet som återigen grät för att han inte tycker om höga ljud, vilket det ofta är på en förskola.
"Det är typiskt för barn som inte har syskon" sa kollegan som är trebarnsmor.
"Jaha" sa jag "Konstigt, för jag har en storasyrra och jag tycker inte heller om oväsen."

Jag kan liksom inte låta bli att säga nåt, spela dum. För det är känsligt, så är det.

Sprutstart

Ikväll har jag fått första sprutan. Heja sambon som tar dem på mig, han som är spruträdd och allt;)

Latmask

Igår blev det så att jag struntade i kursen. Jag ringde till läraren och förklarade mitt dilemma och jag tror att hon lyckades urskilja från mitt kraxande vad jag ville. Läraren lovade att skicka mitt omdöme via mail idag.
Nej det blev ingen kurs, jag var latmask istället. Jag lade mig i soffan i tre timmar, vilket är ovanligt lång tid för mig att ligga och glo på tv. Kollade bl a på
4:ans riktigt bra serie om Maria Wärn (eller hur det nu stavas). Drack te som en besatt men idag är jag fortfarande jättehes.

Ringde ju Doktor L ang. min blödning och det var helt normalt. Slemhinnorna blir tydligen sköra när man är nedreglerad. Ikväll tar jag första sprutan. Jiha!

Trött

Jag är trött idag. Har varit med jobbet på konferens. Har jobbat hårt, sovit borta (utan min prins för första gången.) Är så hes att stämbanden och halsen värker och jag har hostat halva natten. (Stackars kollegan som sov med mig.)

Så slutatde vi halv fyra. Jag fick skjuts till vårt lilla centrum, kastade mig på cykeln, kände nästan blodsmak i munnen i sista backen. Höll på att längta ihjäl mig efter Prinsen.

Kom hem. Ingen hemma. Ringde och fick veta att sambon och Prinsen var på väg till förorten några mil bort. För att fixa ett pass till sambons brorsa. Ett passjävel. När jag håller på att längta ihjäl mig. När jag har sovit borta från min prins för första gången. När jag tänkte umgås med Prinsen aktivt i ett par timmar, ringa läraren och säga att jag blir sen till kursen. Kursen som börjar 18.00, men dit jag tänkte komma till 19.30. För att jag ville hinna umgås men ändå få kritik på min text. För första gången.

Så nu sitter jag här och undrar om jag ska banga kursen. Som bara är varannan vecka. Som jag har betalat mycket pengar för. För att jag vill vara med Prinsen. För att sambon inte visste hur lång tid det tar med passjäveln.

Trött. Ja.

Utmanad!

Jag har fått en utmaning av Solkatten.

Reglerna:
* Svara på alla frågor
* Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

1. Vilken mat äter du ofta?

Pasta och tomatsås med fetaost, en Anna-Bell-klassiker.

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?

Jag brukar oftast erbjuda mig att hjälpa till, tror jag.


3. Var sitter du helst när du bloggar?

Jag sitter alltid vid köksbordet.

4. Köper du ofta Triss.

Aldrig så jag lär ju knappast vinna storkovan.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?

Bali var nice men att vara nykär på Lantzarote var inte fel det heller.

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?

Jag tittar inte på tv så ofta men då det blir är det nog oftast 3:an eller 4:an.

Jag utmanar i min tur Tovalisa, Maria, Saga och Loj.

Pippi

Näe vi har inte en fågelfarm inne i vårt hus. Det är bara mina duntofflor som läcker fjädrar efter tvätten...

Vad nu?

Så igår på cykeldag 10 kom det liiite blod, som i början på en mens. Och idag också. Vad är det frågan om? Måste ringa Doktor L och fråga i morgon. Men kul när det säkert kommer att bli så att hon ringer upp när jag sitter i bilen på väg till en tvådagars-konferens.

Är det vanligt att få en liten blödning så här? Vad kan det vara?

Blandade eller homogena grupper på förskolan?

Jag måste ta ställing till vissa saker på jobbet och det är vid första anblicken lätt. Men så tänker jag om, ändrar tankebanor, och vips blir det så mycket svårare.

Vad tycker ni? Är det bättre att ha renodlade grupper på förskolan, säg till exempel 13 ett-tvååringar i en grupp,än att ha blandade åldrar i samma grupp, exempelvis 17 ett-fyraåringar? Detta beräknat på ungefär tre heltidstjänster.

Vad tycker ni är positivt/negtivt med homogena grupper och vad är positivt/negativt med åldersblandade grupper?

Spraydag 19

Jag puffar på och känner inte av så mycket alls. Några enstaka svettningar har det blivit men inte mer än så. Tänk om min kropp har blivit gammal och svårpåverkad...eller nåt.

På onsdag är det dax för sprutorna. Man tackar för att jag inte behöver börja förrän på onsdagen. Kommer hem dagen innan från konferensen med jobbet. Skulle inte vara så kul att sitta på ett hotellrum med första sprutan. Dessutom har vi ju bestämt att sambon ska ta dem på mig. Det har han gjort förr och det är hans grej. Jag litar på att han kollar medicindosen och jag släpper det totalt. Han är noggrann och jag tycker att det är bra om han är delaktig. Jag gör så mycket annat.

Lördag

Lördag morgon och jag har fortfarande feber. Inget snor, ingen hosta, inget mer men feber. Fan. Skulle träffa fina kompisen S ikväll över en middag på härliga italienaren. Så tråkigt att ställa in, vilket jag måste om inte febern drar sin kos illa kvickt.

Ropar inte hej, men det verkar som att Prinsen är bättre. Ingen feber nu på morgonen. Skönt! Hoppas att det håller i sig.

Ska skicka sambon som löpare till affären senare. En härlig tjejtidning och en påse snarr skulle sitta fint i soffan sedan.

Ha en skön lördag allihop!

Kommit ut

För första gången sedan Prinsen föddes har jag berättat för någon om vår IVF-resa. (Första gången om man räknar bort de på kursen men där blir det liksom annorlunda.) P på jobbet har fått veta. I går kväll tog vi en promenad. Vi pratade om hennes planerade Danmarksvisit och sedan talade jag om. Jag blev så känslosam att jag började gråta. Och hon med. Jag är glad att jag kom ut ur IVF-garderoben för henne. Det känns bra.

Torsdag

Torsdag när Prinsen vaknade vid sex och kändes varm. Termometern visade 37.7. Torsdag när vi var hos läkaren och tittade på bland annat Prinsens torra hud, när doktorn tog tempen och det visade 38, när vi handlade mat,ringde dagmamman och jobbet och istället åkte hem. Torsdag när vi målade med fingerfärger och åt fruktsallad med grädde. När termometern sedan visade 38.8 och Prinsen fick alvedon. "Gott avevån" tyckte han och gapade stort.Torsdag när klockan nu har blivit halv två och Prinsen sover och jag sitter vid datorn och dricker te och äter kanelbullar. Detta trots att det kanske borde vara idé att haka på sambons viktväkteri eftersom flera brallor är för små. Torsdag när jag skiter i det och bestämmer mig för att inte allt skippa allt sött och gott, att jag är fin som jag är, att jag faktiskt inte på något sätt är överviktig och att jag helt enkelt kan använda de byxor jag kan ha.

Att hoppas

"Jag tror att det kommer att funka! 44 lax och så många chanser."
Sambon är positiv. Det är tre chanser med färska ägg, ja. Men vad är det som säger att äggen inte är ruttna och simmarna stendöda? Och 44 lax, so what.
Men det är ju skönt att han är positiv så jag säger inget annat. Jag vågar inte tro, men hoppas av hela mitt hjärta.

Spraydag 14

Så har jag sprayat i två veckor. Jag och fru Synarela trivs rätt bra ihop. Hon ger mig en del svettningar men det är inte värre än jag klarar av.
Drygt en vecka kvar tills jag ska hugga mig med sprutorna.

Orättvist

En väldigt nära släkting är gravid fick jag veta ikväll. Hon är 19 år. Hon ska nog inte behålla det.

Varför slarvar sig vissa till graviditeter som de inte vill ha, medan andra tvingas harva på i år för att föröka uppnå en graviditet? Var finns logiken och det rättvisa i det?

Nä, den finns ju inte. Det vet jag ju så klart.

Jobbläget

Krisläge på jobbet. Utan att säga för mycket kan jag nämna att det handlar om ekonomi. Det kommer att ske stora förändringar, det måste det göra. All peronal är inte överens och innan detta är över kommer det att röras om i grytan många varv.

Tack för svar på mitt inlägg om huruvida jag ska betätta för mina kollegor eller inte. Nej, jag vill nog inte egentligen. Bara för kollegan P som ska göra insemination i Danmanrk.

Som jag sa i mitt förra inlägg så har det kommit fram att min kollega C har panikångest. Helena- Tack för att du skrev om dina erfarenheter av problemet. Det jag tänker om jag berättar för C är att jag kanske inte möts av förståelse. C blir som sagt väldig stressad av förändringar och just nu är det redan en massa saker på gång på jobbet. I mitt arbete tvingas man jobba nära varandra och det jag tänker är att om jag berättar för C att vi gör IVF kanske hon bara ser att jag snart är gravid, vilket absolut, som vi vet, inte behöver vara fallet. OM jag skulle bli gravid måste jag vara ledig. Om jag är ledig måste jag ha en ersättare. Detta skulle betyda ännu en stor förändring för C men det handlar inte om att jag själv tror att jag är oumbärlig på något sätt. Och att betätta för någon som blir stressad och kanske därmed inte orkar försöka förstå orkar jag inte. Förstår ni?

Jag vet, det låter som att jag är någon siare om hur folk ska tänka, men jag vill verkligen tänka efter innan jag talar om för någon. För som Zygoten sa; Man bör tänka till innan, för sedan är det försent.

Att tala om

Innan sambon och jag var överens om att göra ännu en IVF pratade vi om vikten av att berätta för de som nödvändigtvis behöver veta.
"Jag är trött på alla lögner" sa sambon.
"Självklart ska vi berätta" sa jag. "För våra chefer, för arbetslagen och för dagmamman."

Nu känner jag annorlunda. Nu när det drar ihop sig.

Vi har ju inte varit öppna med att vi gjort/gör IVF. Jag orkade förut inte vara någon följetång, ett skvaller, någon som folk tyckte synd om. Jag ville inte oroa eempelvis min mamma så hon vet ingenting. Jag tycker att det är bra när folk är öppna, men det passade inte mig. Endast mina tre absolut närmsta vänner vet och några få på sambons sida. Och det handlar inte om att jag tycker att det är pimsamt att vår som kom till oss via IVF. Tvärtom är jag stolt. Stolt över att vi orkade kämpa på, att vi fortfarande håller ihop och så klart överlycklig att det funkade och att Prinsen kom till oss efter blod, svett och många tårar.

Hur som helst. Det var meningen att jag skulle berätta för dessa:

Mitt arbetslag innehållande kollegorna C och V.

Min chef.

Dagmamman.

Så här ser det ut nu:

Arbetslaget:
Består nu av V som endast arbetar hos oss tre dagar i veckan. Henne känner jag förtroende för. Där jobbar även C som tydligen har panikångest har det kommit fram denna vecka. Har märkt av hennes väldigt svajiga humör och fattat att det har varit något. Hon är typiskt en sån där typ som oroar sig.
"Hej C!Jag håller på med IVF..."
Skulle hon fatta eller få panik av en eller annan anledning? (Typ tro att jag snart ska vara gravid och försvinna från jobbet så att de får en vikarie.) I arbetslaget finns från och med hösten även T. T är nog snäll och har jobbat med barn i nästan 100år. Men jag har ingen lust att tala om för henne. Tycker att hon är hal och svårplacerad.

Min chef: Hade en väldigt bra chef i våras som tyvärr är tjänstledig i ett år. Vikarierande chef är J. Kollegan P berättade det för mig. "Vet du Anna-Bell, J har inte heller några barn. Jag trodde att jag var den enda i 40-årsåldern som inte har några. Kokerskan frågade om hon har barn och då svarade hon att "Nej, tyvärr har det inte blivit så..." Det osar ofrivillig barnlöshet tycker jag.
"Hej J. Jag håller på med IVF."
Kanske att hon fattar precis, vad vet man.

Dagmamman: Självklart att vi måste berätta för henne. Tänk annars.
"Ni måste komma och hämta Prinsen. Han är magsjuk."
"Vänta ska du se...Vi ska bara ta oss från Uppsala..."
Frågan är bara när och hur och om jag eller sambon ska ta det. Eftersom jag inte är van att tala om detta med folk som inte vet, så kan det hända att jag blir emotionell och börjar gråta och tänker rörande tankar och talar med henne om längtan och väntan och att det aldrig var självklart att han skulle komma, hennes dagbarn, min älskade son. Men skitsamma egentligen. Jag får väl bjuda på några tårar i så fall.

Ska jag berätta på jobbet? Vad tycker ni?

Fått startdatum

Nu har Doktor L ringt och jag har fått startdatum för sprutorna. Onsdagen den 24:e är det dax. På måndagen och tisdagen är jag borta med jobbet. Så himla skönt att slippa ta den första sprutan inne på toan på ett hotellrum. Dessutom har vi bestämt att sambon ska ta sprutorna på mig som de förra gångerna. Det är liksom hans jobb i det hela. Det och burken. Idag har jag inte känt av någonting som skulle kunna vara biverkningar men Doktor L sa att jag inte behöver oroa mig och att jag kommer att bli nedreglerad.

Smyga i garaget

Så ringde jag Doktor L.
"Jag ringer upp i eftermiddag eller ikväll." sa hon "För jag är hemma nu."
Ok. I eftermiddag när min mamma och hennes karl ska komma på middag. Men well, vi har ju faktiskt en hel garagelänga utanför huset. Tror faktiskt att jag redan nu ska lägga ut filofaxen där;) Hur som helst så behöver man inte komma och kolla att man är nedreglerad.
"Det brukar man inte göra nu för tiden "sa L. "Har du några biverkningar?"
Nej, det har jag ju inte om man inte räknar med utspelet igår men det kan ju lika gärna bero på mensen. Tänk om jag nyst ut all medicin, men det låter ju helt otroligt. Dessutom ska jag ju spraya i tre veckor så det skulle väl vara helt mysko om jag inte blir nedreglerad, eller? Tycker ändå att det skulle vara skönt med en bekräftelse att jag faktiskt är nedreglerad sedan.

Missad information

Sambon igår: "Men vad är det nu?"

Jag: "Jag är bara så hormonell..." (Snörvlar)

Sambon: "Jaha."

Jag: "Ja jag ska ha mens och jag sprayar mig full med hormoner, det kan ju ha med det att göra."

Sambon: "Sprayar du?!"

Jag: "Ja är du helt väck? Det vet du väl för fan att jag sprayar? Det har jag väl sagt? Har du inte sett medicinen i badrummet?"

Sambon: " Jo det har jag ju...Men du har inte sagt att du sprayar..."

Öh, hallå! Hur kan karln missat det? Jag säger bara: VAKNA!

Uppfattas som mesig?

Så pratade jag med dagmamman i morse och talade om att Prinsen får vara hemma även idag. Han är snorig och hes men har ingen feber. Vi pratade om allt möjligt och jag berättade om maten på golvet, att Prinsen är trotsig ibland.
"Vad hände sedan då?" undrade hon. "Åt han korvgrytan?"
"Nej han fick faktiskt pannkana som fanns i kylen" svarade jag.
Och jag fick känna mig som en mesig hönsmamma. Men vad fan. På jobbet är jag pedagog och visst är jag medveten om vad man "bör" göra och inte, vad man "bör" säga och inte. Men här, med Prinsen är jag faktiskt mamma. Så är det.

Hormonell

Denna eftermiddag har jag varit hormonell. Mensen som brukar komma på dag 30 har jag inte sett ett spår av trots att jag är på dag 32. Skulle vara skönt om den ville komma imorgon när jag ändå är hemma med en förkyld prins, istället för att jag får stå på jobbet bakkom en gran på gården och viska i telefonluren "Nu har jag fått mens..."

Jag hade lagat korvgryta till middag, tänt ljus och Prinsen och jag skulle äta. Sambon var på jobbet sent. Prinsen var trotsig och tjatade bara om glass och yoghurt. "Nej" sa jag. "Vi ska äta mat." Då tog Prinsen tallriken och puttade så att den åkte av bordet. "Vad GÖR du? Kastar du maten på golvet?!" sa jag med hög röst. Jag som alltid har oändligt tålamod med Prinsen kände mig arg och blossig. Prinsen sprang runt på vardagsrumsgolvet och skrek. Själv satt jag kvar vid bordet, tittade på maten på golvet och...grinade.

I vanliga fall hade jag bara sagt "Så gör man inte" och torkat upp maten. Nu blev jag sittandes snorig och dan med tankar som "Han vill inte ha min mat som jag har stått och lagat" och "Fy vad jag är irriterad."

Intågande mens + Synarela = Hormonell Anna-Bell, det är så ekvationen måste se ut.

Jag tog mig samman, torkade upp maten från golvet, gosade med Prinsen och lät honom äta pannkaka med sylt och grädde (som han även åt till lunch.) "Mamma arg. Mamma lessen" sa Prinsen och jag fick dåligt samvete.

Åkte till Ica Maxi. Handlade en hel del och skakade av mig det dåliga samvetet. Jag är ingen dålig mamma, det är jag inte.
Låt gå att det är överdrivet att grina över en portion mat på golvet men jag är bara så...hormonell.

Gympa

I lördags var jag på gympa med Prinsen. Det var för barn mellan två och tre år. Redan i dörren på väg in sa Prinsen att han inte ville, att han ville åka till mormor istället. När vi väl kom in var det en massa folk i gympasalen. Alla barn hade minst en förälder med och på bänkarna runt omkring satt det andra vuxna och syskon och tittade. Prinsen är lite avståndstagande om det är mycket folk som han inte känner och om det är för mycket hallabaloo som det var här.
Gympaledarna delade ut sidensjalar som barnen fick springa runt med. De skulle sedan samlas i en ring. Prinsen slängde sig i tjockmattan och kastade sjalen över huvudet.
"Vi ska sitta i ringen nu Prinsen" sa jag.
"Näe!" sa han och fick ligga kvar i tjockmattan.
De flesta av de andra barnen ville göra hinderbanan som fanns i salen. Prinsen ville inte krypa i några uppbyggda tunnlar eller rulla på en matta. Det visade sig att balansgång på en upp-och-nervänd bänk var hans grej.
"Ska vi gå på gympa nästa lördag?" sa jag när det var slut.
"Näe!" sa Prinsen.

Jag ger det en gång till. Gillar han det inte på lördag så lägger vi ner och gör något som passar Prinsen bättre, typ går till lekparken.

P, erkänn i så fall

Idag pratade kollegan P med mig igen.

"Jag har läst om tjej på nätet som är med i Femmis. Hon har nu hållt på med inseminationer i Danmark och nu IVF. 13 misslyckade försök har hon gjort. Tänk vad man kan behöva få hålla på och vissa bara...vips."
"Det är inte rättvist" svarade jag.
"Nej så är det ju. Men tänk, IVF. Med ägguttag som är värsta grejen..." fortsatte hon.
"Jo, det är klart..."


Jag måste prata med henne snart men det kan inte ske på jobbet. Vi har pratat om en promenad någon dag. Jag blir också nojjig över att hon ska kunna ramla över min blogg och fatta att det är jag.

Snälla P. Om du har kollat här och förstår att det är jag som skriver, visst skulle du säga det till mig?

Att ha nära

Det är skönt att ha nära till jobbet när man inser att man glömt ta morgonens spraydos. Det är skönt att ha en kollega som kan låna ut sin bil så att man är hemma på två röda och kan ta sina två puffar.

Frågor om sprayen

Ni visa tjejer, kan nån svara på dessa två små frågor om sprayen;

1. Om man nyser när man tar sprayen eller omedelbart efter så bör man ta en ny dos. Det står i pappret i förpackningen. Inom loppet av hur många minuter är omedelbart? Jag kan inte låta bli att nysa nämligen.

2. När brukar de där biverkningarna komma, att man har ont i skallen och svettas? Minns inte riktigt.

/Anna-Bell (Puffar på för 7:e dagen)

P på jobbet

Det började med att vi pratade om ett program som handlade om lesbiska par som på olika sätt fick barn. Det var på jobbet och jag sa " Jag har inte några moraliska aspekter alls. Jag förstår bara att folk längtar efter barn." Efter en stund var det bara jag och en tjej, P, kvar. P är en relativt ny tjej på jobbet. Hon och jag funkar bra ihop, både arbetsmässigt och även privat skulle jag tro. Så plötsligt, jag minns inte hur, hade P berättat att hon absolut vill ha barn trots att hon är singel och snart 40. Jag blev eld och lågor och började prata om Danmark och Femmis. "Hur kan du så mycket om det här?" undrade hon och jag svarade svävade att
"jag känner folk..."

Detta var innan semestern och innan hon gick på ledighet sa hon "Men jag kan ju faktiskt träffa en karl under sommaren." "Visst" sa jag "...men om inte tycker jag att du kör racet själv för jag tror att du kommer att ångra dig annars."

Nu är det höst och P är fortfarande singel. Hon är i starten för att åka till Damnark och jag, som enda informerade på jobbet, hejar på.

Har bestämt mig för att berätta för henne att vi håller på med IVF. Jag hade aldrig gjort det om inte hon på ett sätt var i samma båt, men nu känns det dumt att lyssna på hennes resonemang som jag förstår mer än väl och bara nicka.

Pirrig

Egentligen känner jag mig inte så ledsen över att det sket sig med det sista FET:et på Huddinge. Men visst är det typiskt och lite sorgligt och tanken slår mig ibland, som i mitt förra inlägg. Men visst, klart det hade varit skönt att slippa proppa mig full med hormoner och våndas igen. Men jag känner mig mest väldigt glad nu. För att sambon ändrade sig, för att vi faktiskt är på gång. Vi IVF:ar och det känns roligt och spännande. Hur jävla galet låter inte det? Men fråga mig om tre nederlag om jag fortfarande håller huvudet högt. Eller om de inte fått ut några ägg, hemska tanke. Men idag är i dag och senare är sen. Och idag är jag glad och puffar på med min synarela. Pfft Pfft.

Det som inte blev

Det har nu gått 13 veckor sedan det positiva testet efter FET:et. Det lilla som först blev men som sedan inte ville stanna kvar. Kanske hade jag redan berättat på jobbet, sagt att jag bara skulle jobba denna termin innan ledigheten. Förmodligen hade mina släktingar nu fått veta, kanske till och med sett en tidig ultraljudsbild.
Men det blev inget och här sitter jag och sprutar med min synarela. Tänk vilken räkmacka det hade varit att bara glida in efter semestren och tala om. Feträkmacka hade det varit.

Läggning

För någon vecka sedan var det lätt att lägga Prinsen. Efter gonattsaga och gos var det bara att lämna rummet så somnade han själv.
Nu vill han att jag ska ligga bredvid. Försökte ikväll att vara konsekvent och tala om att mamma skulle dricka te och vara uppe en stund. När han sedan kom upp lade jag honom i sängen igen och berättade samma sak. Efter ett tag skrek och grät han och jag kunde inte hålla mig, utan gick in. Han kastade sig runt min hals.
"Varför är du så ledsen?" undrade jag. "Mamma och pappa är uppe, det vet du ju."
"Gåta, letten" svarade han. (Gråta, ledsen.)
"Men varför älskling?"
"Mamma."
"Längtade du efter mamma?"
Han nickade.

Så klart att jag smälte. Min kloka lilla tvååring vill att mamma ska vara nära. Hur jäkla lätt är det då att vara konsekvent och lämna rummet så att han ska kunna somna själv igen?

Starten har gått

Pffft Pffft

De två första puffarna av sprayen är tagna. Nu gäller det bra att hålla fanan högt och köra på mot målet. IVF, here I come!

Stadsunge

Prinsen bygger banor av briorälsen.

"Bygga tonnebana!"

Ja. Han bygger inte tågbanor. Han bygger tunnelbanor.

Frågor innan starten

Snart ljuder startskottet och jag känner mig lite pirrig och nervös. Ja, jag har ju IVF:at förr. Men jag har faktiskt glömt en hel del.
"Det du behöver tänka på nu är att spraya med synarela två gånger om dagen, en dos i varje näsborre, tills du får en blödning. Du lär få spraya ca tre veckor." sa
Doktor L till mig när vi sågs.
Men tre veckor tills blödning...Jag börjar spraya i morgon, på dag 24. Efter tre dagar är jag ju på dag 45...Ska det vara så? När började ni andra med sprayen och hur länge höll ni på? Alltså, jag känner mig helt förvirrad.