Innan sambon och jag var överens om att göra ännu en IVF pratade vi om vikten av att berätta för de som nödvändigtvis behöver veta.
"Jag är trött på alla lögner" sa sambon.
"Självklart ska vi berätta" sa jag. "För våra chefer, för arbetslagen och för dagmamman."
Nu känner jag annorlunda. Nu när det drar ihop sig.
Vi har ju inte varit öppna med att vi gjort/gör IVF. Jag orkade förut inte vara någon följetång, ett skvaller, någon som folk tyckte synd om. Jag ville inte oroa eempelvis min mamma så hon vet ingenting. Jag tycker att det är bra när folk är öppna, men det passade inte mig. Endast mina tre absolut närmsta vänner vet och några få på sambons sida. Och det handlar inte om att jag tycker att det är pimsamt att vår som kom till oss via IVF. Tvärtom är jag stolt. Stolt över att vi orkade kämpa på, att vi fortfarande håller ihop och så klart överlycklig att det funkade och att Prinsen kom till oss efter blod, svett och många tårar.
Hur som helst. Det var meningen att jag skulle berätta för dessa:
Mitt arbetslag innehållande kollegorna C och V.
Min chef.
Dagmamman.
Så här ser det ut nu:
Arbetslaget:
Består nu av V som endast arbetar hos oss tre dagar i veckan. Henne känner jag förtroende för. Där jobbar även C som tydligen har panikångest har det kommit fram denna vecka. Har märkt av hennes väldigt svajiga humör och fattat att det har varit något. Hon är typiskt en sån där typ som oroar sig.
"Hej C!Jag håller på med IVF..."
Skulle hon fatta eller få panik av en eller annan anledning? (Typ tro att jag snart ska vara gravid och försvinna från jobbet så att de får en vikarie.) I arbetslaget finns från och med hösten även T. T är nog snäll och har jobbat med barn i nästan 100år. Men jag har ingen lust att tala om för henne. Tycker att hon är hal och svårplacerad.
Min chef: Hade en väldigt bra chef i våras som tyvärr är tjänstledig i ett år. Vikarierande chef är J. Kollegan P berättade det för mig. "Vet du Anna-Bell, J har inte heller några barn. Jag trodde att jag var den enda i 40-årsåldern som inte har några. Kokerskan frågade om hon har barn och då svarade hon att "Nej, tyvärr har det inte blivit så..." Det osar ofrivillig barnlöshet tycker jag.
"Hej J. Jag håller på med IVF."
Kanske att hon fattar precis, vad vet man.
Dagmamman: Självklart att vi måste berätta för henne. Tänk annars.
"Ni måste komma och hämta Prinsen. Han är magsjuk."
"Vänta ska du se...Vi ska bara ta oss från Uppsala..."
Frågan är bara när och hur och om jag eller sambon ska ta det. Eftersom jag inte är van att tala om detta med folk som inte vet, så kan det hända att jag blir emotionell och börjar gråta och tänker rörande tankar och talar med henne om längtan och väntan och att det aldrig var självklart att han skulle komma, hennes dagbarn, min älskade son. Men skitsamma egentligen. Jag får väl bjuda på några tårar i så fall.
Ska jag berätta på jobbet? Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jättesvårt. Jag är också en sån som inte vill berätta. Så jag skulle bara berätta om jag var absolut tvungen. Tror du får gå på magkänsla.
Jag har också panikångest och social fobi och jag måste erkänna att jag sällan ångestar över andras problem (även om jag ryser när jag hör hur egoistiskt det låter). Däremot är det ångestfyllt att märka att andra beter sig annorlunda och inte förstå varför, beror det på mig, har jag gjort nåt fel?
Men egentligen tycker jag inte du ska utgå ifrån andras perspektiv när du bestämmer vem du ska berätta det för. Det är ju du som ska känna dig trygg och bekväm. Att berätta ska ju lätta och underlätta för dig.
En fördel med att berätta om sin barnlängtan med förhinder har jag märkt är att andra människor delar med sig av liknande förtroenden på ett högst oväntat vis. Jag har märkt att jag inte är så ensam som jag trott och det har gett mig mycket styrka.
Lycka till, hur du än gör.
Hej!
Tack för ditt inlägg på min blogg! Vad skoj att du hittade dit, tråkigt att ditt första möte var ett så negativt inlägg bara:-( Jag hoppas de blir bättre framöver. Jag har börjat läsa din blogg men jag har lite att läsa ikapp. Det känns så härligt att läsa att det faktiskt kan gå vägen, även om man får hålla på ett tag. Lycka till med syskonlängtan!
Jag funderar mycket över det här, om man ska berätta eller inte. Än så länge har vi hållit det för oss själva förutom en av mina vänner som vet. Största anledningen är att jag inte vill att folk ska gå och tycka synd om oss eller fundera på hur det går. Jag vill inte att de ska fråga hur vi mår eller orkar. Man är så olika men för oss funkar det än så länge bäst att få ha det här för oss själva.
Om man är osäker ska man ju verkligen tänka efter innan man berättar för sen finns det ingen återvändo/Z
Jag tycker faktiskt inte att det finns någon anledning att berätta för kollegorna, om du inte vill anförtro dem som vänner.
Däremot kan det underlätta att berätta för chefen, så att du slipper ljuga.
Och för dagmamman så klart av de skäl du anger. Men egentligen tycker jag inte att du behöver göra det där heller. Du kan berätta för henne att du går på en behandling, och att ni vissa dagar kanske kommer att ha lite svårt att hämta Prinsen på studs, men om det inte känns rätt så behöver hon inte fler detaljer än så.
Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Det vi sysslar med är ju något väldigt intimt och privat. De som kan få barn på vanligt sätt brukar ju inte precis berätta för chefen eller kollegorna att de planerar en ättling och rumlar runt i sänghalmen på bestämda tider, och det känns orättvist att vi andra skulle behöva berätta bara för att vi har en längre väg dit än de flesta.
Vi har inte berättat för någon, även om det varit nära att jag sagt det de allra närmaste. Nära, men ändå inte gjort det.
Till att börja med gick jag och trodde att det skulle funka första gången, och jag tog semester under tiden runt äp för att slippa undanflykter på jobbet. Nu lyckades vi ju inte med det försöket, och då bestämde jag och mannen att vi skulle berätta åtminstone på mitt jobb. Det har fortfarande inte blivit av. Men jag tror jag kommer berätta för min arbetsgivare när det blir aktuellt, det kan ju bli lite konstigt annars med upprepad bortavaro med medföljande ursäkter. Folk kan ju lätt börja undra hur det är ställt med ens tandstatus när man springer hos "tandläkaren" som en annan stammis.
Om du ska berätta ska du göra det för att det ska bli lättare för er. Och om du bara berättar för din chef och inte för kollegorna så undviker du ju åtminstone skvaller-problemet. Har man ingen att skvallra med så...
Kramar från mig till dig.
Skicka en kommentar