Pirrig

Egentligen känner jag mig inte så ledsen över att det sket sig med det sista FET:et på Huddinge. Men visst är det typiskt och lite sorgligt och tanken slår mig ibland, som i mitt förra inlägg. Men visst, klart det hade varit skönt att slippa proppa mig full med hormoner och våndas igen. Men jag känner mig mest väldigt glad nu. För att sambon ändrade sig, för att vi faktiskt är på gång. Vi IVF:ar och det känns roligt och spännande. Hur jävla galet låter inte det? Men fråga mig om tre nederlag om jag fortfarande håller huvudet högt. Eller om de inte fått ut några ägg, hemska tanke. Men idag är i dag och senare är sen. Och idag är jag glad och puffar på med min synarela. Pfft Pfft.