Alltså, jag blir bara så trött! På att det ska vara sådant meck med att försöka få till ett syskon. Nu ringde jag till Carl Von Linné och pratade med en sköterska. Vi kan göra en FET i nästa cykel om vi vill. Och vi vill. Jag ska börja med stickor cykeldag 13 och det är på torsdag nästa vecka. Förra gången vi gjorde FET fick jag utslag på stickan dag 17.
Till problemet; Om jag får utslag på dag 14, 15, 16, 17 eller 18 så krockar det med mina utvecklingssamtal på jobbet som jag ska ha under arbetstid vecka 45 och 46. Visste jag innan så kunde jag kanska styra om några samtal men jag har ju så klart ingen aning om när vi måste kasta oss till Uppsala. Hoppas på utslag dag 13 eller 20 men det kommer ju inte att hända.
Läste någongång på en annan blogg att det faktiskt inte är lika jobbigt att göra en IVF som att göra fem. Hakar på ämnet och fokuserar inte denna gång på varken pengar eller våndan utan om praktiska saker. Tänk vilken lättnad att bli gravid på första försöket, att slippa tänka på ÄL-stickor och mediciner, bilresor och lögner på jobbet. Man ska exempelvis pricka in rätt dag för ägglossning, när kliniken inte är stängd (då man gör landstingsförsök) eller när man kan ta en sjukdag utan att ha asdåligt samvete. För på mitt jobb är man beroende av varandra. Väldigt mycket. Jag sitter inte i ett kontorlandskap och sköter mitt. Folk sitter i skiten när andra är borta, så ser branchen ut. Men jag måste vara ego, tänka på mig, min familj och kampen om ett syskon. Men jag vill sköta det så snyggt det går. Och jag ska ta mina utvecklingssamtal, planera in det på bästa sätt. Nu har sambon och jag is i magen och kör med stickorna. Framtiden får utvisa om jag kan boka om ett par föräldrasamtal eller vänta med FET till nästa cykel.
Alltid lite spänning i IVF-branchen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åhhh vad tråkigt! Känns skönt att läsa att du inte bvara är uppgiven dock utan har ork att försöka med FET redan i nästa cykel. Fortsätter hålla tummarna och hoppas på att det är en liten eskimå som var menad att komma till er istället. kramar! Det ordnar sig med utvecklingssamtalen. Detta är det viktigaste. Ni är viktigast, allt annat är bara jobb. Även om det inte känns så.
Sjukskriv dig den dagen du åker till Uppsala så klart. Det viktigaste måste gå först!
Om du tänker på samma diskussion som jag gör vad det gäller jobbigheten i första eller hundrade IVF:en håller jag inte riktigt med dig. Den diskussionen handlade om ifall det var jobbigare att genomgå IVF-behandöing än andra behandlingar t.ex. Pergo. Och för min del, som gjorde sju behandlingar med bl.a. sprutor innan jag gjorde min IVF var det faktiskt mycket besvärligare planeringsmässigt med sprutorna. Jag körde det korta protokollet vid IVF:en och tror att jag var hos läkaren en eller två gånger innan äggplock. Alltså sammanlagt fyra gånger under hela IVF:en. När jag körde sprutbehandlingarna sprutade jag i många fler dagar än vad som behövdes inför IVF:en, och var hos läkaren varannan dag mot slutet, efteråt var jag inne och tog blodprov. Så då blev det kanske 6-7 besök under en behandling.
Kattmamman, jag menar inte det hos Ting nyligen (jag kan inget om pergo)utan något jag läst för ett tag sedan hos någon jag inte minns. Kanske dumt att pladdra om det. För så klart är det bättre ju förr behandligen funkar. Kände bara att det nästan hade varit en räkmacka om det funkat på första försöket hos Linné, (trots ett äggplock som gjorde att jag var helt slut i flera dagar.)Ja då hade det ju varit slut på detta praktiska (och så klart också känslomässiga) projekt. Och egentligen skäms jag som klagar. Tänker på dem som ännu inte har lyckats. Jag är ju faktiskt mamma till världens finaste.
Kram
Förstår så väl problematiken med jobbpusslet - har redan satt igång att planera hur jag ska ta ledigt och vad jag ska säga när det är dags. Ett extra och jävligt onödigt orosmoment helt klart.
Förstår så väl problematiken med jobbpusslet - har redan satt igång att planera hur jag ska ta ledigt och vad jag ska säga när det är dags. Ett extra och jävligt onödigt orosmoment helt klart.
Oj då! Ursäkta tjatet - jag skyller på yrkesskada ;-)
Äsch! Du om någon har all rätt att klaga.
Herregud, här går jag och beklagar mig över hur jobbigt det är att vara gravid. I jämförelse med att inte bli det så bleknar det mesta.
Det finns alltid de som har det värre, men det spelar liksom ingen roll. Man orkar inte alltid vara så himla medkännande och logisk. Det är skitjobbigt att få vardagen att gå ihop utan att behöva rycka ut på blixtvisiter till Uppsala.
Jag tycker verkligen att det är ER tur nu! Ni har kämpat mer än de flesta.
Kramar
Skicka en kommentar